Det finns en artist som heter Anton Magnusson. Nu har han uppmärksammas, bland annat i en artikel i Aftonbladet. Där kan man bland annat läsa detta.
"Magnusson, som gör musik som humorkaraktären Mr Cool, har tidigare anklagats för att göra sexistiska och homofobiska låtar. Nu får han massiv kritik i sociala medier för sin tre år gamla låt ”Knulla barn”.
I låten kan man höra textrader som ”Vet ni vad som är hetare än en masugn? Ett riktigt bra barnknull”. Texten fortsätter sedan med grafiska beskrivningar av sexuella handlingar mot barn."
Elaine Eksvärd har uppmärksammat detta på sin blogg. Jag delar hennes grundinställning.
Nu har jag stött på människor som menar att detta är satir. Jag har läst hela låttexten och kan bara säga två saker om detta. Om det är satir, är den plump och i grunden humorlös. Men för det andra går det inte att veta att det i så fall är satir. Hur vet vi egentligen att syftet är ironiskt, innerst inne?
Jag ser dock låten ytterst som en del av en normaliseringsprocess. Och detta egentligen alldeles oavsett låtskrivarens medvetna avsikter...
Jag tycker inte att den bör spelas någonstans.
---------------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en namninsamling för de som vill skriva på för att Spotify ska ta bort skivan med "pedofillåten". Jag skrev just på. Den som vill göra detsamma, kan göra det här.
lördag 30 juni 2018
torsdag 28 juni 2018
En egen måne på Långbro sjukhus
Den 5 juni 1972 la jag in mig på ungdomskliniken på Längbro sjukshus. Det var andra gången - första gången var i november 1971.
Jag var alltså frivilligt intagen (har förresten aldrig varit tvångsintagen på en psykiatrisk klinisk i hela mitt liv). Det var fyllt med en del förväntningar - som till skillnad från förra gången åtminstone delvis uppfylldes.
Någon av de första veckorna hände detta.
Jag låg på (inte i) sängen i mitt rum, och vilade. Plötligt öppnades dörren.
Det var inte en personal, utan en annan patient. Det var en tjej som hette Marie. Hon var väldigt speciell i många avseenden, men det ska jag inte gå in på här.
Hon stod och tittade på mig med ett lite illmarigt leende. I ena handen hade hon en radio.
Där spelades en sång jag aldrig hade hört först. Det var Ted Gärdestads genombrottslåt "Jag vill ha en egen måne" .
Jag tittade på Marie och lyssnade på sången, Den grep tag i mig,
När den var klar gick hon helt enkelt ut och sa inte ett ord (vilket inte var så ovanligt, hon sa vanligtvis inte så mycket).
Jag undrade nog om det fanns något dolt budskap i det hon gjorde. Hade denna sång fått någon viktig symbolisk innebörd för henne?
På den frågan lär jag aldrig få något svar. Jag träffade henne senaste gången våren 1978 - och då inte på Långbro. Jag utgår från att hon inte minns tillfället när hon spelade upp sången för mig, om jag nu till äventyrs skulle träffa på henne idag,
Jag kommer aldrig att glömma händelsen.
Jag var alltså frivilligt intagen (har förresten aldrig varit tvångsintagen på en psykiatrisk klinisk i hela mitt liv). Det var fyllt med en del förväntningar - som till skillnad från förra gången åtminstone delvis uppfylldes.
Någon av de första veckorna hände detta.
Jag låg på (inte i) sängen i mitt rum, och vilade. Plötligt öppnades dörren.
Det var inte en personal, utan en annan patient. Det var en tjej som hette Marie. Hon var väldigt speciell i många avseenden, men det ska jag inte gå in på här.
Hon stod och tittade på mig med ett lite illmarigt leende. I ena handen hade hon en radio.
Där spelades en sång jag aldrig hade hört först. Det var Ted Gärdestads genombrottslåt "Jag vill ha en egen måne" .
Jag tittade på Marie och lyssnade på sången, Den grep tag i mig,
När den var klar gick hon helt enkelt ut och sa inte ett ord (vilket inte var så ovanligt, hon sa vanligtvis inte så mycket).
Jag undrade nog om det fanns något dolt budskap i det hon gjorde. Hade denna sång fått någon viktig symbolisk innebörd för henne?
På den frågan lär jag aldrig få något svar. Jag träffade henne senaste gången våren 1978 - och då inte på Långbro. Jag utgår från att hon inte minns tillfället när hon spelade upp sången för mig, om jag nu till äventyrs skulle träffa på henne idag,
Jag kommer aldrig att glömma händelsen.
Månens mörka sida
/På förekommen anledning: Den sida av månen som alltid är vänd från jorden är naturligtvis inte "mörk"., Det är ett uttryck som jag antar syftar på att vi inte kan se den . /
"Månens mörka sida" är vad den sida av månen som alltid är vänd bort från jorden ibland brukar kallas. Det är på engelska förstås också titeln på en LP av Pink Floyd, men det är en annan historia.
Denna sida hade ingen människa någonsin sett före 1959. Eller rättare sagt det fanns en man som hette George Adamski - som sade sig ha sett den. På en resa han hävdade att an han hade gjort på ett flygande tefat. Han beskrev städer, och sade att det också fanns luft där. Inte speciellt många trodde honom, och efter den 26 oktober 1959 blev det än färre som trodde honom. Om ens någon.
För då publicerade Sovjetunionen de bilder som rymdsonden Luna 3 (som när det begav sig brukade kallas Lunik, inte Luna - bra att veta för den som söker i digitala tidningsarkiv!) hade tagit av just månens "baksida".
Det var stört omöjligt att hitta något som tydde på luft och städer. Den spontana reaktionen var dessutom att baksidan verkade mer monoton än "framsidan".
Prestationen kom att beundras även av de mest rabiata anti-kommunister. SvD:s ledare den 28 oktober 1959 hade rubriken "Månbragden".
Idag finns bättre bilder av baksidan, och den ser inte riktigt lika moroton ut. Men månskorpan är tjockare på baksidan och det har lett till att det varit svårare för lava att tränga igenom. .
Det anses numera bero på att månen tillkom genom att jorden kolliderade med en annan planet. Jorden var länge glödhet efter detta, och den heta jorden värmde upp den sida av månen som var vänd mot oss - så dess yta blev mycket tunnare. Så kunde den innersta heta inre delen av månen bryta igenom oftare och längre - vilket skapade mörka fält, som brukar kallas "hav".
"'Guter Mond, du gehst so stille' men vad har du mer att ge - du är filmad fram och bak, så var det inte mer med det" sjöng Anders Fugelstad i "Ingenting är längre som förut" från 1969 - tio år efter Luna-bilderna.
Men det är nog att ta i. Luna (som ju är det latinska namnet på månen - inte endast ett namn på sovjetiska månsonder!) har mycket att ge oss även nu - och förvisso även i framtiden.
Nedan är den första sovjetiska bilden av "the dark side of the moon".
En historisk bild, förvisso. Om än något suddig...
"Månens mörka sida" är vad den sida av månen som alltid är vänd bort från jorden ibland brukar kallas. Det är på engelska förstås också titeln på en LP av Pink Floyd, men det är en annan historia.
Denna sida hade ingen människa någonsin sett före 1959. Eller rättare sagt det fanns en man som hette George Adamski - som sade sig ha sett den. På en resa han hävdade att an han hade gjort på ett flygande tefat. Han beskrev städer, och sade att det också fanns luft där. Inte speciellt många trodde honom, och efter den 26 oktober 1959 blev det än färre som trodde honom. Om ens någon.
För då publicerade Sovjetunionen de bilder som rymdsonden Luna 3 (som när det begav sig brukade kallas Lunik, inte Luna - bra att veta för den som söker i digitala tidningsarkiv!) hade tagit av just månens "baksida".
Det var stört omöjligt att hitta något som tydde på luft och städer. Den spontana reaktionen var dessutom att baksidan verkade mer monoton än "framsidan".
Prestationen kom att beundras även av de mest rabiata anti-kommunister. SvD:s ledare den 28 oktober 1959 hade rubriken "Månbragden".
Idag finns bättre bilder av baksidan, och den ser inte riktigt lika moroton ut. Men månskorpan är tjockare på baksidan och det har lett till att det varit svårare för lava att tränga igenom. .
Det anses numera bero på att månen tillkom genom att jorden kolliderade med en annan planet. Jorden var länge glödhet efter detta, och den heta jorden värmde upp den sida av månen som var vänd mot oss - så dess yta blev mycket tunnare. Så kunde den innersta heta inre delen av månen bryta igenom oftare och längre - vilket skapade mörka fält, som brukar kallas "hav".
"'Guter Mond, du gehst so stille' men vad har du mer att ge - du är filmad fram och bak, så var det inte mer med det" sjöng Anders Fugelstad i "Ingenting är längre som förut" från 1969 - tio år efter Luna-bilderna.
Men det är nog att ta i. Luna (som ju är det latinska namnet på månen - inte endast ett namn på sovjetiska månsonder!) har mycket att ge oss även nu - och förvisso även i framtiden.
Nedan är den första sovjetiska bilden av "the dark side of the moon".
En historisk bild, förvisso. Om än något suddig...
onsdag 27 juni 2018
Ett brev betyder så mycket
Fick förresten ett lite udda mail häromdagen. Vad ska jag säga om detta? Nja, kanske att kännedomen om mina djupa kunskaper om kapitalplaceringar och finansmarknader, som jag trodde var okända för en större allmänhet (inklusive för mig själv), nu tycks ha spritt sig över världen. ;-)
Dear Friend,
I came across your e-mail contact prior a private search while in need of your assistance. My name is Aisha Al-Qaddafi a single Mother and a Widow with three Children. I am the only biological Daughter of late Libyan President (Late Colonel Muammar Gaddafi).
I have investment funds worth Twenty Seven Million Five Hundred Thousand United State Dollar ($27.500.000.00 ) and i need a trusted investment Manager/Partner because of my current refugee status, however, I am interested in you for investment project assistance in your country, may be from there, we can build business relationship in the nearest future.
I am willing to negotiate investment/business profit sharing ratio with you base on the future investment earning profits.
If you are willing to handle this project on my behalf kindly reply urgent to enable me provide you more information about the investment funds.
Your Urgent Reply Will Be Appreciated
Best Regards
Mrs Aisha Al-Qaddafi
Dear Friend,
I came across your e-mail contact prior a private search while in need of your assistance. My name is Aisha Al-Qaddafi a single Mother and a Widow with three Children. I am the only biological Daughter of late Libyan President (Late Colonel Muammar Gaddafi).
I have investment funds worth Twenty Seven Million Five Hundred Thousand United State Dollar ($27.500.000.00 ) and i need a trusted investment Manager/Partner because of my current refugee status, however, I am interested in you for investment project assistance in your country, may be from there, we can build business relationship in the nearest future.
I am willing to negotiate investment/business profit sharing ratio with you base on the future investment earning profits.
If you are willing to handle this project on my behalf kindly reply urgent to enable me provide you more information about the investment funds.
Your Urgent Reply Will Be Appreciated
Best Regards
Mrs Aisha Al-Qaddafi
tisdag 26 juni 2018
Sture Bergwall får inget skadestånd
Alldeles oavsett vad man i övrigt anser om Sture Bergwall/ Thomas Quick kvarstår det faktum att han under 15 år (1993-2008) med stor energi argumenterade för att han var skyldig. Och lyckades övertyga domstol efter domstol om detta.
Sedan bytte han linje, efter några samtal med Hannes Råstam.
Och då hävdade han att han hade ljugit hela tiden, för att få tillgång till droger. Och, nej, han sa sig aldrig ha fått upp några falska minnen i någon terapi. Han sa att han ljög.
Och efter ett tag krävde han 15 miljoner kronor i skadestånd.
Nu har JK beslutat att säga nej till detta krav.
Det är ett ganska så självklart beslut. Om man under 15 år på ett både ettrigt och skarpsinnigt sätt lägger ner all sin energi på att få bli fälld i domstol för grova brott, och lyckas med detta, bör man inte få skadestånd för att man lyckats.
Beslutet är faktiskt en lättnad.
Sedan bytte han linje, efter några samtal med Hannes Råstam.
Och då hävdade han att han hade ljugit hela tiden, för att få tillgång till droger. Och, nej, han sa sig aldrig ha fått upp några falska minnen i någon terapi. Han sa att han ljög.
Och efter ett tag krävde han 15 miljoner kronor i skadestånd.
Nu har JK beslutat att säga nej till detta krav.
Det är ett ganska så självklart beslut. Om man under 15 år på ett både ettrigt och skarpsinnigt sätt lägger ner all sin energi på att få bli fälld i domstol för grova brott, och lyckas med detta, bör man inte få skadestånd för att man lyckats.
Beslutet är faktiskt en lättnad.
måndag 25 juni 2018
That don´t impress me much
Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.
Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".
Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...
Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.
Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....
Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...
I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.
De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.
Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.
På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.
Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.
Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.
En förändring i tidsandan, förvisso.
Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".
Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...
Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.
Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....
Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...
I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.
De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.
Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.
På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.
Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.
Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.
En förändring i tidsandan, förvisso.
lördag 23 juni 2018
När Monkees slog ut sportintresset
Jag skrev för ett tag sedan om att det sista fotbolls-VM jag såg på var sommaren 1966. Vad hände efter det som gjorde att jag aldrig gjorde om det?
Det var nog framförallt popmusiken... När jag överväldigades av intresse för denna, våren 1967, försvann allt intresse för att se på män som sparkade boll, eller slog med klubbor mot puckar, eller sprang ikapp.
För det var ju mest män man såg då.
Plötsligt insåg jag hur ointressant jag tyckte det var.
Och det som inledde denna nya upplevelsevärld var The Monkees. Om det har jag skriva tidigare, så jag tar inte om det här.
Nu hade mitt intresse för idrott före 1967 inte heller varit speciellt starkt, och det överskuggades helt av andra intressen. Men det var alltså ett av de intressen som helt fick stryka på foten när jag gick upp i popmusik.
Många andra intressen behöll jag förstås, men idrott såg jag numera som det tråkigaste av allt tråkigt.
Lyssna, och se, förresten gärna på Monkees låt The Girl I Knew Somewhere, i denna musikvideo, som uppenbarligen är hämtad från deras TV-serie. Jag skrev om den för kanske två år sedan så jag ska inte upprepa mig. Mer än att texten är lite underfundig och videon lite kul.
I vilket fall som helst - när jag hade börjat lyssna på sånt - kom jag aldrig mer på tanken att se på matcher eller lära in mig om fotbollslag. (Inte ens för att vinna på Stryktipset . Eftersom jag ändå redan hade insett att man i praktiken inte kunde vinna på spel - vare sig på Stryktipset eller på något annat!)
Världen blev gladare med popmusik. Jag var tolv år och en ny värld av upplevelser hade öppnats.
Det var nog framförallt popmusiken... När jag överväldigades av intresse för denna, våren 1967, försvann allt intresse för att se på män som sparkade boll, eller slog med klubbor mot puckar, eller sprang ikapp.
För det var ju mest män man såg då.
Plötsligt insåg jag hur ointressant jag tyckte det var.
Och det som inledde denna nya upplevelsevärld var The Monkees. Om det har jag skriva tidigare, så jag tar inte om det här.
Nu hade mitt intresse för idrott före 1967 inte heller varit speciellt starkt, och det överskuggades helt av andra intressen. Men det var alltså ett av de intressen som helt fick stryka på foten när jag gick upp i popmusik.
Många andra intressen behöll jag förstås, men idrott såg jag numera som det tråkigaste av allt tråkigt.
Lyssna, och se, förresten gärna på Monkees låt The Girl I Knew Somewhere, i denna musikvideo, som uppenbarligen är hämtad från deras TV-serie. Jag skrev om den för kanske två år sedan så jag ska inte upprepa mig. Mer än att texten är lite underfundig och videon lite kul.
I vilket fall som helst - när jag hade börjat lyssna på sånt - kom jag aldrig mer på tanken att se på matcher eller lära in mig om fotbollslag. (Inte ens för att vinna på Stryktipset . Eftersom jag ändå redan hade insett att man i praktiken inte kunde vinna på spel - vare sig på Stryktipset eller på något annat!)
Världen blev gladare med popmusik. Jag var tolv år och en ny värld av upplevelser hade öppnats.
fredag 22 juni 2018
Om detta med fotbolls-VM
Apropå.....
Jag är komplett ointresserad av fotbolls-VM.
Jag har inte sett en enda match, och jag hoppar alltid snabbt över sporten när jag läser tidningar.
Fram till för några minuter sedan visste jag absolut ingenting om vem som spelat mot vem, mer än att Sverige torde vara med (om inte skulle nog intresset i detta land vara mindre intensivt).
Men nu råkade jag se en rubrik nånstans att Kroatien tydligen vann mot Argentina. Det var ju roligt för Kroatien.
Jag vet alltså inget om vem som leder, och vilka som är favoriter.
Det sista fotbolls -VM (i alla fall när det gäller herrfotboll) jag försökt följa var det som ägde rum sommaren 1966, då jag var elva år. Jag hejade då inte på Sverige, utan på Portugal, eftersom de hade en spelare vid namn Eusebio som jag av någon anledning blev lite förtjust i.
Vilka grupper av män som slår i flest bollar i motsidans nät intresserar mig inte alls. Däremot kan jag någon enstaka gång vare intresserad av motsvarande sak när det gäller damfotboll. Då har det till och med hänt att jag hejat på Sverige.
Det har jag annars aldrig gjort i några som helst matcher, med ett enda undantag, Det var ishockey-VM tror jag 1969. Då var det nämligen så att om Sverige vann i matchen mot Sovjet skulle Tjeckoslovakiens chanser att vinna mot detta land i VM öka. Och det tyckte jag tjeckerna var förtjänta av så snart efter invasionen den 21 augusti 1968.
Någon kan invända att jag någon gång kan säga att jag håller på AIK. Men det har helt utomidrottsliga orsaker med rötter i barndomen - jag vet inget om AIK och jag tror mig aldrig sett en enda hel match de spelat i.
Möjligen skulle jag kunna börja heja på AIK:s damlag, som jag i och för sig inte vet något om heller. Men det kan man ju ändra på, Och om jag sedan blir tillräckligt entusiastisk kan jag kanske till och med gå på några av deras matcher.
Det lär ju dessutom vara billigare att gå på damfotboll. Dessutom är det nog också mindre trängsel på läktaren. Och framförallt torde väl risken att stöta på fotbollshuliganer vara minimal om man går på damfotboll.
Å andra sidan har jag funderat på att gå på i alla fall några av AIK:s damlags fotbollsmatcher i kanske 15 år. Utan att hittills ha gjort något åt saken...
-------------------------
TILLÄGG
Jag skrev ovan: "Då var det nämligen så att om Sverige vann i matchen mot Sovjet skulle Tjeckoslovakiens chanser att vinna mot detta land i VM öka. Och det tyckte jag tjeckerna var förtjänta av så snart efter invasionen den 21 augusti 1968. "
Å andra sidan hoppades jag att Sverige skulle förlora mot Tjeckoslovakien. För om vi hade gjort det skulle Tjeckoslovakien i slutändan vinna mot Sovjet och ta VM-titeln. Tyvärr vann Sverige mot Tjeckoslovakien. Och Sovjet vann VM. Jag var skitsur på svenska laget och tyckte att de i solidaritet med tjeckerna borde ha låtit dom vinna.
Jag är komplett ointresserad av fotbolls-VM.
Jag har inte sett en enda match, och jag hoppar alltid snabbt över sporten när jag läser tidningar.
Fram till för några minuter sedan visste jag absolut ingenting om vem som spelat mot vem, mer än att Sverige torde vara med (om inte skulle nog intresset i detta land vara mindre intensivt).
Men nu råkade jag se en rubrik nånstans att Kroatien tydligen vann mot Argentina. Det var ju roligt för Kroatien.
Jag vet alltså inget om vem som leder, och vilka som är favoriter.
Det sista fotbolls -VM (i alla fall när det gäller herrfotboll) jag försökt följa var det som ägde rum sommaren 1966, då jag var elva år. Jag hejade då inte på Sverige, utan på Portugal, eftersom de hade en spelare vid namn Eusebio som jag av någon anledning blev lite förtjust i.
Vilka grupper av män som slår i flest bollar i motsidans nät intresserar mig inte alls. Däremot kan jag någon enstaka gång vare intresserad av motsvarande sak när det gäller damfotboll. Då har det till och med hänt att jag hejat på Sverige.
Det har jag annars aldrig gjort i några som helst matcher, med ett enda undantag, Det var ishockey-VM tror jag 1969. Då var det nämligen så att om Sverige vann i matchen mot Sovjet skulle Tjeckoslovakiens chanser att vinna mot detta land i VM öka. Och det tyckte jag tjeckerna var förtjänta av så snart efter invasionen den 21 augusti 1968.
Någon kan invända att jag någon gång kan säga att jag håller på AIK. Men det har helt utomidrottsliga orsaker med rötter i barndomen - jag vet inget om AIK och jag tror mig aldrig sett en enda hel match de spelat i.
Möjligen skulle jag kunna börja heja på AIK:s damlag, som jag i och för sig inte vet något om heller. Men det kan man ju ändra på, Och om jag sedan blir tillräckligt entusiastisk kan jag kanske till och med gå på några av deras matcher.
Det lär ju dessutom vara billigare att gå på damfotboll. Dessutom är det nog också mindre trängsel på läktaren. Och framförallt torde väl risken att stöta på fotbollshuliganer vara minimal om man går på damfotboll.
Å andra sidan har jag funderat på att gå på i alla fall några av AIK:s damlags fotbollsmatcher i kanske 15 år. Utan att hittills ha gjort något åt saken...
-------------------------
TILLÄGG
Jag skrev ovan: "Då var det nämligen så att om Sverige vann i matchen mot Sovjet skulle Tjeckoslovakiens chanser att vinna mot detta land i VM öka. Och det tyckte jag tjeckerna var förtjänta av så snart efter invasionen den 21 augusti 1968. "
Å andra sidan hoppades jag att Sverige skulle förlora mot Tjeckoslovakien. För om vi hade gjort det skulle Tjeckoslovakien i slutändan vinna mot Sovjet och ta VM-titeln. Tyvärr vann Sverige mot Tjeckoslovakien. Och Sovjet vann VM. Jag var skitsur på svenska laget och tyckte att de i solidaritet med tjeckerna borde ha låtit dom vinna.
torsdag 21 juni 2018
Att fira midsommar - en sann Danmarkhistoria....
Låt mig först säga att jag inte på något sätt har något emot danskar. Det är alltså inte pga några djupt rotade fördomar som jag minns ett midsommarfirande i Dammark fredagen den 21 juni 1991 med en känsla av olust.
Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.
Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.
Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.
Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.
Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.
I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.
Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.
Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.
Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.
Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt "brinn häxa, brinn".
Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust. Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...
Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.
Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....
I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner. ;-)
Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.
Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.
Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.
Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.
Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.
I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.
Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.
Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.
Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.
Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt "brinn häxa, brinn".
Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust. Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...
Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.
Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....
I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner. ;-)
onsdag 20 juni 2018
"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...
Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.
Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.
Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors - för att endast nämna en del av dem.
Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.
Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic, Speak of the Devil och Satan¨s Silence.
De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence. Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.
Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.
Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.
Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.
Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet. De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan, och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.
En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.
Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.
De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.
Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.
På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse) - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....
Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...
Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.
Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.
På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.
I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.
Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.
Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla - i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.
Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".
Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.
Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...
Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...
Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.
För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.
Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.
Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.
Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.
Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors - för att endast nämna en del av dem.
Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.
Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic, Speak of the Devil och Satan¨s Silence.
De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence. Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.
Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.
Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.
Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.
Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet. De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan, och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.
En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.
Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.
De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.
Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.
På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse) - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....
Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...
Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.
Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.
På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.
I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.
Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.
Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla - i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.
Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".
Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.
Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...
Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...
Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.
För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.
Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.
Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.
lördag 16 juni 2018
Karla LaVey - och en feministsymbol
"Satanism" finns i alla tänkbara varianter - från de mest fasansfulla - till de ganska så harmlösa. Till de mer harmlösa tillhör nog gruppen kring Karla LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey.
Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.
Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.
Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.
Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.
Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.
Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.
Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...
Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.
Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.
Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.
Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.
Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.
Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.
Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.
Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.
Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.
Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...
Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.
Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.
Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.
fredag 15 juni 2018
"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"
Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.
Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.
Författaren tar också upp parallellen med det likaså hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.
Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.
Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.
SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.
Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..
Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.
Författaren tar också upp parallellen med det likaså hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.
Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.
Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.
SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.
Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..
onsdag 13 juni 2018
Vem står till höger om Djingis Khan?
Det skulle vara intressant att veta när uttrycket "står till höger om Djingis Khan" först uppstod. Jag har försökt googla och inser snart att uttrycket även finns på engelska. Men hittar ingen post som berättar när det uppstod.
Jag har tillgång till SvD:s digitala arkiv, och där dyker det först upp så sent som 1993. Men jag vet definitivt att jag har hört det långt innan dess.
Möjligen skulle KB:s digitala arkiv, som registrerar ganska så många tidningar, kunna ge en form av ledträd.
Anledningen till att jag började fundera över frågan var en ledare i Aftonbladet där Annie Lööf fick den tvivelaktiga äran att på just på detta sätt placeras på den politiska skalan. Den kan läsas här.
Nu var Djingis Khan knappast nyliberal, och det är förstås lite vågat att placera honom i dagen höger-vänster-skala.
Vad gäller Annie Lööf tror jag knappast att hon direkt inspirerats av den mongoliske erövraren. Däremot har hon bevisligen inspirerats av Ayn Rand, och frågan är förstås om det är så mycket bättre.
Sverigedemokraternas kusliga framgångar har lett till en konstig förskjutning av den politiska skalan. Bland annat får Annie Lööf i den politiska diskursen numera ofta en oförtjänt image av att vara, om inte "vänster", så i alla fall någon sorts sansad mittenpolitiker. Om hon hade dykt upp för några årtionden sedan skulle hon ha setts som en extrem högerpolitiker.
Vilket hon ju faktiskt också är.
Den "nationella" avgrundshögern har gjort att många glömmer att nyliberalismen i grunden är lika mycket höger som nationalismen. Därför tycker jag nog att just denna Aftonbladet-ledare på något sätt faktiskt är - folkbildande...
Djingis Khan
Jag har tillgång till SvD:s digitala arkiv, och där dyker det först upp så sent som 1993. Men jag vet definitivt att jag har hört det långt innan dess.
Möjligen skulle KB:s digitala arkiv, som registrerar ganska så många tidningar, kunna ge en form av ledträd.
Anledningen till att jag började fundera över frågan var en ledare i Aftonbladet där Annie Lööf fick den tvivelaktiga äran att på just på detta sätt placeras på den politiska skalan. Den kan läsas här.
Nu var Djingis Khan knappast nyliberal, och det är förstås lite vågat att placera honom i dagen höger-vänster-skala.
Vad gäller Annie Lööf tror jag knappast att hon direkt inspirerats av den mongoliske erövraren. Däremot har hon bevisligen inspirerats av Ayn Rand, och frågan är förstås om det är så mycket bättre.
Sverigedemokraternas kusliga framgångar har lett till en konstig förskjutning av den politiska skalan. Bland annat får Annie Lööf i den politiska diskursen numera ofta en oförtjänt image av att vara, om inte "vänster", så i alla fall någon sorts sansad mittenpolitiker. Om hon hade dykt upp för några årtionden sedan skulle hon ha setts som en extrem högerpolitiker.
Vilket hon ju faktiskt också är.
Den "nationella" avgrundshögern har gjort att många glömmer att nyliberalismen i grunden är lika mycket höger som nationalismen. Därför tycker jag nog att just denna Aftonbladet-ledare på något sätt faktiskt är - folkbildande...
Djingis Khan
måndag 11 juni 2018
Silent Hill återbesökt
Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.
För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.
Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.
Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.
Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.
Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.
Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.
Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.
Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.
söndag 10 juni 2018
Vampyr-ASMR... och ett besök i helvetet
Det finns ASMR av alla möjliga sorter. Bland annat har någon som kallar sig Neko producerat en serie av videos där hon framträder som vampyr.
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
Lite fascinerande. På sitt sätt.
Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.
Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.
Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.
Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.
Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin övervakare.
Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)
lördag 9 juni 2018
Silent Hill
I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.
Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,
Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".
Och då hittade jag vad jag letade efter.
Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.
Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.
När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.
Hon börjar leta efter henne, och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.
Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...
Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den. Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.
När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.
Men jag minst den bara vagt.
Det finns en trailer till den på YouTube, här .
Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*
Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?
Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.
torsdag 7 juni 2018
Varav SD:s hjärta är fullt - talar voteringsknappen
Jag säger inte att Sverigedemokraterna är nazister, eller ens fascister. Även om de förvisso har ett nazistiskt förflutet.
Idag är de ett högerpopulistiskt parti som låtsas försvara "vanliga" svenskars intressen. Som de hävdar är hotade av människor som har det ännu sämre.
Att tro att man försvarar "vanliga" människor ur den dominerande etniska gruppen i ett land genom att jaga syndabockar bland andra etniska grupper - se där liknar de ändå nazisterna.
Att slå nedåt istället för uppåt har aldrig varit något bra recept för att försvara någons intressen. Förr eller senare kanske många av SD:s anhängare inser det. Man kan ju alltid hoppas.
I denna insändare i Dala-Demokraten kan vi hitta några exempel på hur SD röstat i riksdagen.
"- De röstade EMOT att höja arbetslöshetsersättningen. - De röstade EMOT att ha en avdragsgiltig fackavgift. - De röstade EMOT att det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3 ska läggas ned. - De röstade EMOT en nollvision om dödsolyckor i arbetslivet. - De röstade EMOT att visstidsanställda som jobbat i fem år ska ha rätt till heltidsanställning.
- De röstade EMOT att det ska vara en rättighet att jobba heltid. - De röstade EMOT att skatterna ska sänkas för pensionärer. - De röstade EMOT att arbetsskadeersättningen ska behandla kvinnors skador på samma sätt som mäns. - De röstade EMOT ett förslag om att det ska vara nationell rättighet för utsatta kvinnor att kunna söka sig till en kvinnojour. - De röstade EMOT att ställa villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar."
Varav hjärtat är fullt talar munnen, säger ett talesätt. Freud ändrade "talar munnen" till "talar drömmen". Men SD bör inte bedömas efter vare sig sina ord eller efter sina deliriska drömmar. De bör bedömas utifrån sina handlingar.
Varav SD:s hjärta är fullt talar voteringsknappen. Förutsatt, förstås, att de har något hjärta.
Idag är de ett högerpopulistiskt parti som låtsas försvara "vanliga" svenskars intressen. Som de hävdar är hotade av människor som har det ännu sämre.
Att tro att man försvarar "vanliga" människor ur den dominerande etniska gruppen i ett land genom att jaga syndabockar bland andra etniska grupper - se där liknar de ändå nazisterna.
Att slå nedåt istället för uppåt har aldrig varit något bra recept för att försvara någons intressen. Förr eller senare kanske många av SD:s anhängare inser det. Man kan ju alltid hoppas.
I denna insändare i Dala-Demokraten kan vi hitta några exempel på hur SD röstat i riksdagen.
"- De röstade EMOT att höja arbetslöshetsersättningen. - De röstade EMOT att ha en avdragsgiltig fackavgift. - De röstade EMOT att det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3 ska läggas ned. - De röstade EMOT en nollvision om dödsolyckor i arbetslivet. - De röstade EMOT att visstidsanställda som jobbat i fem år ska ha rätt till heltidsanställning.
- De röstade EMOT att det ska vara en rättighet att jobba heltid. - De röstade EMOT att skatterna ska sänkas för pensionärer. - De röstade EMOT att arbetsskadeersättningen ska behandla kvinnors skador på samma sätt som mäns. - De röstade EMOT ett förslag om att det ska vara nationell rättighet för utsatta kvinnor att kunna söka sig till en kvinnojour. - De röstade EMOT att ställa villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar."
Varav hjärtat är fullt talar munnen, säger ett talesätt. Freud ändrade "talar munnen" till "talar drömmen". Men SD bör inte bedömas efter vare sig sina ord eller efter sina deliriska drömmar. De bör bedömas utifrån sina handlingar.
Varav SD:s hjärta är fullt talar voteringsknappen. Förutsatt, förstås, att de har något hjärta.
onsdag 6 juni 2018
Sputnik, NASA och rymdfartens privatisering
Kan man länka till "ryska trollfabriker"? Det tycker jag visst att man kan, om man är medveten om att de är propagandaorgan för en stat, om man läser dem kritiskt, och om man dubbelkollar kontroversiella påstående innan man får för sig att automatiskt "tro" på dem (vilket i sig är något man också bör göra med alla media, rysk media är definitivt inte ensam om att "trolla"!).
Att de är propagandaorgan betyder ju inte heller att de alltid måste ha fel.
Ett exempel.
Denna artikel kommer från webbsidan Sputnik, en rysk regeringsvänlig webbplats (om det finns någon papperversion nånstans vet jag inte). Den hade på sätt och vis långt tidigare en sovjetisk icke-digital föregångare, tidskriften Sputnik, som mellan 1967 och 1991 var namnet på en publikation, tryckt på papper, och utgiven på flera språk - och som närmast var Sovjetunionens svar på Readers Digest!
Nåväl - i artikeln på webbplatsen citeras NASA-chefen Jim Bridenstine, som verkar öppna för att privatisera centrala delar av USA:s rymdprogram. Mer konkret, just nu, handlar det om att planera för att sälja ut den internationella rymdstationen ISS till privata intressen - "outsourca" som det så vackert heter.
Jag upptäckte den igår närmast av en slump.
Citaten såg oklanderliga ut, men kontexten kunde ju vara förvrängd i alla fall. Det som fick mig att spontant tro på artikeln är att jag för ett tag sedan läste ut en bok av Chris Impey.
Impey är en känd astronom, en framstående populärvetenskaplig författare i USA, och en av världens främsta popularisatorer av Big Bang-teorin. Han är född i Storbritannien men har sedan 1983 verkat i USA. Han har givit ut ett stort antal böcker. I en i övrigt ganska så deprimerande bok av honom, som jag alltså nyligen läste - How it ends: From you to the universe (som handlar om såväl ditt eget, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut!) - menar han också att rymdfärder i USA mer och mer kommer att drivas av privata initiativ.
Det uppskattar han tydligen - i boken avslöjar han sig både som ettrig antikommunist och som nyliberal - och han menar att det faktum att rymdfärder hittills varit en fråga för stater berodde på att de från början var en biprodukt av kalla kriget. Något han beklagar. Men nu verkar han se fram mot att rymdfärderna håller på att befrias från de tråkiga statsmakterna och som sig bör skötas av det privata näringslivet...
Idag gjorde jag sedan en rutinkoll som jag borde gjort redan igår. Och upptäckte till exempel - denna artikel.
Så Sputnik fantiserade tydligen inte. NASA tänker sälja ut ISS till privata intressen.
Och i USA planerar ju dessutom en excentrisk miljardär att organisera rymdresor till Mars, men jag trodde ändå att de ledande i NASA tänkte klarare än så. Men efter Sputnikartikeln och lite faktakontroll börjar man misstänka - att nej, det verkar de inte göra.
Om det är så, tycker jag att det är mycket sorgligt. Utforskning och "kolonisering" av rymden är en fråga för hela mänskligheten - en fråga om framtida överlevnad.
Där ska privata aktörer inte ha något att göra. Lika lite som i vård, skola och omsorg.... De skador de kan göra i rymden är faktiskt ännu större än den de kan göra i välfärdssektorn....
Rymdstationen ISS.
Att de är propagandaorgan betyder ju inte heller att de alltid måste ha fel.
Ett exempel.
Denna artikel kommer från webbsidan Sputnik, en rysk regeringsvänlig webbplats (om det finns någon papperversion nånstans vet jag inte). Den hade på sätt och vis långt tidigare en sovjetisk icke-digital föregångare, tidskriften Sputnik, som mellan 1967 och 1991 var namnet på en publikation, tryckt på papper, och utgiven på flera språk - och som närmast var Sovjetunionens svar på Readers Digest!
Nåväl - i artikeln på webbplatsen citeras NASA-chefen Jim Bridenstine, som verkar öppna för att privatisera centrala delar av USA:s rymdprogram. Mer konkret, just nu, handlar det om att planera för att sälja ut den internationella rymdstationen ISS till privata intressen - "outsourca" som det så vackert heter.
Jag upptäckte den igår närmast av en slump.
Citaten såg oklanderliga ut, men kontexten kunde ju vara förvrängd i alla fall. Det som fick mig att spontant tro på artikeln är att jag för ett tag sedan läste ut en bok av Chris Impey.
Impey är en känd astronom, en framstående populärvetenskaplig författare i USA, och en av världens främsta popularisatorer av Big Bang-teorin. Han är född i Storbritannien men har sedan 1983 verkat i USA. Han har givit ut ett stort antal böcker. I en i övrigt ganska så deprimerande bok av honom, som jag alltså nyligen läste - How it ends: From you to the universe (som handlar om såväl ditt eget, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut!) - menar han också att rymdfärder i USA mer och mer kommer att drivas av privata initiativ.
Det uppskattar han tydligen - i boken avslöjar han sig både som ettrig antikommunist och som nyliberal - och han menar att det faktum att rymdfärder hittills varit en fråga för stater berodde på att de från början var en biprodukt av kalla kriget. Något han beklagar. Men nu verkar han se fram mot att rymdfärderna håller på att befrias från de tråkiga statsmakterna och som sig bör skötas av det privata näringslivet...
Idag gjorde jag sedan en rutinkoll som jag borde gjort redan igår. Och upptäckte till exempel - denna artikel.
Så Sputnik fantiserade tydligen inte. NASA tänker sälja ut ISS till privata intressen.
Och i USA planerar ju dessutom en excentrisk miljardär att organisera rymdresor till Mars, men jag trodde ändå att de ledande i NASA tänkte klarare än så. Men efter Sputnikartikeln och lite faktakontroll börjar man misstänka - att nej, det verkar de inte göra.
Om det är så, tycker jag att det är mycket sorgligt. Utforskning och "kolonisering" av rymden är en fråga för hela mänskligheten - en fråga om framtida överlevnad.
Där ska privata aktörer inte ha något att göra. Lika lite som i vård, skola och omsorg.... De skador de kan göra i rymden är faktiskt ännu större än den de kan göra i välfärdssektorn....
tisdag 5 juni 2018
Galax: Vintergatan
Hade en konstig dröm i natt.
Jag var delgiven misstanke om inte endast ett, utan två brott. I samband med detta skulle jag fylla i en del papper på en polisstation.
Det var lite krångligt. Jag fyllde i dem fel, så jag blev tvungen att skriva om. Då tyckte polisen konstigt nog att jag skulle skriva över det gamla - istället för att ta nya blanketter.
Men det konstigaste var ändå detta.
Det fanns ju fält med överskrifter, som man skulle fylla i. Där fanns till exempel "Personnummer" och "Aktuell adress". Men ett av dessa var mer ovanligt.
Överskriften var nämligen "Galax". Jag frågade förvånat vad som menades. Då såg polisen lite generad ut och sa: "Du kan ju alltid skriva Vintergatan".
Vilket jag gjorde.
Jag var delgiven misstanke om inte endast ett, utan två brott. I samband med detta skulle jag fylla i en del papper på en polisstation.
Det var lite krångligt. Jag fyllde i dem fel, så jag blev tvungen att skriva om. Då tyckte polisen konstigt nog att jag skulle skriva över det gamla - istället för att ta nya blanketter.
Men det konstigaste var ändå detta.
Det fanns ju fält med överskrifter, som man skulle fylla i. Där fanns till exempel "Personnummer" och "Aktuell adress". Men ett av dessa var mer ovanligt.
Överskriften var nämligen "Galax". Jag frågade förvånat vad som menades. Då såg polisen lite generad ut och sa: "Du kan ju alltid skriva Vintergatan".
Vilket jag gjorde.
söndag 3 juni 2018
Artister för och emot astrologi
"Aquarius/ Let the sunshine in" med Fifth Dimension var nia på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, dvs den 3 juni 1969. Den kan ses och höras här. Jag hade förmodligen aldrig hört talas om Vattumannens tidsålder innan den låten kom...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.
Lite senare samma år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...
Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.
PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...
Lite om Leo Trotskijs "What is National Socialism?"
Det var 1971 jag började se mig själv som "trotskist". Jag använder inte det ordet lätngre, men när det gäller rent politiska analyser är nog Leo Trotskij den enskilda person som betytt mest för min syn på världen.
Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.
För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.
Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig, och förde ut reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas. De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.
Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora inbrytningar i arbetarklassen.
Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.
Under de första ett och ett halvt åren byggde nu nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA, som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.
Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse. Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.
Men tillbaka till Trotskij.
För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.
Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig om relativt få år.
Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".
Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...
Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?
Leo Trotskij talar i Danmark 1932.
Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.
För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.
Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig, och förde ut reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas. De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.
Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora inbrytningar i arbetarklassen.
Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.
Under de första ett och ett halvt åren byggde nu nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA, som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.
Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse. Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.
Men tillbaka till Trotskij.
För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.
Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig om relativt få år.
Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".
Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...
Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?
Leo Trotskij talar i Danmark 1932.
lördag 2 juni 2018
"Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt"
Så stod det i den information man fick från försvarsmakten när jag var barn och tonåring. Det fanns i en broschyr som hette "När kriget kommer". Den läste jag nog aldrig, men samma mening fanns också i ett avsnitt i telefonkatalogen (!) avsett för sådana frågor.
Jag minns att jag blev alldeles perplex när jag läste det. Det lät som ett skämt, men det var det inte. Det var ju höjden av absurditet.. Det var ett recept för ett evigt krig, där man alldeles oavsett alla styrkeförhållanden skulle slåss till sista man (då var det bara män som var soldater).
Det var förvisso miltant, men inte speciellt intelligent. "Fosterlandet" blev något som man skulle offra allt för - i evighet Mot Sovjetunionen, kunde man anta. För några andra fiender fanns inte för militärledningen - då.
Idag finns inte Sovjet kvar, men i min brevlåda har jag fått en liten broschyr med titeln "Om krisen eller kriget kommer". En smärre förändring av titeln, alltså.
Den egenartade kombinationen av militans och dumhet finns dock kvar. Visserligen har meningen förändrats lite rent grammatiskt, men det bisarra budskapet finns kvar.
Nu står det - "Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska".
När det begav sig trodde jag att det framförallt var högermilitärer som försvarade sådana formuleringar. Men några år senare kom det andra som var ännu mer hängivna anhängare av dessa.
Det var maoisterna i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) . De hade hunnit bli nationalister, eftersom Kina från och med 1974 började driva linjen att försvaret mot Sovjet var det viktigaste för alla folk i världen. Och SKP och MLK försökte tillämpa detta i Sverige.
Då tycks det ha förts en debatt, där mera sansade personer ville slopa formuleringen att varje meddelande att motståndet ska upphöra är falskt. Det gjorde både SKP och MLK oerhört upprörda. De spred konspirationsteorier att detta drevs av agenter för den sovjetiska "socialimperialismen". Alla hängivna patrioter och demokrater måste avvisa denna kapitulationslinje. Menade de, och fick snart medhåll i Moderata Samlingspartiets högerflygel.
Men allvarligt talat - kan det kanske inte ändå vara någon mening att säga att motståndet mot en ockupation ska fortsätta även efter ett militärt nederlag? Förvisso, men då måste man klargöra - helt glasklart - att det i så fall handlar om civilt motstånd. Att driva linjen att Sveriges armé ska fortsätta ett krig efter att den militärt besegrats är ju att bädda för otaliga offer - inte endast bland soldaterna (som ju numera även innefattar kvinnor) utan för hela befolkningen.
Det klargörs inte alls i den märkliga broschyren,
Jag har ingen som helst lust att offra mig för krigshökar som vill leka machohjältar i en omöjlig situation. Definitivt inte...
Jag minns att jag blev alldeles perplex när jag läste det. Det lät som ett skämt, men det var det inte. Det var ju höjden av absurditet.. Det var ett recept för ett evigt krig, där man alldeles oavsett alla styrkeförhållanden skulle slåss till sista man (då var det bara män som var soldater).
Det var förvisso miltant, men inte speciellt intelligent. "Fosterlandet" blev något som man skulle offra allt för - i evighet Mot Sovjetunionen, kunde man anta. För några andra fiender fanns inte för militärledningen - då.
Idag finns inte Sovjet kvar, men i min brevlåda har jag fått en liten broschyr med titeln "Om krisen eller kriget kommer". En smärre förändring av titeln, alltså.
Den egenartade kombinationen av militans och dumhet finns dock kvar. Visserligen har meningen förändrats lite rent grammatiskt, men det bisarra budskapet finns kvar.
Nu står det - "Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska".
När det begav sig trodde jag att det framförallt var högermilitärer som försvarade sådana formuleringar. Men några år senare kom det andra som var ännu mer hängivna anhängare av dessa.
Det var maoisterna i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) . De hade hunnit bli nationalister, eftersom Kina från och med 1974 började driva linjen att försvaret mot Sovjet var det viktigaste för alla folk i världen. Och SKP och MLK försökte tillämpa detta i Sverige.
Då tycks det ha förts en debatt, där mera sansade personer ville slopa formuleringen att varje meddelande att motståndet ska upphöra är falskt. Det gjorde både SKP och MLK oerhört upprörda. De spred konspirationsteorier att detta drevs av agenter för den sovjetiska "socialimperialismen". Alla hängivna patrioter och demokrater måste avvisa denna kapitulationslinje. Menade de, och fick snart medhåll i Moderata Samlingspartiets högerflygel.
Men allvarligt talat - kan det kanske inte ändå vara någon mening att säga att motståndet mot en ockupation ska fortsätta även efter ett militärt nederlag? Förvisso, men då måste man klargöra - helt glasklart - att det i så fall handlar om civilt motstånd. Att driva linjen att Sveriges armé ska fortsätta ett krig efter att den militärt besegrats är ju att bädda för otaliga offer - inte endast bland soldaterna (som ju numera även innefattar kvinnor) utan för hela befolkningen.
Det klargörs inte alls i den märkliga broschyren,
Jag har ingen som helst lust att offra mig för krigshökar som vill leka machohjältar i en omöjlig situation. Definitivt inte...
fredag 1 juni 2018
Elaine Eksvärd om Uppdrag Granskning
Elaine Eksvärd kom ju för något år sedan ut med boken "Medan han lever " - en bok där hon berättar om sexuella övergrepp i sin barndom.
Nu har hon på sin blogg tagit upp Uppdrag Gransknings program.
Det behöver väl inte tilläggas att hon fördömer programmet.
Uppdrag Granskning trodde nog att det skulle gå lika lätt som det brukar göra med den typen av program.
Men så var det inte den här gången. Kritik kommer från fler och fler, och blir hårdare och hårdare.
Något HAR hänt hänt. UG och liknande program har med sitt klippande, klistrande, och sina härskartekniker under många år kunnat tysta, skrämma, och - förtala.
Plötsligt går det inte längre.
Jag skulle i dessa dagar inte vilja vara i UG-redaktörernas kläder. Något har hänt i tidsandan, ja, och det har de som gjorde detta program fått erfara.
De upprörda reaktionerna håller på att växa till en stormvind. Som ter sig som ett löfte om att det unkna klimat vi har haft i dessa frågor ska ersätta med något mycket friskare, renare och ärligare.
Nu har hon på sin blogg tagit upp Uppdrag Gransknings program.
Det behöver väl inte tilläggas att hon fördömer programmet.
Uppdrag Granskning trodde nog att det skulle gå lika lätt som det brukar göra med den typen av program.
Men så var det inte den här gången. Kritik kommer från fler och fler, och blir hårdare och hårdare.
Något HAR hänt hänt. UG och liknande program har med sitt klippande, klistrande, och sina härskartekniker under många år kunnat tysta, skrämma, och - förtala.
Plötsligt går det inte längre.
Jag skulle i dessa dagar inte vilja vara i UG-redaktörernas kläder. Något har hänt i tidsandan, ja, och det har de som gjorde detta program fått erfara.
De upprörda reaktionerna håller på att växa till en stormvind. Som ter sig som ett löfte om att det unkna klimat vi har haft i dessa frågor ska ersätta med något mycket friskare, renare och ärligare.
Mitt tonårsjag - och Shania Twain
Av någon anledning råkade jag hitta denna musikvideo på YouTube. Det var en så vitt jag fattar officiell video till Shania Twains "I'm Gonna Getcha Good". En låt som jag tidigare aldrig hört.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.
Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.
Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.
Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.
När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.
Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...
Samma låt framför hon förresten live, här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.
Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
