Jag lägger ut det igen, inte som en "analys", inte som ett "inlägg" i en vanlig mening, utan som en ögonblicksbild av en känslomässig upplevelse på eftermiddagen den 18.
Det var ett försök till en empatisk inlevelse, inte av Asa Waldau i sig (jag vet inget om hennes inre) utan om de upplevelser jag själv fick av hennes reaktioner i en bil, under några timmar denna eftermiddag.
De som har uppfattningen att hon spelade en avgörande roll i två mord och ett mordförsök kan uppfatta det som motbjudande. Ja, även de som endast sett vittnesmålen av människor som drabbats av henne kan göra detsamma.
De som anser att hon i verkligheten aldrig trodde sig vara "Kristi brud", utan att det endast handlade om en strategi för att uppnå makt kan uppfatta det som helt meningslöst.
Jag redogör för en plötsligt uppdykande känslobild. Av anledningar som jag bäst känner till själv (eller kanske av anledningar som jag inte egentligen fattar själv) har jag kommit fram till att jag vill lägga ut det igen.
Det kan ses som ett taffligt försök till en "psykologisk analys" - men andra kan använda den för att analysera ev. skumma drag hos mig själv. Och kanske kan dra slutsatsen att även jag har blivit manipulerad.
Det kanske är så. Eller inte är så. Jag vet inte.
Jag har aldrig träffat Åsa Waldau och kommer väl med mer än 99, 99 procents sannolikhet aldrig att göra det. De åsikter hon utryckt står i nästan exakt 180 graders motsättning till mina.
Men jag kan ju vara manipulerad av det jag såg av henne på TV.... vad vet jag.
Att jag lägger ut detta kan användas emot mig, och kommer med säkerhet också att göra det.
Jag brukar vara försiktig, och även när det gäller personliga kommentarer vara mycket noga med att endast de som jag ändå är motståndare till kan bli illa berörda. Men efter detta antar jag att även meningsfränder, och till och med vänner, kan reagera, kanske hårt.
Men jag upptäcker att jag just nu struntar i det.
Jag beskriver uppdykande känslor. Dessa behöver vare sig vara "politiskt korrekta", eller intelligenta, eller ens uthärdliga.
Ta det för vad ni vill. Om ni drar slutsatsen att jag har betänkliga personlighetsdrag och dessutom lätt kan manipuleras, får ni gärna göra det. Jag håller i så fall inte nödvändigtvis med er, men jag kan förstå logiken bakom era slutsatser./
En mer personlig kommentar till Uppdrag Gransknings program om Knutby. Den kanske kan te sig märklig, men jag vill ändå föra fram den.
Klippet med Åsa Waldau som gråter i sin bil finns numera delat lite överallt. Jag tänker inte dela det.
Av någon anledning fick jag själv tårar i ögonen när jag såg det. Jag ska försöka förklara varför.
1927 gav Sigmund Freud en bok med titeln "Die Zukunft einer lllusion". 1928 kom den ut på svenska med titeln "En illusion och dess framtid".
Det var närmast en antireligiös stridsskrift, Freud var ateist. Men i boken fanns en diskussion om vad en illusion egentligen var för något. En illusion är enligt Freud en tro som baserar sig på en önskning.
En sådan behöver inte alltid vara felaktig.
Han tog ett exempel. En medelklassflicka kunde ha illusionen att en prins skulle fria till henne. Freud tillägger att det ju ändå inte är något som aldrig kan hända. Till och från har ju sådana saker hänt.
Sedan tillägger Freud, i en elak passus riktad mot religiösa av alla schatteringar , att i jämförelse är illusionen att Messias kommer att komma och skapa en bättre tidsålder mycket mer osannolik än medelklassflickans illusion om prinsen.
Om man håller med om det är väl en trosfråga. Många kristna och judar skulle inte hålla med.
Men i Knutby hade vi en annan typ av illusion som torde slå allt annat jag hört, i osannolikhet. Nämligen den att Jesus skulle stiga ner från den himmel han antas befinna sig i, hälsa på hos en kvinna vid namn Åsa Waldau - och fria till henne.
Det finns säkert människor som har haft liknande föreställningar, men de brukar vara ganska så ensamma om dem. Ibland kanske de kan få med sig någon förvirrad make eller maka, eller förälder, eller syskon, eller barn. Om de inte helt ensamma utdefinierats som "galna".
Men i Knutby backades Åsa Waldaus illusion upp av kanske åtminstone tjugo personer som uppmuntrade idén, och organiserade en komplex verksamhet runt den.
Som ledde till lidande och både fysiska och psykiska övergrepp. (Jag uttalar mig inte här om de två morden och mordförsöket - trots allt är dessas relation till just DEN föreställningen inte totalt självklar).
I filmen fick vi veta att varje gång Åsa Waldaus tro på denna idé vacklade fanns det alltid människor som trädde fram och fick henne att fortsätta att tro på den.
Om en grupp människor låter sina liv styras av något sådant, organiserar hela sin tillvaro efter det, kan det endast sluta med en tragedi.
Det galler de vanliga medlemmarna som drabbats i Knutby-sektens drivhus. Men det gäller förstås också huvudpersonen som figurerade i den egenartade idén.
Åsa Waldau gick mycket längre än Freuds hypotetiska medelklassflicka. Hon trodde att Jesus - enligt den nicenska trosbekännelsen "Gud av Gud, ljus av ljus, född och icke skapad, född före all tid" en dag skulle ringa på hennes dörr och fria till henne.
Och hade alltså en hängiven liten skara av anhängare som gjorde allt för att hon skulle fortsätta att tro det.
Nu hör jag Åsa gråta i bilen. Alla har tagit avstånd från henne. Ingen - inte heller hon själv - tror längre på den egenartade läran om "Kristi brud". Hon är känd i snart sagt hela världen - men inte för det hon trodde att hon skulle bli känd för.
Hon torde också idag vara en av de mest föraktade människorna i Sverige.
Riktas min empati mot fel håll? Kanske det. I alla fall får jag ett så starkt intryck av en totalt ensam människa, som byggt upp sitt liv på det mest orealistiska luftslott jag någonsin hört talas om. Ett luftslott som nu har förvandlats till ett svart, tomt intet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar