1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.
Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.
Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.
Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.
Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.
För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.
Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.
Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..
Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.
Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg, kan ju klicka här.
onsdag 31 juli 2019
måndag 29 juli 2019
Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat
Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den här.
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
torsdag 25 juli 2019
Greta Thunberg och den nakne kejsaren
En av de ytterst få HC Andersen-berättelser jag gillar (de flesta är förfärliga!) är Kejsarens nya kläder. Ni har väl alla hört vad den handlar om, så jag tar inte om den här.
Det är svårt att inte associera till den när man hör Greta Thunbergs tal till franska nationalförsamlingen. Det kan höras här.
(Bli inte förskräckt när hon kort inleder med att tala franska. Det är av artighet, mot värdarna, hon övergår mycket snabbt till engelska. )
Hon är glasklar. Och visar att de stolta proklamationer som de makthavande kommer med idag endast har funktionen att dölja att ingenting görs. Och samtidigt få människor att tro att någonting görs.
Ja, hon har klart visat att kejsaren faktiskt står naken..
Hon är är barnet i HC Andersens saga.
Hon är den tveklöst viktigaste opinionsbildaren i världen idag.
Greta Thunberg tillsammans med aktivister inom Skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag i april 2019.
Det är svårt att inte associera till den när man hör Greta Thunbergs tal till franska nationalförsamlingen. Det kan höras här.
(Bli inte förskräckt när hon kort inleder med att tala franska. Det är av artighet, mot värdarna, hon övergår mycket snabbt till engelska. )
Hon är glasklar. Och visar att de stolta proklamationer som de makthavande kommer med idag endast har funktionen att dölja att ingenting görs. Och samtidigt få människor att tro att någonting görs.
Ja, hon har klart visat att kejsaren faktiskt står naken..
Hon är är barnet i HC Andersens saga.
Hon är den tveklöst viktigaste opinionsbildaren i världen idag.
Greta Thunberg tillsammans med aktivister inom Skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag i april 2019.
söndag 21 juli 2019
Om en resa till månen - och en resa till Hamburg
Månlandningen den 20 juli 1969 är för mig rent personligt förknippad med djup olust. Av åtminstone två skäl.
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.
Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg. Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.
Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.
På morgonen den 21 juli väcktes jag av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.
Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...
Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.
Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.
Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.
En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande.
Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....
Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.
Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.
En sak till.
USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här
Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga
fredag 19 juli 2019
Antroposofisk bibelexeges
Vattumannen är en trevlig bokhandel i Stockholm - med New Age-inriktning. Den har under årtionden legat på Drottninggatan men har nyss flyttat till Fleminggatan 35. För några dar sedan var jag för första gången i den "nya" Vattumannen.
Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.
I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.
Det är därför svårt för mig att recensera den. Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.
Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.
Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.
Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...
Men det finns två andra saker som ter sig minst lika djärva.
Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.
Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de helt gick upp i varandra. Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.
För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.
Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn - och där får man nog ge antroposoferna rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.
Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.
En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.
Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.
Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.
Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....
I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...
---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och, ja, det heter Akasha-krönikan och inget annat. Har rättat skrivfelet nu. ..
Annie Besant och Rudolf Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....
Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.
I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.
Det är därför svårt för mig att recensera den. Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.
Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.
Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.
Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...
Men det finns två andra saker som ter sig minst lika djärva.
Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.
Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de helt gick upp i varandra. Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.
För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.
Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn - och där får man nog ge antroposoferna rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.
Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.
En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.
Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.
Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.
Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....
I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...
---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och, ja, det heter Akasha-krönikan och inget annat. Har rättat skrivfelet nu. ..
Annie Besant och Rudolf Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....
söndag 14 juli 2019
Förövarnätverk i USA:s toppskikt
Det finns en konspirationsteori som går under namnet Qanon, som går ut på att Donald Trump har ett hemligt uppdrag - att avslöja och krossa "pedofilnätverk" på högsta nivå i USA:s toppskikt. Jag har kort berört den på en annan av mina bloggar.
Jag har naturligtvis aldrig ens en sekund trott på den. Inte för att jag inte kan tänka mig att det finns förövarnätverk på hög nivå i USA - det har jag snarare tagit som en självklarhet. Men Trump förefaller mig vara en av de mest osannolika personerna i världen för att spela en sådan hjälteroll....
Jag undrar vad Qanon-teoretikerna kommer att göra av detta. I en artikel i DN (än så länge inte låst)* får vi bland annat reda på detta.
"Donald Trumps arbetsmarknadsminister Alex Acosta har tvingats avgå i kölvattnet av anklagelserna mot miljardären och sexbrottslingen Jeffrey Epstein. Acosta blir den 14:e ministern i Trumps administration som avgår eller får sparken. Om Epstein får ett riktigt fängelsestraff blir det ett sällsynt exempel på att de mäktigaste männen i USA ibland får leva med konsekvenserna för sina handlingar."
"I hans strandhus i Palm Beach, Floridas mest exklusiva kuststad, ska Epstein ha förgripit sig sexuellt på dussintals minderåriga flickor. Epstein ska även ha upprättat ett omfattande nätverk av minderåriga som fick betalt för att rekrytera nya flickor till Epstein och hans vänner. Epstein åtalades för detta redan för tio år sedan, men kom då undan med ett straff som var så lindrigt att det chockerade hela USA. Epstein hade gjort en hemlig uppgörelse med åklagaren Alexander Acosta, som innebar ett 13 månader långt fängelsestraff, där villkoren var så fördelaktiga för Epstein i praktiken kunde lämna fängelset och gå till jobbet varje dag. Acosta rekryterades sedan av Trump som arbetsmarknadsminister"..
Efter att Alexander Acosta hjälpt en miljardär som verkligen var spindel i nätet i ett förövarnätverk att få den mildast tänkbara dom, utnämnde alltså Trump honom till arbetsmarknadsminister. Så mycket för Trumps påstådda beslutsamhet att bekämpa förövarnätverk.
Jag är i princip inte mot konspirationsteorier. Det finns konspirationer och det är helt legitimt att göra teorier om dem. Men konspirations- liksom andra teorier måste för att kunna tas på allvar leva upp till elementära krav på rimlighet.
Det har Qanon-teorin aldrig gjort.
Det är bra att konspirationer och förövarnätverk i samhällets toppskikt avslöjas. Det är också bra att helt befängda konspirationsteorier vederläggs.
Den här historien har fördelen att fylla båda dessa funktioner på en och samma gång.
---------------------------------------------------------------------
*Det gällde när det skrevs, nu tycks artikeln ha låsts.
---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Epstein hade alltså vänner på högsta nivå inom båda de stora partierna. Och i detta videoklipp kan man se honom skrattande småprata med Donald Trump på ett party,. Studera det gärna, Det är på flera sätt intressant.
Donald Trump
Jag har naturligtvis aldrig ens en sekund trott på den. Inte för att jag inte kan tänka mig att det finns förövarnätverk på hög nivå i USA - det har jag snarare tagit som en självklarhet. Men Trump förefaller mig vara en av de mest osannolika personerna i världen för att spela en sådan hjälteroll....
Jag undrar vad Qanon-teoretikerna kommer att göra av detta. I en artikel i DN (än så länge inte låst)* får vi bland annat reda på detta.
"Donald Trumps arbetsmarknadsminister Alex Acosta har tvingats avgå i kölvattnet av anklagelserna mot miljardären och sexbrottslingen Jeffrey Epstein. Acosta blir den 14:e ministern i Trumps administration som avgår eller får sparken. Om Epstein får ett riktigt fängelsestraff blir det ett sällsynt exempel på att de mäktigaste männen i USA ibland får leva med konsekvenserna för sina handlingar."
"I hans strandhus i Palm Beach, Floridas mest exklusiva kuststad, ska Epstein ha förgripit sig sexuellt på dussintals minderåriga flickor. Epstein ska även ha upprättat ett omfattande nätverk av minderåriga som fick betalt för att rekrytera nya flickor till Epstein och hans vänner. Epstein åtalades för detta redan för tio år sedan, men kom då undan med ett straff som var så lindrigt att det chockerade hela USA. Epstein hade gjort en hemlig uppgörelse med åklagaren Alexander Acosta, som innebar ett 13 månader långt fängelsestraff, där villkoren var så fördelaktiga för Epstein i praktiken kunde lämna fängelset och gå till jobbet varje dag. Acosta rekryterades sedan av Trump som arbetsmarknadsminister"..
Efter att Alexander Acosta hjälpt en miljardär som verkligen var spindel i nätet i ett förövarnätverk att få den mildast tänkbara dom, utnämnde alltså Trump honom till arbetsmarknadsminister. Så mycket för Trumps påstådda beslutsamhet att bekämpa förövarnätverk.
Jag är i princip inte mot konspirationsteorier. Det finns konspirationer och det är helt legitimt att göra teorier om dem. Men konspirations- liksom andra teorier måste för att kunna tas på allvar leva upp till elementära krav på rimlighet.
Det har Qanon-teorin aldrig gjort.
Det är bra att konspirationer och förövarnätverk i samhällets toppskikt avslöjas. Det är också bra att helt befängda konspirationsteorier vederläggs.
Den här historien har fördelen att fylla båda dessa funktioner på en och samma gång.
---------------------------------------------------------------------
*Det gällde när det skrevs, nu tycks artikeln ha låsts.
---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Epstein hade alltså vänner på högsta nivå inom båda de stora partierna. Och i detta videoklipp kan man se honom skrattande småprata med Donald Trump på ett party,. Studera det gärna, Det är på flera sätt intressant.
Donald Trump
NBT-nostalgi...
/Nedan följer ett inlägg som först lades ut den 14 juli 2013, idag för sex år sedan. Och som alltså kan läsas under linjen....
Då hade NoBoyToy (NBT) varit försvunnen sedan den 15 maj samma år. Alltså ungefär två månader.
Många av hennes följare - inklusive jag - var riktigt oroliga. Hade verkligen denna orädda, provocerande, uppfriskande och oumbärliga bloggare lämnat oss?
Den 14 juli kom det i sanning glädjande svaret. Nej, det hade hon inte.
Tiden gick och den 8 februari 2018 försvann hon igen. Och är fortfarande försvunnen - nästan ett och ett halvt år senare! Kanske till glädje för "Mikael" och några andra bloggmarodörer, men till stor sorg för mig (och med alla säkerhet ett stort antal andra).
Kom tillbaks...../
---------------------------------------------------------------------------------
Ett ovanligt glädjande "God Morgon"
NBT (NoBoyToy) engagerar. Efter att hon försvann från bloggandet efter den 15 maj har många människor oroat sig för vad som hänt henne.
I kommentarsfältet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.
För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)
Nämligen här.
NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks PÅ RIKTIGT!!!
:-)
Då hade NoBoyToy (NBT) varit försvunnen sedan den 15 maj samma år. Alltså ungefär två månader.
Många av hennes följare - inklusive jag - var riktigt oroliga. Hade verkligen denna orädda, provocerande, uppfriskande och oumbärliga bloggare lämnat oss?
Den 14 juli kom det i sanning glädjande svaret. Nej, det hade hon inte.
Tiden gick och den 8 februari 2018 försvann hon igen. Och är fortfarande försvunnen - nästan ett och ett halvt år senare! Kanske till glädje för "Mikael" och några andra bloggmarodörer, men till stor sorg för mig (och med alla säkerhet ett stort antal andra).
Kom tillbaks...../
---------------------------------------------------------------------------------
Ett ovanligt glädjande "God Morgon"
NBT (NoBoyToy) engagerar. Efter att hon försvann från bloggandet efter den 15 maj har många människor oroat sig för vad som hänt henne.
I kommentarsfältet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.
För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)
Nämligen här.
NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks PÅ RIKTIGT!!!
:-)
fredag 12 juli 2019
Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen
När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.
Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.
Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.
”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)
De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).
De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.
Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss, och de kan inte nå oss.
Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.
Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".
Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).
Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨
Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.
Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.
Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.
Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.
Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.
Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.
Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.
Det finns inget tal om astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.
Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.
Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.
Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.
Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.
Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.
Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.
söndag 7 juli 2019
Att drömma om Mistletwo
Vet ni vad Mistletwo är för något? Och nu menar jag inte mistletoe - det engelska ordet för mistel.
Utan just Mistletwo, stavat på just detta sätt.
Det vet inte jag heller, men jag hade en konstig dröm om det inatt.
I drömmen råkade jag stöta på ett ord på svenska Wikipedia. som stavades just så.
Det förklarades vara namnet på en dansk lek som gick till på detta sätt.
Man tog kontakt med ett antal människor och sade att man tänkte starta ett motionsprogram. För de som var intresserade hade man skapat ett frågeformulär. Där fick dessa svara om sin subjektiva upplevelse av hur tjocka de var.
De fick välja mellan olika alternativ - två av dem var "Ungefär lika tjock som de flesta" och "Lite tjockare än normalt". Om de svarade "Lite tjockare ön normalt" fick de veta att de tillhörde precis den grupp som motionsprogrammet var avsett för.
Efter en månad, förklarade man för dem, skulle de inte längre uppleva sig som lite tjockare än normalt utan snarare som normaltjock.
Men egentligen, förklarade den fiktiva Wikipediaartikeln (jag har ännu inte kollat, men jag är övertygad om att den inte finns) var detta endast skenfrågor. Den verkliga bedömningen skulle göras i slutet av intervjun.
Då skulle man titta den sökande djupt, intensivt och länge i ögonen. För att på det sättet dra slutsatser om hur ärlig eller oärlig personen man tittade på var.
Mot slutet av den drömda artikeln förklarades det att i vissa varianter av leken, skulle man efter detta fortsätta att bibehålla illusionen om att de första frågorna var allvarligt menade.
Sedan var det slut. Det stod inget om vad som sedan skulle hända med det utlovade motionsprogrammet...
PS. Nej, det fanns inget uppslagsord i svenska Wikipedia om Mistletwo, men om man söker ordet på Google finner man lite olika betydelser.. Bland annat kan man se en tjusig bild av något som kallas "Mistletwo Garden Room"
Utan just Mistletwo, stavat på just detta sätt.
Det vet inte jag heller, men jag hade en konstig dröm om det inatt.
I drömmen råkade jag stöta på ett ord på svenska Wikipedia. som stavades just så.
Det förklarades vara namnet på en dansk lek som gick till på detta sätt.
Man tog kontakt med ett antal människor och sade att man tänkte starta ett motionsprogram. För de som var intresserade hade man skapat ett frågeformulär. Där fick dessa svara om sin subjektiva upplevelse av hur tjocka de var.
De fick välja mellan olika alternativ - två av dem var "Ungefär lika tjock som de flesta" och "Lite tjockare än normalt". Om de svarade "Lite tjockare ön normalt" fick de veta att de tillhörde precis den grupp som motionsprogrammet var avsett för.
Efter en månad, förklarade man för dem, skulle de inte längre uppleva sig som lite tjockare än normalt utan snarare som normaltjock.
Men egentligen, förklarade den fiktiva Wikipediaartikeln (jag har ännu inte kollat, men jag är övertygad om att den inte finns) var detta endast skenfrågor. Den verkliga bedömningen skulle göras i slutet av intervjun.
Då skulle man titta den sökande djupt, intensivt och länge i ögonen. För att på det sättet dra slutsatser om hur ärlig eller oärlig personen man tittade på var.
Mot slutet av den drömda artikeln förklarades det att i vissa varianter av leken, skulle man efter detta fortsätta att bibehålla illusionen om att de första frågorna var allvarligt menade.
Sedan var det slut. Det stod inget om vad som sedan skulle hända med det utlovade motionsprogrammet...
PS. Nej, det fanns inget uppslagsord i svenska Wikipedia om Mistletwo, men om man söker ordet på Google finner man lite olika betydelser.. Bland annat kan man se en tjusig bild av något som kallas "Mistletwo Garden Room"
onsdag 3 juli 2019
Rockmusik och satanism: två exempel från 1970
Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa" teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
