Ingvar Kamprad och en bisarr hjältedyrkan

Ingvar Kamprad är död. Alla människor dör förr eller senare, men i just Kamprads fall har det lett till en hetsig debatt.

Några har dragit fram hans fascistiska förflutna, och att han så sent som på 50-talet var aktiv i Nysvenska Rörelsen.. På den andra sidan har vi de som tycker att de som kritiserar Kamprad är otacksamma. Han var en stor man, som bildade ett företag som gav en massa människor jobb, gjorde möbler och bidrog till statens skatteinkomster.

Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbladet ungefär att det var otacksamt av Ung Vänster att kritisera Kamprad eftersom de fick statsbidrag, och dessa var möjliga genom att framgångsrika företagare som Kamprad betalade skatt. De borde i alla fall var LITE tacksamma. Om jag nu fattade henne rätt.

Om vi börjar med det sista är det ett exempel på ett närmast pinsamt borgerligt moraliserande. Ung Vänster skulle få statsbidrag vare sig Kamprad hade funnits eller inte. Om inte Kamprads företag hade funnits hade det funnits andra kapitalister som betalade skatt.

Kamprad grundade inte ett företag för att han brann av en önskan att ge människor jobb, betala skatt och göra bra möbler. Han gjorde det för att han ville bli rik. Han hittade ett framgångskoncept men han gjorde det inte av en hängiven idealism. Att kalla honom ”hjälte” är fånigt.

Om inte Kamprads företag hade tillverkat möbler hade någon annan gjort det. Om inte IKEA hade funnits hade de som jobbade där inte varit arbetslösa för den sakens skull. .

Att kalla de som hittar på ett sätt att bli rika för hjältar är att missbruka ordet. Missbruka det mycket grovt.

Vad gäller Nysvenska Rörelsen var det en mycket obehaglig rörelse. Men det är lite tveksamt om den kunde definieras som nazistisk. Jag vet en del om den eftersom jag 1972 som sjuttonåring deltog i en aktion som lyckades slå sönder ett möte Nysvenska Rörelsen höll för att fira minnet av Gustav III:s statskupp 1772.

Den typen av minoritära våldsaktioner kan man diskutera, i just detta fall skulle jag idag nog inte deltagit i den.

1972 var fascismen inte något hot i Sverige, och aktionen var ganska poänglös.

Nåväl, jag blev lite nyfiken på vems möte vi hade slagit sönder. Så jag gick till KB och ögnade igenom alla nummer av nysvenskarnas tidning Vägen Framåt.

Nysvenska Rörelsen grundades av en Per Engdahl, som sedan var ledare för gruppen till sin död 1994.  Denna organisation  var fascistisk, och de beundrade Mussolini. De var inte nazister, även om de under andra världskriget började flirta med nazismen.

Engdahl var från början inte antisemit, men när han trodde att Hitler skulle vinna kriget började han producera antisemitiska artiklar. När Hitler förlorade ändrade han sig igen, och tog avstånd från antisemitism.

Men fascist förblev han livet ut.

Kamprad var aktiv i Nysvenska Rörelsen in i femtiotalet. Och så sent som 2011 menade han att Engdahl varit en stor man.

Och 1995 hävdade han att den etniska rensningen i Bosnien inte borde fördömas i sig, eftersom mångkultur inte fungerade var det bra att folkgrupper skildes åt.

Det betydde inte att han hyllade massakrerna, men han verkade se dem som överdrifter i något som annars i princip var nödvändigt.

Att ända in till slutet hävda att den cyniska (och opportunistiska ) fascisten Engdahl, som behändigt nog blev antisemit när han trodde att Hitler skulle segra, men tog avstånd när han såg att Hitler hade förlorat, var en hjälte, talar inte direkt till Kamprads fördel.

Några är upprörda över att ”vänstern” "firar" Kamprads död. För min del vare sig firar jag eller – ännu mindre – sörjer.

Men om vi hade fått en fascistisk regim i Sverige hade Kamprad med all säkerhet stött den.

Om Tyskland hade ockuperat Sverige och börjat deportera och döda judar hade han i alla fall inte protesterat.

Att kalla honom hjälte är smaklöst.

Vi lever i en kultur idag där man hyllar de som blir rika och börjar med ”två tomma händer”. Nu hade inte Kamprad några tomma händer men själva inställningen äcklar mig.

Att någon lyckas göra sig rik gör inte hen till en hjälte.

Det är en vanlig åsikt idag, men var mindre vanlig på 60- coh 70-talen vilket kanske visas av Hootenany Singers ganska elaka sång ”Mårten Gås”. Hör den gärna här.