Efter denna mening påpekar författaren helt riktigt att det finns en avgörande skillnad mellan de två skrivningarna. Den andra implicerade att religiösa hade rätt att utöva sin tro, men inte att besvara den antireligiösa propaganda som spreds av det regerande partiet. Den rätten hade de haft före 1929. Men detta år fråntogs de den.
För Ware är förklaringen till detta mycket enkel. Det handlar helt enkelt om en gradvis skärpning av uttrycken för bolsjevismens inneboende ondska. Men så enkelt är det faktiskt inte.
Lagen från 1929 avspeglar mest av allt att just detta år segrade slutgiltigt stalinismen. Då tog den fraktion makten som ville förbjuda debatter om i stort sett alla viktiga frågor. Det var precis detta år som debatterna inom partiet ströps totalt, liksom i den sovjetiska pressen. Det var för övrigt också samma år som Leo Trotskij förvisades ut ur Sovjetunionen.
Under perioden 1917- 1928 hade landet förvisso styrts av ett parti som var emot religion - men faktiskt inte emot religionsfrihet. Det avspeglas i formuleringen från 1918. Olika religiösa samfund hade inte endast rätt till trosutövning. de hade rätt att propagera för sin tro och också mot ateismen.
I den nämnda boken får man intrycket att religionsfriheten började angripas redan 1917. Den underbygger detta med bland annat uppgifter om att kyrkor stängdes, att ortodoxa kyrkan förlorade inflytandet över skolundervisningen, och att det genomfördes, enligt författaren osmakliga, antireligiösa kampanjer.
Men att de tidigare statssubventionerade, stora kyrkobyggnaderna fråntogs samfunden betydde inte att det inte längre fanns tillgång till hus och lokaler där man kunde genomföra gudstjänster eller andra ceremonier. Det fanns under hela sovjettiden, även om det under stalinismens mest antireligiösa period var mycket begränsat.
Att kyrkan förlorade inflytande över skolundervisningen var ju snarast en borgerligt demokratisk uppgift, som för övrigt genomförts i Frankrike långt tidigare.
Ja, det fanns antireligiösa kampanjer. Det styrande partiet hade ateism på sitt program (även om ateism inte var ett krav för att bli medlen). Det går det att ha kritiska synpunkter på - och det har jag också. Men de religiösa samfunden var inte tvungna att titta på när de angreps i ex.vis kampanjer. De fick försvara sig - och gjorde också det.
Överhuvudtaget var Sovjetunionen före stalinismen inte totalitärt. Det var förbjudet att agitera för att avskaffa det socialistiska systemet - men i övrigt pågick debatter på många områden.
Med stalinismen förbjöds dessa. Landet och partiet skulle nu tala med endast en röst.
Den första fasen i det stalinistiska styret - mellan 1928-29 och 1934-35 bedrevs verkligen en intensiv och ofta mycket vulgär ateistisk propaganda. Det var stalinismens "vänster"fas, då den försökte te sig oerhört "revolutionär". Det var också under dessa år som jorden kollektiviserades under mycket brutala former.
När denna period ersattes med folkfrontsperioden blev retoriken nästan borgerligt demokratisk trots att det politiska förtrycket kraftigt skärptes (jfr Moskvarättegångarna! ) Men förtrycket av religionen mildrades, och 1943 kom den stora omsvängningen.
Då mötte Stalin Sergius II, den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, och lovade honom att den ortodoxa kyrkan från och med nu skulle få verka utan hinder. Den skulle få tillbaka flera av sina kyrkor, de skulle få driva prästutbildningar, och alla angrepp mot den skulle upphöra.
I själva verket fick den ortodoxa kyrkan en närmast privilegierad ställning, i alla fall om man jämför med andra samfund.
Den ortodoxa kyrkans ledande representanter fick också ofta åka utomlands och representera Sovjetunionen inför världen....
Men - och det är ett viktigt men - den fick även i fortsättningen inte bedriva "religiös propaganda" på något annat sätt än i predikningar inom kyrkornas väggar. De fick inte utåt bemöta den officiella ateismen, Denna var visserligen mycket nedtonad efter 1943 - men så skulle inte alltid förbli fallet.
Under Nikita Chrusjtjovs regeringsperiod började religionen på nytt attackeras hårt. Och religiösa samfund hade fortfarande inte rätt att protestera, eller bemöta. Efter Chrusjtjovs fall upphörde denna kampanj, men en ny antireligiös kampanj startade 1976. Det var först med Glasnost som den stalinistiska religionspolitiken slutligen begravdes för gott.
Jag anser personligen det var ett misstag att många marxister från 1800-talet och framåt gjorde propaganda för ateism till en del av sitt program. Men det är skillnad mellan att göra det och och samtidigt försvara religiösa gruppers rätt att besvara den, i en öppen diskussion – och att driva linjen att staten och partiet har rätt att angripa tystade trosbekännare, som har försetts med munkavel och inte får svara.
Det är i princip skillnaden mellan marxism och leninism å en sidan och stalinism å den andra.
FOTNOT
Gränslinjen 1928-29 ska förstås inte tolkas absolut., Det fanns ju en staliniserings- och byråkratiseringsprocess även före dessa år. Jag vill absolut inte säga att det rådde total religionsfrihet i Sovjet före 1929. Men det var grundprincipen. Efter 1929 blev grundprincipen den motsatta.
Patriark Sergius II, ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan 1925-44.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar