Den sista dagen av ett krig

Den 30 april 1975 befriades Saigon av FNL. Saigontrupperna gav upp utan strid, soldaterna var mest av allt angelägna att slänga av sig sina uniformer och se så civila ut som de bara kunde.

Men i presidentpalatset satt en man vid namn Doung van Minh. Han var den nye presidenten. Han hade utnämnts till det bara tre dagar tidigare eftersom han under många år hade förespråkat förhandlingar med FNL. Därför hade han under många år hållits så långt bort från makten som möjligt.

Före 1964 hade han varit president, men hade störtats i en kupp av mer krigiska generaler. . Han var en del av den härskande eliten,  man var ingen hök. Han hade alltså en längre tid förespråkat förhandlingar.

När det tre dagar tidigare hade blivit uppenbart att FNL behärskade hela landet utom Saigon, och kunde gå in i staden när som helst, hade de härskande kommit  fram till att van Minh nog plötsligt  var lämplig, trots allt. Men nu var det för sent.

FNL hade ingen anledning att förhandla nu.

Det insåg till sist även van Minh.  Men han ville spela någon form av roll i det hela.

Så när FNL-trupper strömmade in i presdentpalatset satt van Minh där.

Han sade, med (kan man anta) en högtidlig min. "Vi har väntat på er så att vi kan lämna över makten till er".

Varpå FNL-kommendanten kort svarade: "Ni kan inte lämna över något ni inte har".

Så var det över. Ett krig som som hade varat i femton år hade äntligen kommit till sitt slut.

Under SPA-behandling

Jag har aldrig varit på ett SPA.

Men idag fick jag faktiskt en SPA-behandling av en kompis. Den här bilden är tagen under denna. Jag ser väl glad ut, eller hur?

Det bör förstås  genast tilläggas att den giftgröna färgen nu är borttvättad, och diverse hår är dessutom bortrivna från exempelvis näsan, och mycket annat.

Jag tror att jag ser bättre ut än förut. Det verkar kompisen också tro.

Vi har säkert rätt. :-)

Joan Jett tolkar Creedence

Den kanske mest talangfulla av Runaways medlemmar tyckte jag nog var Joan Jett. (Ja, jag vet, när jag skrev det på denna blogg för ett antal år sedan kom två /manliga/ kommentatorer med upprörda invändningar och sa att det var hon inte alls det, de föredrog Cherrie Currie. Men den fåniga debatten vill jag inte ha i repris!)

Jett  fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet  hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.

Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".

Lyssna gärna.

PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor -  samtidigt som solen sken...

Att älska Runaways och störa en granne

Hollies måste beskrivas som ganska tama. Det var en utmärkt grupp för en 12-13-åring.

Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..

Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.

Om dem har jag ju skrivit tidigare.

Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.

Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP  med dem.

De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .

Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.

Jennifer Eccles och the Hollies

Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.

Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.

Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" -  var usla.

Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.

Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.

Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.

Att beställa barnporr från en tingsrätt

En gång i tiden spred en bloggare uppgifter om att två namngiva män skulle ha beställa barnporr från en tingsrätt 1994. Uppgifterna var falska. Hen dömdes senare för förtal.

Hen skulle tyvärr ha kunnat dömas även om uppgifterna varit riktiga. Tidningen Flashback  (numera är de ju endast en webbsida) dömdes 1999 för att ha publicerat helt riktiga uppgifter om en fällande  dom för sexualbrott.

Men tidningen Flahsback publicerade ju också 1994 en lista på alla som beställde barnporr från denna tingsrätt.  Jag gick också igenom en lista över dessa 2011 (dock inte via Flashback, utan på annat sätt), för att kolla om de omstridda uppgifterna stämde. Och kom fram till att de inte gjorde det.

Men jag hittade då andra intressanta saker på den verkliga listan.  

Flashback från 1994 bör att gå få tag i, om inte annat på Kungliga Biblioteket. I dessa dagar kan det vara än mer intressant att gå igenom denna lista. 

Av anledningar jag inte bör ta upp här.
------------------------------------
TLLÄGG
Jag glömde spärra kommentarsfunktionen innan jag stack ut. Det är inte meningen att detta inlägg ska kommenteras. Men från en kommentar som hann slinka med hämtar jag uppgiften att Flashbacknumret var från 1994. I övrigt fanns där uppgifter som jag inte vill lägga in, bland annat för att jag då skulle känt mig tvungen att i sin tur kommentera dessa, och då skulle jag trassla in mig mer än vad som var tänkt.

Mycket kort dröm om "The Ring"

Jag vet inte har många som sett "The Ring". En skräckfilm där ett brutalt dödat barn efter döden vill hämnas på i stort sett hela mänskligheten. Genom en videofilm som producerats  på ett mer eller mindre övernaturligt sätt. Och som  sprids på olika sätt. Och den som har oturen att se den dör efter sju dagar.

Det sista som den drabbade ser, är det övernaturliga barnet .

Igår morse vaknade jag från en ganska konstig dröm. Och väldigt kort. Jag såg en bild med en grässlätt och en stenring i mitten. Under fanns en text - "Nu kommer spöket".

Sedan blev det mörkt och i mörkret hörde jag en röst som viskade "POW". Det kan ju i och för sig vare en förkortning på "Prisoners of War" men det kan ju också vara en typisk text från en del serietidningar jag läste som barn, indikerande att någon hade slått ett hårt slag.

Sedan vaknade jag. Jag kände mig inte direkt rädd, ;men tyckte att det var en ovanlig, och ovanligt kort, dröm.

Men sedan började jag tänka på innehållet i drömmen. Och insåg snart att dess bild av stenringen var identisk med en viss stenring i "The Ring". En stenring som var den översta delen av en brunn som hade en helt central betydelse i den.

Det är därifrån det övernaturliga barnet kommer. Av anledningar som ni får veta om ni ser filmen.

Då började jag känna mig aningen nervös. Och tänkte att jag kanske förstod varför jag vaknade så snabbt ur drömmen .  Något i mig kanske inte ville se fortsättningen.

Filmen är dock inte enbart skrämmande för mig.  På många sätt får jag empati för det barn som sätter skräck i biopubliken. En  liten del av mig kan nog rent utav identifiera sig med henne...

En trailer till filmen kas ses här.

"Proud Mary" - och "Lär av historien"

Idag för 49 år sedan (22 April 1969) var Creedence Clearwater Revivals sång Proud Mary nykomling på femtonde plats på Kvälsstoppen.

Just i Sverige fick denna intenationellt kända Creedence-låt en sällsam efterhistoria. Den enda svenska versionen jag känner till är KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävars märkliga sång Lär av historien.

Med en milt sagt mycket annorlunda text.

Jag hörde den första gången på ett möte den 14 maj 1971  Jag tyckte jag kände igen melodin och viskade det till den som satt bredvid. Han svarade genom att tyst sjunga "roll it, roll it, roll it on the river" och då förstod jag.

Jag visste att (r) var ganska så bisarra så jag blev egentligen inte förvånad över denna djärva nytolkning av Creedence ;-)

Fredrik Virtanen vs Cissi Wallin

Jag ser i Aftonbladet att Fredrik Virtanen anmält Cissi Wallin för grovt förtal.

Min principiella inställning i detta, och liknande, fall är glasklar.

Jag anser att människor som utsatts för övergrepp har rätt att berätta om det. Och även att nämna vem anklagelserna handlar om.

En gång för många år sedan trodde jag i min enfald att man endast kunde fällas för förtal om man kommit med bevisligen felaktiga anklagelser.

Men jag insåg efter ett tag att det går utmärkt att bli fälld för förtal, även om det man sagt är bevisligen riktigt, liksom om bevisläget är oklart.

Det anser jag är fel.

Om Cissi Wallin fälls kommer en uppsjö av förövare att få blodad tand. De kommer att se det som en sorts prejudikat, och själva i sin tur vidta juridiska åtgärder för att tysta sina offer.

Och då  kommer det som sicilianarna en gång kallat "Omerta", och som i så hög grad dominerat synen på sexualbrott över hela världen, att ånyo befästas.

Och den öppning som skapades i MeToo riskerar att snart vara ett minne blott.

Att inte Cissi Wallin fälls är alltså en viktig fråga för många mer än henne själv. Mycket viktig.

Stephen Hawking - och en "upptäckt"

När jag skriver om kosmologi brukar jag alltid påpeka att jag inte är kompetent, att jag aldrig hade högre än en trea  i matematik i grundskolan och att jag sedan dess minutiöst undvikt  just matten.

Eftersom astronomiska och kosmologiska teorier i allt högra grad bygger på en alltmer avancerad matematik borde jag undvika ämnet.

Å andra sidan gör det ju inte någonting alls om jag har fel.

Stephen Hawking var  en mycket anmärkningsvärd person. Han lyckades besegra en sjukdom som egentligen borde ha dödat honom för årtionden sedan. Och han. blev världens mest ansedda och kända kosmolog.

Samtidigt verkade han i ett klimat där de kosmologiska teorierna mer och mer bygger på avancerade matematiska  modeller, ofta inte alls speciellt relaterade till observationer. Det hela ger ibland ett lite spöklikt intryck. Men om det har jag skrivit tidigare.

Men nu till saken. Den här gången vill jag ändå först påpeka att jag innan jag skrev kontaktade en forskare och lärare i matematik på Stockholms Universitet. Och han hade i alla fall inga  principiella invändningar mot resonemanget jag nedan för om begreppet "upptäckt". .

Det talas ofta om att Stephen Hawking "upptäckt" något som lallas "Hawkingstrålning". Denna "upptäckt" går ut på att svarta hål inte kommer att bestå för evigt, som man tidigare trodde. De läcker nämligen materia, genom kvantfluktuationer vid dess yta.

Frågan är förstås vad "upptäckt" betyder i detta sammanhang. Kan det jämföras med exempelvis Galileo Galileis upptäckt av solfläckarna, eller Clyde Tombaughs  upptäckt av (den före detta) planeten Pluto?

Nja, det finns. ju en skillnad. Ingen har någonsin någonstans kunnat iaktta Hawkingstrålning. Om den verkligen existerar är den så oerhört svag att vi knappast skulle kunna upptäcka den ens med de bästa instrument - ens om vi skulle ha turen (eller oturen) att komma alldeles i närheten av ett svart hål.

Hawkings teori om hur svarta hål fungerar bygger inte på observationer av svarta hål. Den bygger på matematiska beräkningar, kvantteori, och (indirekt) på iakttagelser av vissa  elementarpartiklars beteende i laboratorieförsök på jorden.

Problemet är bland annat  att miljön där dessa försök utförts,  inte direkt påminner om miljön i ett svart hål. Enligt Einsteins relativitetsteori står tiden stilla i ett svart hål. Det tillstånd  som finns i och omkring detta är närmast ofattbart och har aldrig kunnat studeras.

Det går ju att fråga sig om en matematisk teori om svarta hål byggd på kvantteorin, verkligen bör beskrivas med ordet "upptäckt". Det vore noga riktigare att tala om just en teori.

Kanske en briljant sådan, kanske en skarpsinnig och fantastisk sådan, men ändå en teori.

Någon  kan invända att man ibland säger att Newton upptäckte gravitationen, och att detta byggde på matematiska modeller. Men för det första är det tveksamt om Newtons teori från början verkligen. kunde definieras som en "upptäckt", för det andra har den genom århundraden bekräftats genom tusentals och åter tusentals observationer. Och i de få fall den inte helt bekräftas kan avvikelserna förklaras utifrån Einstein relativitetsteori.

Men det finns som sagt inga som helst observationer av strålning från svarta hål. Kvantteorin. bygger alltså på laborratorieobservationer, eller rättare sagt på tolkningar av dessa (ingen har någonsin sett en elementarpartikel, de kan endast härledas.)

Utifrån en teoribildning runt dessa laborerar kvantteorin med begrepp som kvantsprång, osäkerhetsprinciper och kvantfluktuationer.

Det är alltså utifrån detta som Hawking kommer till slutsatsen att till och med ett svart hål torde utsända strålning. Och därför, efter en oerhört lång tid förvisso, kommer att försvinna.

Som sagt, jag anser alltså inte att detta förtjänar beteckningen upptäckt. Det finns en lång rad led i resonemanget bakom det, och även om man utifrån dessa kan dra den slutsats som Hawking gjort tycker jag ordet upptäckt bör reserveras till något som på något sätt har direkt eller indirket har kunnat observeras.

Hur partiklar beter sig (eller ser ut att bete sig) i laboratioriemiljö  kanske, eller kanske inte, kan jämföras med hur de beter sig i utkanten av en enhet där tiden enligt Einstein ska  stå stilla. Men att det går att bygga en matematisk modell för detta, är inte en upptäckt. Att kalla det för en upptäckt anser jag definitivt vara att missbruka ordet.

Kosmologin idag bygger till stor del på hypoteser om femomen som aldrig någonsinhar kunnat observeras. Den bygger ofta på teorier som uppstått för att förklara annars oförkllarbara egenheter i universum idag, eller motsägelser  i teorierna om dess utveckling.

Så uppstår begrepp som "inflation", "mörk materia" och "mörk energi". Bland många andra. Inget av dessa har någonsin observerats, men de är nödvändiga för att fylla i hålen i de modeller som finns.

De kan mycket väl vara sanna i någon mening, men de är förstås inte inte "upptäckter".   Det påstår heller ingen - de beskrivs nästan alltid som teorier, om än som mycket allmänt omfattade sådana.

Däremot beskrivs just Hawkings teori för tillståndet vid händelsehorisonten i ett svart hål alltså som en upptäckt. Jag kan inte förstå varför.

Kosmologin idag bygger på alltmer avancerade matematiska modeller och komplexa kedjor av teorier som används för att förklara universum, Dessa modeller bygger alltså i högre grad än någonsin tidigare i astronomins och kosmologins historia på antaganden om fenomen och tillstånd som aldrig ens indirekt kunnat observeras.

De kan förstås visa sig vara hur riktiga som helst. Men man bör kanske minnas att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste punkt.

Varför blev jag skrämd av detta?

Igår åkte jag tunnelbana  i Stockholm. Jag stod i det utrymme mellan rader sv säten där det finns dörrar  på var sida.

De enda människor jag såg tydligt var åtta personer. De andra skymdes på olika sätt.

Alla åtta jag såg hade en sak gemensamt. De tittade intensivt ner i sina smartphones.

Det var som en karikatyr. Ingen tittade på någon annan och ingen tittade upp. Alla åtta som jag såg tittade alltså intensivt på den lysande skärmen.

Ja, som rubriken antydde blev jag skrämd. Varför vet jag inte riktigt .

Jag har förstås sett en del karikatyrer på Facebook som liknar det jag råkade se på riktigt igår.

Och i verkligheten har jag flera gånger sett barn som gallskriker medan en eller ibland till och med två föräldrar, totalt verkar ignorera detta eftersom de är så intensivt upptagna med sina mobiler. Då har jag blivit upprörd .

Men här var det alltså alla som jag kunde se i mitt synfält som intensivt glodde ner på den lysande skärmen. Det fanns inget undantag. Det kändes lite hisnande.

Men det fanns ju denna gång ingen anledning att bli upprörd. I detta fall tog ju ingen annan någon skada. Men spooky kändes det i alla fall...

Varför? Kanske berodde det till en del på att jag mindes den undersökning som så klart verkade visa att smartphonesanvändare blir mer egoistiska, vilket jag skrev om i detta inlägg?

Nej, jag skulle nog reagerat i alla fall. Frågan är förstås varför. Kanske gav det hela en glimt av en framtid som inte skulle vara så rolig att leva i - även om vi nu i bästa fall slipper att koka upp i en skenande global uppvärmning?

Årsdagen av inledningen till en mardröm

Denna dag 1975 (alltså 17 april) gick de röda khmererna in i Phnom Penh. Det var faktiskt det enda landet i Indokina där förtrycket blev VÄRRE - till och med mycket värre -  efter att USA-marionetterna drevs bort än det varit när de satt vid makten. Vilket även mer allmänt är ett svårslagbart rekord. I de andra länderna i Indokina (Vietnam och Laos) kan man med all rätt tala om en "befrielse" 1975 men det gäller tyvärr inte Kambodja...

Det blev en fyraårig mardröm, som upphörde först när Vietnam gick in och hjälpte till att störta Pol Pot i januari 1979. DÄR kan man faktiskt tala om en befrielse.

Surround Yourself With Sorrow

Det låg en nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, den 15 april 1969. Det var Surround Yourself With Sorrow med Cilla Black.

Jag hade glömt bort den, men mindes den genast igen när jag hörde den på nytt. (Det skulle alltså kunna definieras som ett återkallat minne, men det var definitivt inte traumatiskt...)

Jag tycker spontant verkligen att den är bra. Och det gjorde jag då också.

Den kan höras här.

Apropå den gamla goda tiden

Idag för 100 år sedan går det fortfarande bra för tyskarna på västfronten och Svenska Dagbladet skriver en ledare där de uttrycker sin beundran för den kraft och disciplin som finns i det auktoritärt dynamiska Tyskland och hånar de som trott att Tyskland var så kraftlöst och dömt till nederlag.

Dessutom hjälper just nu tyskarna de vita att segra i finska inbördeskriget.

Att bolsjevikerna sitter kvar i Ryssland är ju ett litet problem, men de verkar ha neutraliserats av fredsavtalet med Tyskland och av döma av notiser på nyhetssidorna ger de fortfarande efter för allehanda tyska diktat.

De drog bort sin flotta från Östersjön efter en not från tyska regeringen och de har också utsatts för tyska påtryckningar att sluta fred med det, av döma av samma notiser, fortfarande icke-bolsjevikiska Ukraina.

Allt ser gå ut att gå bra för det Tyskland, som av SvD:s redaktörer verkar ses som en garant för ordning, stabilitet, och en sund motvikt mot vulgär demokrati a la USA och den ännu mer vulgära ordningen i Ryssland.

Det ska bli intressant att se vad de kommer att skriva i november 1918. Eftersom jag ändå stoppat gråstarren på i alla fall ett öga kommer jag väl då att kunna ta del av den ångest som då kommer att lägra sig över SvD:s redaktion.

Även de tyckte nog att det kan göra ont när knoppar brister.

"Snille" och "smak"...

Är det någon som numera kommer ihåg att Svenska Akademins valspråk är "Snille och smak"?

Den bildades ju av Gustav III 1786 och var redan från början en förnämt elitistisk organisation vars medlemmar skulle stå lite (eller rättare sagt inte så lite) ovanför den vulgära massan.

Med ett i högsta grad arkaiskt regelsystem är det en av de kvarlevor vi har från "den gamla goda tiden" före franska revolutionen.

De skulle ses som fina, bildade, sansade, höjda över all futtig kritik och blev mycket riktigt från början valda på livstid.

Och en del människor (jag tror kanske i och för sig inte att jag direkt tillhör dem...  ) har kanske verkligen uppfattat dem åtminstone LITE som det från början var meningen att de skulle uppfattas.

Visst gör det ont när knoppar brister.

Manifestation i Stockholm

Finns det faror med de nya typer av elektromagnetiska kraftfält som den nya tekniken har skapat? En växande grupp människor anser det. Oavsett vad man själv anser, eller vet, om frågan kan det var bra att informeras om deras argument. Det kan man bland annat göra på en manifestation i Stockholm på lördag.

Själv är jag ganska matt efter en operation, så jag är inte säker på att jag kan gå, men vill ändå lägga ut arrangörernas text om den.
--------

14 April: VÄLKOMMEN TILL MANIFESTATION för en hälsosammare miljö utan onödig strålning från trådlös teknik som WiFi och 5G – strålning från den trådlösa tekniken inkl. 5G hotar vår hälsa och vår miljö och barnen är särskilt känsliga.

LYSSNA TILL NÅGRA AV SVERIGES FRÄMSTA EXPERTER inom ämnet trådlös teknik och hälsa samt pedagogik/lärande. Bland andra: Mona Nilsson, (författare, miljöjournalist, Strålskyddsstiftelsen), Gunilla Ladberg (fil.dr. i pedagogik och författare till bland annat böcker om den mänskliga hjärnan), med flera.

BJUD IN VÄNNER OCH BEKANTA och alla som bryr sig om hälsan för nära och kära och känner en oro över den ökade ohälsan i samhället samt spridningen av trådlös teknik, inte minst i förskolor och skolor.

SERGELS TORG : kl 13:15-14:45

(enskild förflyttning mellan Sergels Torg och Mynttorget)

MYNTTORGET : kl 15:00-16:00

Frågor? Kontakta Elöverkänsligas Riksförbund eller någon av övriga medverkande nedan.

Ett samarrangemang av:
Vågbrytaren - Riksföreningen mot skadlig EMF
Strålskyddsstiftelsen - Swedish Radiation Protection Foundation
Tandvårdsskadeförbundet - rådgivning vid skador från amalgam, mm.
Elöverkänsligas Riksförbund - överkänslighet mot el inkl mikrovågsstrålning.

Vaddå - jag dyster?

Jag borde vara enbart glad. Äntligen har jag vågat gå igenom en operation som jag av rädsla väntat med i åratal.

Som inte heller var lika läskig  som jag trodde, delvis beroende på sympatisk personal, delvis på ett kombinerat lugnande och euforiserande medel, som till och med gjorde att jag (till läkarens förskräckelse) började skratta mitt under operationen (att skratta  medan någon skär i ens ögon medför ju vissa risker!)..

Först efter ett och ett halvt dygn upptäcke jag också att jag började se bättre på det opererade ögat än på det icke-operererade - det första dygnet var det tvärtom, och under kanske ett halvt dygn såg jag ungefär lika bra (eller dåligt) med båda.

Dessutom var jag som i ett chocktillstånd efter operationen, sov oerhört mycket, kände mig ständigt hungrig (normalt sett tränger jag bort hungerkänslor även när jag inte ätit på ett dygn), frös utan att ha feber. Och hade (och har fortfarande) ont i det opererade ögat, som dessutom ofta är täckt med någon trögflytande vätska, ibland blandat med blod.

Men så igår - när jag gick ut första gången - märkte jag på allvar att jag faktiskt numera ser mycket bättre med det opererade än med det icke-opererade ögat. Den grå dimman har fått ge vika. och nu ser jag människors ansikten, naturen, och allt annat på ett sätt jag inte gjort på flera år. Och jag behöver inte längre trycka på knappen för tal när jag ska ta reda på när bussen går, jag  kan nu se den elektroniska text jag inte kunnat se på kanske ett år.

Men ändå känner jag mig inte riktigt nöjd. Det bero på främst på en sak. Det är det där med att titta sig i spegeln.

Jag har tidigare tyckt att jag ser mycket yngre ut än jag är. Det visar sig nu till större delen vara en illusion, skapad av en optisk villa. I sin tur orsakad av att jag sett så suddigt, så ansiktet sett riktigt slätt ut.

Men nu tittar jag mig på mig själv och ser ansiktet hos en man som är ganska så gammal. Och, enligt min egen subjektiva upplevelse,  rent av - ful.

Jag får en ny påminnelse om realiteten bakom begreppet "sekundär sjukdomsvinst".

En sjukdomsvinst som nu försvunnit.

Opererade mig igår....

... mot gråstarr i vänstra ögat.

Har även gråstarr i högra ögat, och om några mänader är det meningen att jag ska operera även detta.

Tog bort....

... ett inlägg som ställde som jag ser väsentliga frågor, men på ett inte helt genomtänkt sätt.

En minnesförlust - och ett hus

Jag hade en mycket konstig dröm inatt.

Jag drömde att jag plötsligt befann mig ute på stan med endast kalsonger på mig. Jag hade en nästan total minnesförlust.

Det enda jag mindes var att jag hade varit på någon sorts medicinsk undersökning tidigare samma dag.

Jag irrade runt tills jag fann två poliser. Jag berättade för dem om min situation.

De frågade om jag ändå inte kunde minnas var jag bodde. Jag måste befunnit mig vid Hornstull för jag kunde peka på det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken på andra sidan Västerbron.

De sa att det är ett stort hus och det kan vara svårt att börja leta där. Jag sa att jag mindes att jag bodde på nummer 30. Då sa de att det gjorde ju saken enklare.

I själva verket bodde jag i stort sett på Fyrverkarbacken endast mellan åtta och 16 års ålder, mellan 1963-71.

Sedan blev jag psykotisk och bodde inte där mer, med undantag kanske ett och ett halvt år från och med sommaren 1974.

Men i drömmen var jag ändå vuxen, så vitt jag minns. Men jag var säker på att det var just där jag bodde.

Jag ska snart på en ögonoperation som fyller mig med en skräck som är större än något annat jag upplevt i vuxen ålder.

Jag undrar på största allvar om drömmen är en beskrivning av det tillstånd som jag föreställer mig att jag kan hamna i efter den.

..."får sig ett gott skratt då"...

Cornelis Vreeswijk verkar åtminstone till en del ha varit en ganska obehaglig person, som älskade tjurfäktningar och misshandlade transvestiter. Men det går inte att förneka att han gjorde många bra sånger.

Och ofta mycket tankeväckande sådana.

Det finns faktiskt en av dem som passar mycket bra in på min sinnesstämning just nu. Tvärr, vill jag tillägga. Att tycka att just denna sång passar in i ens sinnesstämning är inte ett tecken på inre harmoni.

Ni kan höra den här.

Det kvinnnohatande trollet

Fick en kommentar till min artikel om Kevinfallet. Den innehöll fyra länkar och påståendet att de visade att jag hade fel. I vilket avseende nämndes inte.

Jag la faktiskt in dem en kort stund, eftersom jag tyvärr är allt för godtrogen och tänkte mig att de länkar som lagts ut ev. skulle säga något relevant om Kevinfallet.

Det gjorde de inte alls. De var helt off topic. Och jag raderade kommentaren.

Nu visade det sig att det var samma typ av länkar som en anonym man (alternativt en ovanligt extremt kvinnohatande kvinna) skickat hit under ett antal år, så jag antar att det är hen som är i farten igen.

Länkarna gick till engelska dagstidningar.

De två första handlade om kvinnor som begått otäcka brott.   Jag har aldrig förnekat att kvinnor kan begå otäcka brott, så de visar inte att jag har fel på något sätt.

Den tredje länken var lite mer oklar, den verkade mena att poliser har dålig utbildning för att hantera våldtäkter. Det kan väl säkert stämma ibland.

Men vad som menades med att just lägga ut den länken torde framgå i den fjärde, där det stod att det var alltför lätt att inte fatta att det finns våldtäktsanklagelser som är falska.

Det kvinnohatande trollet är så att säga på nytt tagen på bar gärning.

Ständiga länkar om dels kvinnor som gjort hemska saker, dels om kvinnor som ljuger om att män gjort hemska saker. Det tyder på ett patologiskt kvinnohat. Ordet "troll" ovan används här i den vanliga internetbetydelsen, dvs en person som inte vill bidra till en diskussion utan endast vill förstöra den.

Om min blogg drev två väsentliga teman -att kvinnor aldrig begår otäcka brott, och att alla kvinnor alltid talar sanning -  skulle länkarna (förutsatt att de är seriösa, vilket jag inte närmare kollade) bevisa att jag har fel.

Men nu driver denna blogg inget av dessa teman.

Däremot  konstaterar jag att män i genomsnitt begår mycket fler otäcka brott (och i synnerhet sexualbrott, som båda exemplen i länkarna handlade om) än kvinnor. Det är inte min privata åsikt, den går mycket lätt att belägga statistiskt.

Detta motbevisas inte av två exempel, hittade från en engelsk tidning

Vad gäller lögner, så har jag förstås aldrig förnekat att kvinnor kan ljuga. Jag tror däremot att det är mycket ovanligt att kvinnor ljuger om just att de utsatts för våldtäkt, men jag säger definitivt inte att detta aldrig kan hända.

Men det anonyma kvinnohatande trollet tycks mena att lösrykta exempel på sådant "visar" att jag har "fel". Och lägger det dessutom under min post on Kevinfalllet.

Om det sista inte ska ses som upp åt väggarna off topic måste det betyda att hen anser att Kevin troligen mördades av av en eller flera kvinnor. Om hen lider av den fixa idén har hen så vitt jag kan se två alternativ. Antingen att bearbeta den med en terapeut - eller vända sig till polisen med dem, om hen nu tror att de har någon substans.

Men nu menar hen troligen inget sådant, Hen tillhör väl snarare papparättsrörelsens C- eller D- lag vars enda tanke är "kvinnor är infernaliskt hemska och ljuger alltid om män".  Något som de upprepar som om det vore ett mantra ungefär fem hundra gånger om dan.

För mig kan ni gärna fortsätta med detta. Men om ni är dumma nog att skicka dem till min blogg resulterar det i antingen att jag ignorerar dem, eller att jag skriver inlägg som just detta.

Ta in dem kommer jag aldrig mer att göra.

Idag för femtio år sedan: aprilskämtet som inte var något aprilskämt.

Måndagen den 1 april 1968. Alltså idag för femtio år sedan. Jag var tretton år och gick i femte klass.

Jag var extremt medveten om aprilskämten, och dess existens. Hela den dagen brukade jag vara på min vakt, och dessutom fundera ut något sätt att lura någon annan

Detta har försvunnit genom åren. Idag blev jag för några timmar sedan lurad av ett ganska uppenbart skämt på Facebook.

Något liknande skulle nog inte kunnat hända 1968.

Men jag var också medveten om andra saker än aprilskämt. En sådan sak var kriget i Vietnam.

Det hade jag varit sedan den 21 december 1964 (ja, jag har ett bra minne, men just det datumet har jag letat fram i ett tidningsarkiv). (Ja, jag var då nio år, på gränsen till tio!)

Jag brukade köpa Ny Dag, som då ännu var en dagstidning. Jag var fascinerad, men tänkte att det var nog kommunistpropaganda. Det var väl det som lockade mig – att ta del av ett perspektiv som var helt annorlunda.

I det numret fanns ett refererat av en tidning i USA, New York Herald Tribune. Där fanns en artikel om Vietnam.

Jag hade nog fattat Vietnamkriget som att det kommunistiska Nordvietnam invaderat Sydvietnam, som försvarades av USA.

Men så plötsligt fick jag klart för mig att det var något helt annat. Det fanns en gerilla som i USA kallades Vietcong (den hette egentligen FNL, uttytt Nationella Befrielsefronten) som i stort sett behärskade hela landsbygden. Det gjorde den för att den hade böndernas stöd.

Den regering som USA stödde var en militärdiktatur, som försökte krossa denna bondearmé.

Det finns vissa dagar som bränt sig in i medvetandet som dagar där hela ens världsbild förändrades. Denna dag var en av den..

Hela min syn på USA, kalla kriget, ”kommunism”, och västerländsk ”demokrati” kom i gungni9ng.

Åren gick och USA:s krigsföring mot bondearmén i Sydvietnam blev mer och mer brutal. Massiva bombningar, massavrättningar, tortyr.

Och presidenten i USA under dessa år hette Lyndon B Johnson (ibland förkortat LBJ). Jag hatade honom. Det var jag inte ensam om. I USA ropade demonstranter ”LBJ. LBJ, how many kids did you kill today?”.

1968 var det presidentval i USA. Nästan alla tog för givet att Johnson som sittande president skulle vinna . Trots att USA sedan slutet av januari detta år hade drabbats av avgörande militära bakslag i Vietnam.

Så tillbaks till den 1 april 1968. På en rast kommer en tjej som hette Anna-Kari, som gick i min klass, fram till mig. Hon berättar att hon varit hemma (hon bodde endast ett stenkast från skolan) och hört på nyheterna att Johnson hade dragit sig ur presidentvalet

Jag tror att alla i klassen åtminstone på något sätt visste vad jag tyckte om USA och Johnson. Vi hade haft ”aktuell timme” i klassen under flera år och då brukade jag berätta om USA:s senaste brott i Vietnam.

Och denna dag var det alltså - första april.

Jag skrattade och sa något i stil med ”snälla du, jag VET vilken dag det är idag”.

Men hon tittade allvarligt på mig ock sa att, nej, det är inte ett aprilskämt, hon HADE hört det på radio

Jag trodde henne.

Egentligen borde jag trott henne från början. Att få mig att för en sekund tro något som gjorde mig så glad och sedan säga ”april, april” hade varit direkt elakt. Och en sak man direkt och entydigt kunde säga om Anna-Kari – elak var hon inte.

Så det blev en glädjedag.

Och då kunde jag förstås inte veta att vid presidentvalet i november 1968 skulle Richard Nixon bli president – och han var (om möjligt) ännu värre.

Och han fortsatte kriget i Vietnam ända tills han tvingades avgå i augusti 1974.

Först den 29 april 1975 lämnade den siste USA-soldaten Vietnam. Den 30 april samma år gick FNL in i Saigon.
-----------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 2 APRIL
Jag kanske inte var så ensam som jag tänkte. Ser på SvD:s ledare från 2 april 1968 och där står det att många nog kan ha tagit det som ett aprilskämt. Men, påpekar man, det gäller Sverige, inte USA. För den tidsskillnad som finns mellan länderna gör att nyheten där publicerades den 31 mars.