Demokratisk Allians - och Stiftelsen Contra

Om det fanns någon organisation som var avskydd av vänsteraktiva under Vietnamkriget var det Demokratisk Allians (DA). Denna organisation bildades 1967, och hade huvudsakligen två syften. Dels att ovillkorligt stöda USA:s krig i Vietnam (senare i hela Indokina), dels att bedriva en allmänt antikommunistisk propaganda.

De brukade bland annat stå på Hötorget i Stockholm och sälja en tidning som hette "Argument för frihet och rätt". Det var inte formellt deras tidning - utan  en "oberoende"  USA-vänlig tidning utgiven av en viss Svante Hjertstrand.

Deras främsta syfte var alltså att stöda USA:s krigföring i Vietnam och Indokina. De lade sig hela tiden så nära USA:s linje de bara kunde, stödde varenda uttalande från Vita Huset och varenda insats av USA:s armé.

De hade som sagt bildats 1967, och lades ner 1976. Deras retorik var inte fascistisk, utan borgerligt demokratisk, men det hindrade dem inte från att stöda varje militärdiktatur som var i konflikt med "värdskommunismen". Och framförallt då marionettjuntan i Saigon.

Hur konstigt det än kan låta uppstod det efter ett tag en opposition i DA som låg än längre till höger. 1974 uteslöts ett antal medlemmar ur DA, och de bildade en organisation som senare, 1975, tog namnet Stiftelsen Contra. Deras tidning kom också att heta Contra. Det säger sig själv att namnet kommer från ordet - "kontrarevolutionär"....

De uteslöts ur DA därför att de hade nära kontakter med World Anti-Communist League, en paraply-organisation som innefattade rent fascistiska organisationer. DA var ändå åtminstone lite mån om att bibehålla bilden av sig själva som en borgerligt demokratisk organisation, trots sitt stöd till diktaturregimen i Sydvietnam.

Karaktären på Contras ledning belyses kanske också av en händelse som nästan ser ut som en anekdot 1971 sade en av de personer som senare kom att bli den mest ledande personen i Contra upp sin prenumeration på Fria Moderata Studentförbundets tidning Svensk Linje, var redaktör då var Carl Bildt. Den senare Contra-ledaren skrev ett brev till Svensk Linje, där han beklagade sig över att tidningens, som han skrev, kryptokommunistiska linje numera hade blivit öppet kommunistisk. Därför bad han att bli avförd från prenumerantregistret, eftersom han inte ville få "dåligt rykte"...

Redaktionen publicerade3 hans brev i nr 2/1971 med en kort och syrlig redaktionell kommentar. Man förklarade att mannen ifråga lyfts bort från prenumerantregistret och tillade : "Vems rykte man därmed räddat torde vara diskutabelt".

Contra låg alltså till höger om DA, men bibehöll en sorts borgerligt  demokratisk retorik, om än mycket ihålig. När Stiftelsen Contra till sist fick sitt namn 1975 hade ju diktaturregimen i Saigon fallit, men istället  började man entusiastiskt hylla högerdiktaturen  i Sydkorea. Detta stöd blev ganska så framtonat eftersom en av de ledande aktivisterna  i Contra dessutom var en framstående medlem i den svenska  sektionen av Unification Church, en antikommunistisk religiös sekt ledd av den sydkoreanske mångmiljardären Sun Myung Moon.

Förutom antikommunism blev snart anti-socialdemokrati ett av de främsta dragen hos Stiftelsen Contra, och dess tidning. Under de första tio åren togs sig detta i hög grad uttryck i ett blint hat mot Olof Palme. I själva verket kam man nog säga att Contra närmast tävlade med paret Alf Eneström och Gio Petré, och Europeiska Arbetarparitet (EAP), om att vara de värsta Palmehatarna.

Piltavlor med Palme som mål kunde beställas från Contra i en annons med följande text: "Setet innehåller också tre pilar. Ett komplett set kostar 49:- Det går bra att komplettera med måltavlor, fyra måltavlor kostar 10:-””

Contra finns än idag. Från och med tidigt 90-tal tog också organisationen, och tidskriften, upp ett nytt ämne. Debatten om  sexuella övergrepp mot barn hade tagit fart, och Contra allierade sig snabbt med de som drev kampanjer om ”falska anklagelser', förnekade bortträngda minnen, och drev s.k. PAS-teorier. Resultatet blev bland annat en bok, "Rättvisan och psykologin",  och en lång serie av Contra-artiklar.

Denna förvisso anmärkningsvärda  aspekt av den högerextrema tidningens verksamhet kommer jag att återkomma till.