Idag fick jag kramp. I högra armen och handen Jag satt på ett café i Södertälje centrum. Jag skrek till - rätt ut i luften. Någon kom fram och frågade vad det var. Jag sa att jag hade fått kramp -. och sedan gick jag snabbt därifrån. Jag hade inte druckit upp kaffet men jag tyckte det var bäst att jag gick, Det är ju pinsamt att skrika rätt ut i luften på ett café. Och jag visste ju inte om krampen skulle komma igen.
Det har hänt flera gånger tidigare. Konstigt nog alltid på caféer, eller på McDonalds. Och alla gånger utom en sedan pandemin kom till Sverige.*
Jag tror att det finns ett i alla fall indirekt samband. Inte för att jag tror att jag har covid-19. Men på ett annat sätt.
Jag är ganska så säker att det åtminstone delvis har att göra med ett års social distansering. Den nästan totala frånvaron av kroppskontakt gör att även kroppen gradvis känns mer och mer overklig. Och även svårare att kontrollera. Jag spänner mig också mer och mer. Igår märkte jag att det var svårt att röra handen - så spänd var den.
När jag talar om kroppskontakt menar jag inte mer dramatisk sådan. Det handlar om frånvaron av att snudda vid en expedits hand när jag betalar. Det är frånvaron av att råka snudda vid folk i en kö. Det är frånvaron av att skaka hand med en läkare eller sköterska vid sjukbesök.
Jag bor ju ensam. Jag har inget förhållande. Ingen familj. Inga barn. Inga husdjur.
Det har de senaste åren funnits perioder av extrem ångest, före covid-19. De värsta var nog hösten 2006 och våren 2015. När ångesten blev helt outhärdlig gav jag mig ut på stan. Letade reda på ställen där folk stod trångt. Så att jag fick trängas och känna andra människors närvaro på ett konkret sätt.
Det mildrade ångesten. En dag i våren 2015 hade jag inte lyckats sova på hela natten pga ångest. Så jag gick ut tidigt på morgonen och kastade mig in i trängseln vid pendeltåget. Då mildrades ångesten och jag kunde åka hem - och somnade omedelbart när jag lade mig.
Det var förstås viktigt att det var trångt på riktigt . Om det inte var det skulle jag ju ha kunnat misstänkas för, exempelvis, sexuellt ofredande. Eller för att vara en ficktjuv. Så jag såg verkligen till att det VAR trångt.
Sedan ett år tillbaka är det nästan aldrig trångt ute. Dessutom - om man skulle råka snudda vid någon om det inte är tillräckligt trångt. Skulle man inte endast bli misstänkt för sexuellt ofredande eller för att vara ficktjuv. Nu skulle man framförallt kunna misstänkas för mordförsök...
Jag säger inte att rekommendationerna är felaktiga. De kan mycket väl vara berättigade. Det gör saken ännu värre. Om jag hade trott att påbuden om distansering vore felaktiga skulle jag ju ha kunnat gått med i demonstrationen i söndags. Där verkade man inte ta rekommendationerna om social distansering på något större allvar. Det var säker trångt i demonstrationen,...
Och om man sedan blev tagen av polisen skulle det ju också vara en form av kroppskontakt Visserligen inte av något behagligt slag men definitivt (!) bättre än ingenting. Det skulle ju i alla fall kännas verkligt.
Allt detta gör att jag faktiskt fick någon form av sympati för demonstrationen. Fast jag inte alls kan säga att jag stödde den. Jag går inte med i demonstrationer som jag inte stöder - det är en principsak. Dessutom fanns ju också risken att jag skulle hamna på bild på Aftonbladets förstasida. Och försöka förklara det för mina vänner - och andra som vet vem jag är.
Detta skulle trots allt inte kunna kompenseras av att jag ev. skulle kunna få erbjudanden att gå med i QAnon. För en annan av mina principer är att jag faktiskt aldrig går med i organisationer som jag inte stöder...
Varje gång jag ändå hamnar i nån sorts trängsel blir jag själaglad. Min rädsla för tomheten är större än min rädsla för corona.
Det roligaste som hände mig på länge var när jag för några månader sedan blev omkullsprungen av två ungdomar som hade bråttom och inte såg sig för. De var väluppfostrade och bad om ursäkt. Jag sa att det inte alls gjorde något. Men det var ju det det gjorde. På ett sätt som de nog inte kunde föreställa sig.
Jag hoppas att vaccineringen går så långt att vi får nån sorts flockimmunitet. Om inte Murphys lag ser till att det hela tiden kommer nya muterade varianter som inte vaccinet rår på.
--------------
* Att det ändå hände en gång före pandemin skulle ju kunna invändas mot min åsikt att det finns någon form av samband, Men jag tror inte att det håller. Bland annat för att den gången var det mycket mildare. Det var vid McDonalds vid Sveavägen i Stockholm. Det gick över på en gång efter att en i personalen frågade vad som hänt. Jag svarade att jag hade en extrem kramp i min hand. Han frågade om han skulle ringa en ambulans. Jag sa nej, men han fick gärna ta i min hand. Det gjorde han, och då gick det över på en gång. Idag kan man ju inte fråga om den typen av saker....
Två spetälska förvägras tillträde till en stad.
12 kommentarer:
Vanligt vid magnesiumbrist. Har du möjligtvis tagit D-vtamin med anledning av coronan? Öka då magnesiumintaget också. Annars börjar D-vitaminet laka ur kroppens magnesiumdepåer.
Jag tycker också att det börjar bli lite jobbigt med pandemin nu, inte för att jag saknar kroppskontakt direkt, utan mer för att det är trist att bara sitta hemma. Jag går inte på café som du gör, Erik och inte på restaurang heller. Ingen bio, inget föreningsliv, inga besök hos någon, inga besök hemma hos mig heller, även om vissa ändå försöker ta sig in. ;)
Du kanske skulle skaffa dig en liten kattunge eller hundvalp, Erik? :) Har du haft husdjur någon gång?
Skickar dig en stor, varm cyberkram i alla fall. <3
Håll ut - snart blir det bättre.
Hugge
Jag tar inte d-vitamin. Jag har magnesium hemma om det skulle behövas. Men för det mesta går det över innan jag tar mig hem. Det finns ett undantag - i sommaren 2020.
Då fanns krampen kvar även när jag kom hem. Då kunde jag inte låsa upp min dörr, och krampen fanns då i båda händerna. Grannarna ringde efter ambulans, som kom och hjälpte mig in i min lägenhet. Jag drack en massa vatten. Och ambulanspersonalen gjorde tester och tog på mins händer - med gummihandskar förstås.
Jag tror som sagt att det beror på olika faktorer. Inklusive kroppsminnen från traumatiska händelser.
NBT
"Skickar dig en stor, varm cyberkram i alla fall. <3"
Tack - och detsamma till dig. :-)
Jag går på caféer om det är tillräckligt glest där. Jag följer alla rekommendationer utom att bära mask. Ingen i Hovsjö verkar bära mask.
En hund skulle jag inte kunna sköta på ett bra sätt. En katt- ja, eftersom jag bor två trappor upp skulle det i så fall bli en innekatt, och jag skulle tycka synd om katten.
"Håll ut - snart blir det bättre."
Ja, jag hoppas verkligen på det. I mina mörkaste stunder ser jag framför mig nya muterade varianter varje år, så att det aldrig blir någon immunitet. Men så illa kan det väl i alla fall inte gå.
Varma hälsningar..
Ok. Trauman och annan stress kan dock ge brist på vissa mineraler. Är tyvärr inte så lätt att få vanliga sjukvården att göra de tester som behövs. Och alternativvården vimlar av oseriösa aktörer.
Tog själv både D-vitamin och magnessium långt innan det var "inne". Höjde dosen rejält i och med coronan. En trevlig "biverkan" av det var att min sömn förbättrades rejält.
Med risk för att framstå som en påverkansoperatör från hälsokostindustrin måste jag uppmana alla som inte tar D-vitamin att göra det. Nästan alla har brist på det på dessa breddgrader.
Vill man slippa betala överpris i hälsokosten kan man med lite påläst tjat få sin vanliga läkare att skriva ut recept på D-vtamin. Minst 5000 Ie om dagen bör man ta under vinterhalvåret. Folk med höga D-vtamin nivåer som insjuknar i covid har mycket lägre dödlighet än övriga.
PS: Om du dricker väldigt mycket vatten så kan det ge elektrolytbrist vilket kan ge kramp. Undvik genom att blanda i elektrolytpulver. Finns på apoteket. Eller blanda ihop själv enligt något av alla recept som finns online. Behövs dock inget "himlaliasalt". Går utmärkt med vanligt salt när det står himaliasalt i recepten.
Fantastisk text. Mänsklig, klok och rolig. Cyberkram, Erik!
Hugge
Jag dricker snarast för lite vatten och i några fall har nog dehydrering varit en biorsak till krampen. Att dricka mycket vatten brukar då ofta hjälpa.
Kroppen är en märklig skapelse som kan reagera med kroppsminnen (smärta utan orsak men vid tanke och tex minnen av sorg/trauma) och på andra sätt. Jag tror att du tolkar det rätt. Pandemin är jobbig. Men kanske hjälper det om man vet att det ÄR pandemin och den isolering den har medfört.
Men kan du inte och gå och sätta dig ute och titta på folk när det blir varmare? Vi är trots allt sociala varelser så din reaktion är egentligen inte märklig.
Men nu är det nära, närmare än för ett år sedan, att det ska bli bättre, t o m mycket bättre.
Så säger som dom andra - håll ut. Och gör det som går att göra.
Anonym 7.20
Sympatisk kommentar...
:-)
VAD skrek du mera exakt ? AAAAAAhhh eller något som kan tydas ?
Ver
Vad jag minns skrek jag "Aj".
Sitter f ö just nu MED munskydd på offentlig plats, vid en dator och
räknar inte med att bli så värst kontaktad. Men hör gärna av dig !
Skicka en kommentar