I det alltmer polariserade samhället i USA kan man lätt finna ironiska, politiska, sånger. Framför allt om Donald Trump. Man kan hitta hur mycket som helst på YouTube. I synnerhet populärt är att ta melodierna från populära och mycket kända sånger och ändra texten. Och i en musikvideo lägga till ett passande bildspel.
Jag har tidigare nämnt en sång med titeln "Vote him away" - med melodin hämtad från The Lion Sleeps Tonight. Nu har det kommit en version 2 av denna, som kan höras här.
Den som letar på YouTube kan hitta hundratals andra både elaka och fyndiga., och inte sällan välgjorda, anti-Trumpsånger som är gjorda på melodierna till kända låtar. Här kan man ex.vis höra Like a kidney stone som bygger på Bob Dylans Like a rolling stone..
En nästan infamt elak sång är "A spoonful of clorox" Sången bygger på melodin från A spoonful of sugar - från en populär barnfilm om Mary Poppins. Sångens titel syftar på ett mindre genomtänkt förslag av Trump att man kanske kunde testa att injicera desinfektionsmedel i blodet för att bota covid-19.
Man kan finna hundratals anti-Trumpsånger på YouTube om man letar. Det kan man bland annat göra med sökordet "Anti-Trump songs" .
För att vara rättvis, ska jag tillägga att det finns ganska så många elaka visor också om Joe Biden. De jag hittills hört fokuserar i princip på två saker. Dels att
han skulle vara senil, dels hans ofta märkligt gränslösa försök till kroppskontakt med
kvinnor och barn.
Den som vill hitta elaka sånger om Joe Biden kan gå till YouTube och använda sökordet "Anti-Biden songs" .
Jag har knappast sett ett representativt urval, men i alla fall hittills är mitt intryck att anti-Trump-sångerna är mer professionellt gjorda och, vad ska jag säga, fyndiga.
Men dett säger förstås inget om valet i höst...
Tänk på Tom Lehrers text i hans lite elaka angrepp på politisk folksånger i sången The folk song arny.
Remember the war against Franco?
That’s the kind where each of us belongs.
Though he may have won all the battles,
We had all the good songs"´.
Fast trots detta tror jag faktiskt att Trump kommer att förlorar valet. Men det är ju långtifrån självklart.
Tom Lehrer 1960
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
8 kommentarer:
Tom Lehrer är kul, men här var han ute och cyklade. Franco vann inte spanska inbördeskriget för att hans motståndare satt hemma vid stearinljuset, gitarren och vinflaskan och skrev fina sånger i stället för att slåss. Han vann för att Storbritannien och Frankrike beslutade sig för att strypa stödet till den valda spanska regeringen.
Saken var inte avgjord i och med det, för den högerextreme kuppmakaren Francos försök att störta folkfronten möttes av mycket beslutsamt agerande från spanska arbetare och bönder. Men dessa befolkningsskikt - som var de mest hängivna motståndarna mot Franco - blev huggna i ryggen av de sovjetiska kommissarier som fanns på plats och som till varje pris skulle underlätta Moskvas försök att få goda relationer med regeringarna i London och Paris.
Den som har läst George Orwells reportagebok "Hyllning till Katalonien" vet en del om det där. Annars går det också bra att läsa min senaste bok "Andra världskriget och myten om det goda kriget" som har ett rätt långt avsnitt om spanska inbördeskriget.
Jo, jag vet det. Och jag antar att Lehrers beskrivning inte var avsedd som ett försök till alternativ historieskrivning om det spanska inbördeskriget. Det skulle ju blivit mer än absurt. Han kanske reagerar på romantiska beskrivningar han hört, ev. ackompanjerade av sånger.
En "teori" som går ut på att fascisterna vann för att deras motståndare satt och sjöng politiska folksånger istället för att slåss, kan jag inte tänka på att någon någonsin trott, eller fört fram. Och allra minst Tom Lehrer, som ger intrycket att vara en förnuftig person.
PS.
Jag har aldrig uppfattat hans sång på det sättet. Ironin kan ju inta varit avsedd att riktas mot de som slogs mot Franco 1936-39 utan troligen på personer han mött på 60-talet som enligt hans syn övervärderar effekten av att sjunga vackra sånger om motstånd - och inte ids göra något mer.
Jag misstänker att det finns många sånger direkt eller indirekt relaterade till motståndet mot Franco.
Förutom att han kunde reagera på vissa människor sjunger engagerade sånger men inte kan tänka sig att göra något mer, finns det nog också andra dimensioner. Lehrer ogillade inte endast politiska folksånger, utan alla folksånger, och hela kulturen runt folksånger. Vilket bland annat antyds i en kommentar han gjort vid en liveversion av "The Irish Ballad".
PPS. Här är en liveversion av "The Irish Ballad". Lehrers uttalade förakt för folksången som kulturform var till och med grövre än det jag mindes. Framförallt i hans inledande ord, men faktiskt även i sista versens text. https://www.youtube.com/watch?v=47bKTtIwrO4
Jo, du har nog rätt i att Tom Lehrer knappast i första hand siktade in sig på dem som deltog i spanska inbördeskriget utan snarare på folk som på 60-talet gjorde sådana markeringar om sin egen radikalism och godhet som inte behövde kosta så mycket.
Å andra sidan vet jag inte om han nödvändigtvis avskydde folksånger. Han gjorde ju en infam parodi på Mozart när han framförde olika versioner av My Darling Clementine. Betydde det att han avskydde Mozart? Det är jag inte säker på. En parodikers uppgift är ju att parodiera, en satirikers uppgift är att vara satirisk. För att göra det bra är det kanske ibland nödvändigt att på något plan älska det som ska parodieras eller göras satir kring.
Och för övrigt: Tom Lehrer skrev ju själv radikala politiska visor utan att behöva offra alltför mycket för den sakens skull, vad jag vet. Han var visserligen roligare än de flesta, och spelade piano i stället för gitarr. Men ingendera kan väl ha någon principiell betydelse?
Slutligen har det faktiskt hänt att allvarliga folksångare med gitarr har fått betala ett mycket högt pris för sin konstnärliga verksamhet. Som den här legendariska gestalten till exempel, han blev ju mördad av den chilenska militären:
https://www.youtube.com/watch?v=2xLyLKsfDuE
Nej, jag vet inte heller om Lehrer avskydde folksånger på riktigt. Men även om han inte avskydde själva sångerna anar man att det finns något i kulturen runt dem han inte tål. Han skulle nog verkligen ha blivit störd om någon hade fått för sig att sjunga med.
Lehrers politiska sånger var inte heller något som man kunde sjunga på ett möte för att höja moralen eller förmågan att identifiera sig med saken. Det var inte som att sjunga "We shall overcome""Befria södern", "Vietnam är nära" eller "El Pueblo unido". Nu kunde nog även Lehrer inse att den typen av sånger kunde fylla en funktion, ,men jag tror inte han själv ville vara med inifrån en sådan stämning.
Han var en ironisk kritiker utifrån, och det var nog det han ville vara. Även om "Send the Marines" riktade sig mot USA:s ingripanden både i Vietnam och Dominikanska Republiken var det knappast en sång som någon skulle sjunga på demonstrationer.
Jag tror inte Lerher ens en sekund skulle se Victor Jara som ett exempel på det han riktade sig emot i "The Folksong Army". Han var som sagt förnuftig, och hade troligen också en förmåga till empati, även om han i vissa av sina sånger verkade göra allt för att dölja denna.
Vi är säkert överens om i stort sett allting i detta ämne - och det är alltid trevligt att utbyta tankar om Tom Lehrer. En sak kan dock förtydligas eftersom det är lätt att prata om Lehrer i imperfekt, han hade ju sin storhetstid på 60-talet. Men han lever fortfarande och är 92 år.
Jo, jag kollade honom på Wikipedia, men märker nu att jag ändå ofta skrev i imperfekt. Ibland kan kan man göra det även om någon som lever - om någon till exempel skulle beskriva mig under perioden då jag var medlem i Socialistiska Partiet kan denne ju använda imperfekt om hur jag tog ställning i olika frågor där och då.
Men om man ex.vis diskuterar Lehrers syn på folksånger finns det väl ingen anledning att automatiskt utgå från att han har ändrat sig idag.
Skicka en kommentar