Om detta kan man läsa mer här.
Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.
Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.
Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.
I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.
På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.
lördag 30 september 2017
fredag 29 september 2017
Survival of the worst
Att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) granskas är definitivt bra. De flesta vet väl idag om att de är nazister, men det finns en sak som inte så många vet om.
I vissa politiska sammanhang i dessa dagar (jfr Donald Trump och Rodrigo Duterte!) verkar utvecklingen nästan styras av en karikatyr på Darwins naturliga urval. Istället för "survival of the fittest" något i stil med "survival of the worst".
För ett antal år sedan fanns tre huvudsakliga strömningar inom den svenska nazistiska miljön. Dels Svenskarnas Parti, dels Info-14, dels Svenska Motståndsrörelsen (SMR). Av dessa tre var det SMR som dels var mest våldsbenäget, dels var de som mest lyfte fram rasfrågan.
De som inte lika mycket lyfte fram rasfrågan anklagades av SMR för att vara "strasseriter" (efter en oppositionell tendens inom det tyska nazistpartiet där bröderna Otto och Gregor Strasser ingick), och man menade att de andra nazistgrupperna vacklade i rasfrågan pga att de i sina led hade många "främmande raselement".
SMR:s benägenhet för våld för tanken till SA, men deras ideal var inte framförallt SA (vars ledning fram till 1934 de också såg som "strasseritisk"!) utan SS. Dvs Hitlers personliga skyddskår, och en av huvudorganisatörerna bakom folkmorden.
Vad som sedan hände var att SMR växte och bytte namn till NMR medan de två andra grupperna försvann.
Så de som segrade i de svenska inomnazistiska striderna var de som mest hyllade våldet, och de som mest betonade "rasfrågan".
Som sagt, det är mycket bra att de granskas....
I vissa politiska sammanhang i dessa dagar (jfr Donald Trump och Rodrigo Duterte!) verkar utvecklingen nästan styras av en karikatyr på Darwins naturliga urval. Istället för "survival of the fittest" något i stil med "survival of the worst".
För ett antal år sedan fanns tre huvudsakliga strömningar inom den svenska nazistiska miljön. Dels Svenskarnas Parti, dels Info-14, dels Svenska Motståndsrörelsen (SMR). Av dessa tre var det SMR som dels var mest våldsbenäget, dels var de som mest lyfte fram rasfrågan.
De som inte lika mycket lyfte fram rasfrågan anklagades av SMR för att vara "strasseriter" (efter en oppositionell tendens inom det tyska nazistpartiet där bröderna Otto och Gregor Strasser ingick), och man menade att de andra nazistgrupperna vacklade i rasfrågan pga att de i sina led hade många "främmande raselement".
SMR:s benägenhet för våld för tanken till SA, men deras ideal var inte framförallt SA (vars ledning fram till 1934 de också såg som "strasseritisk"!) utan SS. Dvs Hitlers personliga skyddskår, och en av huvudorganisatörerna bakom folkmorden.
Vad som sedan hände var att SMR växte och bytte namn till NMR medan de två andra grupperna försvann.
Så de som segrade i de svenska inomnazistiska striderna var de som mest hyllade våldet, och de som mest betonade "rasfrågan".
Som sagt, det är mycket bra att de granskas....
onsdag 27 september 2017
Om tidningsarkiv
Någon gång vid tio-elvaårsåldern (1965-66) upptäckte jag att det ett stenkast hemifrån fanns två tidningsarkiv. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter låg alldeles i närheten av där vi bodde, och de var öppna för allmänheten.
Frågan var förstås om vetgiriga barn räknades dit. Jag fick efter ett tag reda på att detta var ytterst tveksamt.
DN:s arkiv var det enklaste. Där kunde man gå in i ett rum där alla tidningspärmar från Expressen och DN stod uppställda. Det var bara att ta med det man ville ha och sätta sig och läsa.
Det funkade ett tag. Ingen hade några invändningar mot att jag som 10-11-åring gick dit. Inte till en början. Så jag kunde kasta mig in i veritabla tidsresor och se hur man i samtiden hade sett på stora historiska händelser man annars bara läste om i historieböcker.
Men så hände en sak. Jag tog med en kompis och vi pratade och var kanske lite högljudda. Då fick jag efteråt reda på att vi hade varit störande, och att jag i fortsättningen inte skulle få komma dit. Det hade förstås varit enklare att säga att jag skulle få gå dit om jag inte tog med en kompis - jag pratade trots allt inte med mig själv när jag satt där - men beslutet var orubbligt.
Det blev lite bråk om saken och jag fattade efter ett tag att det fanns två anställda där med diametralt olika uppfattning om det hela. En var i stort sett barnfientlig och ville absolut inte att barn skulle vara där. Den andre var välvillig och skrev till och med ett brev med kopior till mina föräldrar där han vädjade att jag skulle få gå dit. Men problemet var att den som var barnfientlig var chefen, och han var obeveklig.
SvD:s arkiv hade en annorlunda karaktär. I den del som var öppen för allmänheten fanns inga tidningslägg. Dem fick man beställa upp. Man kunde också beställa tidningsklipp utifrån olika ämnesrubriker. Dit fick jag gå hela tiden. Men det fanns förstås ett annat rum där tidningsläggen stod.
På något mystiskt sätt lyckades jag för en kort tid få tillträde till detta, som alltså var stängt för allmänheten. Jag som 10-11 år fick alltså sitta och läsa i ett rum som allmänheten inte hade tillträde till. Jag fattar inte hur i allsina dar det gick till.
Men det var en mycket kort tid. Snart förbjöds jag att gå dit. Enligt vad jag fick höra efteråt hade det framförts två argument för att jag inte skulle få gå dit. Dels att det fanns en risk att jag skulle klippa i tidningarna. Dels att eftersom jag var ett barn var jag nog ändå bara intresserad av serierna. Jag såg dessa argument som en mycket grov förolämpning...
Efter att jag fått lånekort på vuxenbiblioteket vid 14-årsåldern kunde jag förstås läsa mikrofilm på Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Sedan gick jag en gång - när jag var 14 - tillbaks till DN. Samme arkivchef var kvar och han tittade mycket ogillande på mig, Han kunde nu inte på samma sätt direkt slänga ut mig men antydde att min närvaro inte var önskad.
När jag nästa gång kom dit var jag 16. Då var det inga hinder, och jag tror att arkivchefen då hade slutat. Om han inte hade gjort det fanns det förstås en gräns för hur länge han skulle ha kunnat stoppa mig. Man kan ju inte förbjuda en 18-åring att komma, med motiveringen att hen sades ha varit högljudd som tioåring.
Nåväl, sedan ett tag tillbaka har jag i alla fall tillgång till SvD:s arkiv i datorn, Det skulle jag ju inte kunnat drömma om då.
Just nu roar jag mig med att varje dag kolla SvD för exakt 100 år sedan, dvs 1917. Det har jag hållit på med sedan i våras. Jag faller aldrig för frestelsen att titta i förtid. Så jag håller mig exakt till dagens datum 1917.
Jag har bland annat upptäckt att SvD då var en klart tyskvänlig tidning (vilket jag inte hade vetat) och - vilket var lite förvånande - att deras ständiga klagomål på det socialdemokratiska partiet i allmänhet och Hjalmar Branting i synnerhet inte var att de hotade borgarklassen – något sådant verkade SvD inte ha en tanke på - utan att de, och i synnerhet Branting, sympatiserade med ententen (alltså det tyskfientliga blocket under världskriget) och att deras pro-engelska politik var ett hot mot Sveriges alliansfrihet
Denna protyska inställning ledde också till att de inte alls verkade positiva till (den uttalat antityske) general Kornilov i Ryssland när denna försökte sig på en kontrarevolutionär kupp i september 1917. På ledarsidan var de ytterst reserverade och på de inte speciellt neutrala nyhetssidorna kallades hans anhängare bland annat för "fula fiskar". SvD:s tyskvänliga hållning gjorde alltså att de inte alls var så positiva till kontrarevolutionen i Ryssland som de annars nog skulle ha varit.
Alltid lär man sig något.
Frågan var förstås om vetgiriga barn räknades dit. Jag fick efter ett tag reda på att detta var ytterst tveksamt.
DN:s arkiv var det enklaste. Där kunde man gå in i ett rum där alla tidningspärmar från Expressen och DN stod uppställda. Det var bara att ta med det man ville ha och sätta sig och läsa.
Det funkade ett tag. Ingen hade några invändningar mot att jag som 10-11-åring gick dit. Inte till en början. Så jag kunde kasta mig in i veritabla tidsresor och se hur man i samtiden hade sett på stora historiska händelser man annars bara läste om i historieböcker.
Men så hände en sak. Jag tog med en kompis och vi pratade och var kanske lite högljudda. Då fick jag efteråt reda på att vi hade varit störande, och att jag i fortsättningen inte skulle få komma dit. Det hade förstås varit enklare att säga att jag skulle få gå dit om jag inte tog med en kompis - jag pratade trots allt inte med mig själv när jag satt där - men beslutet var orubbligt.
Det blev lite bråk om saken och jag fattade efter ett tag att det fanns två anställda där med diametralt olika uppfattning om det hela. En var i stort sett barnfientlig och ville absolut inte att barn skulle vara där. Den andre var välvillig och skrev till och med ett brev med kopior till mina föräldrar där han vädjade att jag skulle få gå dit. Men problemet var att den som var barnfientlig var chefen, och han var obeveklig.
SvD:s arkiv hade en annorlunda karaktär. I den del som var öppen för allmänheten fanns inga tidningslägg. Dem fick man beställa upp. Man kunde också beställa tidningsklipp utifrån olika ämnesrubriker. Dit fick jag gå hela tiden. Men det fanns förstås ett annat rum där tidningsläggen stod.
På något mystiskt sätt lyckades jag för en kort tid få tillträde till detta, som alltså var stängt för allmänheten. Jag som 10-11 år fick alltså sitta och läsa i ett rum som allmänheten inte hade tillträde till. Jag fattar inte hur i allsina dar det gick till.
Men det var en mycket kort tid. Snart förbjöds jag att gå dit. Enligt vad jag fick höra efteråt hade det framförts två argument för att jag inte skulle få gå dit. Dels att det fanns en risk att jag skulle klippa i tidningarna. Dels att eftersom jag var ett barn var jag nog ändå bara intresserad av serierna. Jag såg dessa argument som en mycket grov förolämpning...
Efter att jag fått lånekort på vuxenbiblioteket vid 14-årsåldern kunde jag förstås läsa mikrofilm på Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Sedan gick jag en gång - när jag var 14 - tillbaks till DN. Samme arkivchef var kvar och han tittade mycket ogillande på mig, Han kunde nu inte på samma sätt direkt slänga ut mig men antydde att min närvaro inte var önskad.
När jag nästa gång kom dit var jag 16. Då var det inga hinder, och jag tror att arkivchefen då hade slutat. Om han inte hade gjort det fanns det förstås en gräns för hur länge han skulle ha kunnat stoppa mig. Man kan ju inte förbjuda en 18-åring att komma, med motiveringen att hen sades ha varit högljudd som tioåring.
Nåväl, sedan ett tag tillbaka har jag i alla fall tillgång till SvD:s arkiv i datorn, Det skulle jag ju inte kunnat drömma om då.
Just nu roar jag mig med att varje dag kolla SvD för exakt 100 år sedan, dvs 1917. Det har jag hållit på med sedan i våras. Jag faller aldrig för frestelsen att titta i förtid. Så jag håller mig exakt till dagens datum 1917.
Jag har bland annat upptäckt att SvD då var en klart tyskvänlig tidning (vilket jag inte hade vetat) och - vilket var lite förvånande - att deras ständiga klagomål på det socialdemokratiska partiet i allmänhet och Hjalmar Branting i synnerhet inte var att de hotade borgarklassen – något sådant verkade SvD inte ha en tanke på - utan att de, och i synnerhet Branting, sympatiserade med ententen (alltså det tyskfientliga blocket under världskriget) och att deras pro-engelska politik var ett hot mot Sveriges alliansfrihet
Denna protyska inställning ledde också till att de inte alls verkade positiva till (den uttalat antityske) general Kornilov i Ryssland när denna försökte sig på en kontrarevolutionär kupp i september 1917. På ledarsidan var de ytterst reserverade och på de inte speciellt neutrala nyhetssidorna kallades hans anhängare bland annat för "fula fiskar". SvD:s tyskvänliga hållning gjorde alltså att de inte alls var så positiva till kontrarevolutionen i Ryssland som de annars nog skulle ha varit.
Alltid lär man sig något.
tisdag 26 september 2017
Teosofi för nybörjare
Som de flesta torde ha märkt har jag en viss svaghet för teosofin, i betydelsen det esoteriska system som på 1800-talet skapades av Helena Petrovna Blavatsky. Enligt henne själv, och enligt i alla fall många av hennes efterföljare, skapade hon i och för sig inte detta. Hon var "endast" ett redskap för de esoteriska mästare som gav henne i uppdrag att stå i spetsen för en teosofisk rörelse.
Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.
Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).
Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.
Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.
Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i broschyren vilket jag nog tycker är lite synd. Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.
Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..
Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).
Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.
Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.
Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.
Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.
Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.
Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).
Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).
Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.
Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.
Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism. Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.
Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...
PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
Madame Blavatsky
Det må man tycka vad man vill om, men denna lära har sedan spelat en viktig roll för mycket av vad som idag kallas nyandlighet.
Det finns olika skolar av Blavatsky-anhängare, men den största är troligen anhängarna till det som brukar kallas Teosofiska Samfundet Adyar (efter deras högkvarter i Adyar i Indien).
Nu har den svenska gruppen av TS Adyar nyligen (närmare bestämt 2015) översatt en pamflett, (som i den svenska utgåvan är i A4-format och på cirka 70 sidor) som först gavs ut av TS Adyars sektion i Förenta Staterna. Dess svenska titel är Teosofi: en inledande studiekurs utgiven av Svenska Teosofiska Bokförlaget. Dess författare är John Algeo, men den bygger till stor del på bearbetningar av tidigare skrifter.
Den är pedagogisk. Man får en grundlig, men koncis redogörelse för detta fascinerade tankesystem. Den kan absolut rekommenderas för den som vill få en inblick i den teosofiska läran, åtminstone i dess Adyarvariant.
Det finns som sagt andra Blavatskytrogna strömningar, som TS Pasadena och United Lodge, men det nämns inte i broschyren vilket jag nog tycker är lite synd. Likheterna mellan de olika teosofiska strömningarna är stora, men det finns också en hel del skillnader.
Det som slår en vid en läsning av brochyren är att teosofin är en optimistisk tankeskola. Den ger bilden av ett i grunden harmoniskt universum, som är välordnat och följer en andlig plan. Eller för att citera skriften i fråga: "Den /teosofin/ anser att universum är enhetlig, välordnad och målinriktad och att materien är instrumentet för livets utveckling" (s. 9). (grammatiken i citatet är originalets, inte min!)..
Några fler citat: "Evolutionen... är god, har ett ändamål och följer en plan". (s. 10). ”Den smärta, grymhet, och frustration som vi upplever i livet är resultatet av okunnighet och obalanserade handlingar, av tillfällig förvirring eller förändring. De är inte oberoende, självexisterande onda ting". (s. 11).
Solsystemet omfattar sju materieplan som genomtränger varandra. Tre av dessa är inblandade i vår personliga utveckling - det fysiska, det emotionella och det mentala. Vi får en noggrann redogörelse för de olika eteriska kropparna som är förbundna med våra materiella kroppar.
Beskrivningen här är mycket grundlig, och begrepp som ex.vis "kausalkropp" och "eterisk dubbelgångare" förklaras noga för de oinvigda.
Det är fascinerande, vare sig man vill tro det eller ej.
Den mänskliga själen är odödlig. Den överlever den fysiska döden och efter diverse mellantillstånd inkarnerar den på nytt. I likhet med i hinduismen och buddhismen finns här både en reinkarnationslära och en karmalära. I grunden är tillvaron rättvis. Karma är en helt opersonlig princip som i slutändan skapar en form av rättvisa.
Det onda existerar - men är ingen självständig kraft. Ont är det som står i motsättning till utvecklingen, gott det som främjar den. Vad som är ont och gott kan skifta mellan olika lägen, För ett nyfött barn är den totala egoismen god, men om denna dröjer sig kvar i vuxen ålder blir den ju ond.
Evolutionen styrs inte av materiella faktorer som Darwin hävdade, utan är i grunden en andlig utveckling, Anden använder sig av materien för att skapa.
Trots sina brister utvecklas mänskligheten uppåt, i enlighet med en "gudomlig" plan. Blavatskys 1800-talsmässiga rasläror berörs, men förklaras (bortförklaras?) bland annat på följande sätt: "det är också möjligt att den esoteriska berättelsen /om raser/ på vissa områden är symbolisk snarare än historiskt bokstavlig". (s. 64).
Varje teosofs mål bör vara "att lära sig genom studier, upptäcka självet genom meditation, tjänande, främjande av harmoni mellan människor och en tillbörlig respekt för alla former av liv, i vilka former detta liv än är uttryckt". (s. 69).
Det som slår en är hur präglad teosofin ser ut att vara av tiden då den uppstod. 1800-talet var utvecklingsoptimismens århundrade. som tog sig många uttryck - alltifrån liberalism till marxism. Teosofin är i mångt och och mycket ett försök till en andlig motsvarighet till denna utvecklingsoptimism. Det är inte endast materien som utvecklas utan även anden. Och den gör det som sagt utifrån en plan.
Jag är nog (tyvärr) lite tveksam inför denna radikala optimism. Exempelvis kan jag nog tycka att avsnittet om ondskans väsen är en aning trivialiserande. All ondska är inte endast godhet som så att säga hamnat på fel plats. Och vad gäller den kosmiska planen ställer oss dagens Big Bang-scenarior en del oroande frågor om hur välordnat universum egentligen är... eller snarare inte är.
Hur jag än försöker kan jag inte med någon större tillförsikt dela denna teosofiska optimism. Universum ter sig nog för mig snarare som en katastrofplats än något som följer en välvillig plan. Detsamma gäller kanske också mänsklighetens situation idag.
Men jag hoppas förstås att jag har fel. Och jag skulle gärna vilja att grunddragen i den teosofiska världsbilden skulle stämma. Även om jag som sagt inte upplever att beläggen för att så är fallet är speciellt överväldigande...
PS. Broschyren torde kunna beställas från eller köpas i Teosofiska bokhandeln vid Karlaplan 5, 114 60 Stockholm.
Madame Blavatsky
söndag 24 september 2017
Those were indeed the days...
"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.
På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare placera in just då - i slutet av 60-talet. Eller i början av 70-talet.
I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....
Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.
Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...
På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare placera in just då - i slutet av 60-talet. Eller i början av 70-talet.
I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....
Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.
Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...
lördag 23 september 2017
Här kommer natten
På åttonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 23 september 1969 låg Pugh Rogerfeldts LP "Ja dä ä dä".
Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".
Den kan höras här.
Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".
Den kan höras här.
torsdag 21 september 2017
Trump, kärnvapen och demokrati
Apropå Donald J Trumps tal i FN - där han hotade att "totalt förgöra" (totally destroy) Nordkorea.
I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.
Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.
Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.
Det enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.
Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.
Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.
PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.
I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.
Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.
Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.
Det enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.
Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.
Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.
PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.
onsdag 20 september 2017
VPK, KFML och valet 1970
Minnen och personliga reflektioner
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.
Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).
Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .
Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut - "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.
Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam". Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.
Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.
På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...
Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin. Det var en skola som definitivt verkade mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.
I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma gång - på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".
VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.
Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.
På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....
Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...
S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.
Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.
För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna. Men det är en helt annan historia.
tisdag 19 september 2017
Om Hovsjöfallet
I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.
Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.
I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.
I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.
Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.
Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.
Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....
Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.
I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.
I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.
Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.
Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.
Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....
Medjugorje på väg att godkännas av Vatikanen?
Får plötsligt syn på att uppenbarelserna i Medjugorje verkar vara på väg att godkännas av Vatikanen.
Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat. Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.
Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt, och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,
Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.
"She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."
Jag har skrivit mer om detta här.
Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....
TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.
Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.
Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat. Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.
Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt, och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,
Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.
"She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."
Jag har skrivit mer om detta här.
Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....
TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.
Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.
måndag 18 september 2017
Äventyr på vallokal
Igår röstade jag i kyrkovalet. Och röstade på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Det blev dock lite mer komplicerat än vad jag trodde.
För när jag kom till den adress som var angiven på röstkortet märkte jag till min stora förvåning att det inte gick till som vanligt. Istället för att valsedlarna lades i varsin box lades de tillsammans med röstkortet i samma box.
Jag blev lite misstänksam och sa att det inte var den vanliga proceduren. De försäkrade att det var det visst. Då blev jag verkligt förbryllad. Alla vet att det i ett val där man röstar till tre olika organ läggs valsedlarna i tre olika lådor.
Efter ett tag visade det sig dock att jag hade kommit till en lokal för poströstning! Jag hade ingen aning om att man kunde poströsta på valdagen. Och jag förstod verkligen inte varför adressen på röstkortet gick till en lokal för poströstning. Men det visade sig att det fanns fler lokaler på samma adress - en var den "vanliga", en var just för poströstning...
Då vaknade min mest excentriskt pedantiska sida. Jag sa att jag aldrig hade poströstat i hela mitt liv och inte tänkte göra det nu. Och jag sa att jag ville rösta om. Först fick jag veta att det inte gick eftersom kuvertet redan lagts i valurnan. Men det dementerades genast av en annan ansvarig, som sa att om jag gick till den ordinarie vallokalen kunde jag rösta där, och då skulle poströsten inte räknas.
Jag hade ju röstat på ViSK och tänkte inte ändra på detta. Men jag fick nu alltså bara för mig att jag ville rösta som jag alltid hade gjort - och inte poströsta. Så jag gick till den andra lokalen, visade mitt leg (röstkortet hade ju redan försvunnit ner i en låda), och röstade igen, som vanligt, med en valsedel i varje box.
Så nu har jag i alla fall röstat....
För när jag kom till den adress som var angiven på röstkortet märkte jag till min stora förvåning att det inte gick till som vanligt. Istället för att valsedlarna lades i varsin box lades de tillsammans med röstkortet i samma box.
Jag blev lite misstänksam och sa att det inte var den vanliga proceduren. De försäkrade att det var det visst. Då blev jag verkligt förbryllad. Alla vet att det i ett val där man röstar till tre olika organ läggs valsedlarna i tre olika lådor.
Efter ett tag visade det sig dock att jag hade kommit till en lokal för poströstning! Jag hade ingen aning om att man kunde poströsta på valdagen. Och jag förstod verkligen inte varför adressen på röstkortet gick till en lokal för poströstning. Men det visade sig att det fanns fler lokaler på samma adress - en var den "vanliga", en var just för poströstning...
Då vaknade min mest excentriskt pedantiska sida. Jag sa att jag aldrig hade poströstat i hela mitt liv och inte tänkte göra det nu. Och jag sa att jag ville rösta om. Först fick jag veta att det inte gick eftersom kuvertet redan lagts i valurnan. Men det dementerades genast av en annan ansvarig, som sa att om jag gick till den ordinarie vallokalen kunde jag rösta där, och då skulle poströsten inte räknas.
Jag hade ju röstat på ViSK och tänkte inte ändra på detta. Men jag fick nu alltså bara för mig att jag ville rösta som jag alltid hade gjort - och inte poströsta. Så jag gick till den andra lokalen, visade mitt leg (röstkortet hade ju redan försvunnit ner i en låda), och röstade igen, som vanligt, med en valsedel i varje box.
Så nu har jag i alla fall röstat....
söndag 17 september 2017
Säger Bibeln något om kyrkovalet?
Lite bibelcitat för de som kan rösta i kyrkovalet idag. Just dessa ställen ger i alla fall en mycket klar vägledning om vilka man absolut bör förhindra att komma in. ..
"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34).
"Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder." (5 Mos 10:17-18)
”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. .” (5 Mos 27:19)
"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34).
"Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder." (5 Mos 10:17-18)
”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. .” (5 Mos 27:19)
lördag 16 september 2017
När jag vägrade delta i en valkampanj
Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.
1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.
VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.
Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.
Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.
Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..
Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.
Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.
Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.
När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.
Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.
Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.
På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.
Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna
(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).
Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.
I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.
1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.
VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.
Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.
Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.
Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..
Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.
Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.
Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.
När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.
Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.
Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.
På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.
Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna
(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).
Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.
I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.
fredag 15 september 2017
Den 15 september 1968
Några personliga minnen från en valdag
Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.
Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.
Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val - varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.
1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.
Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.
Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.
Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.
Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.
Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.
En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.
Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.
Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.
Så jag somnande ovanligt gott den natten.
Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.
Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.
Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val - varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.
1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.
Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.
Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.
Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.
Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.
Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.
En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.
Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.
Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.
Så jag somnande ovanligt gott den natten.
tisdag 12 september 2017
Jackson
Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods
Jackson.
Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.
Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren. Som kan höras här.
Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.
Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.
Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.
Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren. Som kan höras här.
Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.
Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.
måndag 11 september 2017
Är inte malen ett fascinerande djur?
Av anledningar som jag inte direkt ska gå in på här, har jag på sistone blivit oerhört intresserad av malen som djurart.
Jag visste förut i stort sett ingenting om dessa fascinerande väsen, men nu har jag i alla fall läst engelska Wikipedias artikel.
Där får man veta bland annat att de som art är äldre än fjärilarna, och att anledningen till deras märkliga dragning till artificiellt ljus inte är förklarad, även om det finns intressanta teorier om saken.
Ska kanske se om man kan hitta mer om detta.... :-)
Jag visste förut i stort sett ingenting om dessa fascinerande väsen, men nu har jag i alla fall läst engelska Wikipedias artikel.
Där får man veta bland annat att de som art är äldre än fjärilarna, och att anledningen till deras märkliga dragning till artificiellt ljus inte är förklarad, även om det finns intressanta teorier om saken.
Ska kanske se om man kan hitta mer om detta.... :-)
söndag 10 september 2017
Vad ser högerkatoliker hos Maria?
Det finns ett märkligt fenomen i den katolska kyrkan. Och det är att några av de som mest driver frågan om att Jungfru Maria ska få en mer central plats i förkunnelsen, samtidigt ofta tillhör denna kyrkas högerflygel.
Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.
Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".
Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...
Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.
Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".
Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...
Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
lördag 9 september 2017
PK-banken skulle inte ha kunnat lämna Sverige
Nu diskuteras varför Nordbanken lämnat Sverige. SvD och andra borgare skyller på att den ekonomiska politiken driver bort företag från Sverige. En del sossar lägger ansvaret på Nordeas ledning.
Men saken är ju den att trots en del fusioner med andra banker härstammar Nordea i rakt nedstigande led från den statliga PK-banken. PK-banken gick från att vara en statlig bank, till en där staten ägde en krympande del av banken, till att slutligen bli en helt privat bank. Om den inte hade privatiserats skulle den inte ha kunnat lämna Sverige. Statliga banker kan inte flytta mellan länder mot regeringars vilja.
Det yttersta ansvaret ligger hos de som en gång beslutade om att privatisera PK-banken.
Inte för att jag på något sätt är en okritisk beundrare av Kina, men i det här avseendet har Kina en stor fördel. De kinesiska bankerna är i stort sett helt statliga. De lämnar inte Kina. Så har också det landets ekonomi gått mycket bra under en mycket lång tid..
Men saken är ju den att trots en del fusioner med andra banker härstammar Nordea i rakt nedstigande led från den statliga PK-banken. PK-banken gick från att vara en statlig bank, till en där staten ägde en krympande del av banken, till att slutligen bli en helt privat bank. Om den inte hade privatiserats skulle den inte ha kunnat lämna Sverige. Statliga banker kan inte flytta mellan länder mot regeringars vilja.
Det yttersta ansvaret ligger hos de som en gång beslutade om att privatisera PK-banken.
Inte för att jag på något sätt är en okritisk beundrare av Kina, men i det här avseendet har Kina en stor fördel. De kinesiska bankerna är i stort sett helt statliga. De lämnar inte Kina. Så har också det landets ekonomi gått mycket bra under en mycket lång tid..
fredag 8 september 2017
"Hypnos" på nätet
På nätet kan man hitta mycket märkligt. Vad sägs om denna suggestiva hypnosövning? De som är rädda för att förlora kontrollen, eller ge efter för någon annans vilja, bör kanske inte se den.
Nej, det är inte hypnos i klinisk mening. Inte alls. Men suggestivt är det
Den har några uppföljare, som på sätt och vis skiljer sig från denna. En del av dessa skulle kanske somliga se som lite... extrema. Men oavsett detta upplever jag förvisso Lilium, som kvinnan bakom inslagen kallar sig, som mycket fascinerande. Och definitivt karismatisk... Vad nu än denna min upplevelse kan bero på.
Jag upptäckte dessa videor av en slump. Jag såg en av dem av misstag sent i förrgår kväll när jag inte kunde somna. Minns inte ens hur jag kom dit. Och jag somnade nästan direkt efteråt... så en sorts effekt på mig hade det absolut. Och jag fick en stunds flykt från oron för mina allvarliga problem med ögonen, där jag nyss fått reda på att jag verkar samlat på mig åtminstone tre allvarliga ögonsjukdomar.
Jag hade faktiskt aldrig hört talas om dessa videos innan dess. Nu gick de direkt in i mig,
Nej, det är inte hypnos i klinisk mening. Inte alls. Men suggestivt är det
Den har några uppföljare, som på sätt och vis skiljer sig från denna. En del av dessa skulle kanske somliga se som lite... extrema. Men oavsett detta upplever jag förvisso Lilium, som kvinnan bakom inslagen kallar sig, som mycket fascinerande. Och definitivt karismatisk... Vad nu än denna min upplevelse kan bero på.
Jag upptäckte dessa videor av en slump. Jag såg en av dem av misstag sent i förrgår kväll när jag inte kunde somna. Minns inte ens hur jag kom dit. Och jag somnade nästan direkt efteråt... så en sorts effekt på mig hade det absolut. Och jag fick en stunds flykt från oron för mina allvarliga problem med ögonen, där jag nyss fått reda på att jag verkar samlat på mig åtminstone tre allvarliga ögonsjukdomar.
Jag hade faktiskt aldrig hört talas om dessa videos innan dess. Nu gick de direkt in i mig,
onsdag 6 september 2017
Idag för 48 år sedan...
... låg "Saved by the Bell" av (Bee Gees-medlemmen) Robin Gibb på tredje plats på Tio i Topp.
Den kan höras här.
Jag tyckte om den.
En sak om texten. "Saved by the Bell" är ju ett allmänt använt uttryck. Men detta kombinerat med "on your own carousel" har jag inte faktisk inte hört någon annanstans än i denna sång.
Det är lite udda.
Den kan höras här.
Jag tyckte om den.
En sak om texten. "Saved by the Bell" är ju ett allmänt använt uttryck. Men detta kombinerat med "on your own carousel" har jag inte faktisk inte hört någon annanstans än i denna sång.
Det är lite udda.
tisdag 5 september 2017
Ockultism i Tredje Riket
Jag tillhör definitivt inte de som ser all typ av ockultism eller nyhedendom som något ondskefullt eller obehagligt. Om den typen av åskådningar kopplas till i övrigt harmoniska och kärleksfulla inställningar kan det ofta bli något riktigt sympatiskt.
Men om det istället kopplas till våldsdyrkan, patriarkalism, elitism, och övermänniskoideal kan det förstås resultera i något mycket obehagligt.
Ett sådant fall var naziockultismen i Tredje Riket. Inflytandet från både ockultism och nyhedendom inom nazismen var betydande. Det fanns på alla nivåer, och även i toppskiktet. Och nazismen som rörelse hade redan från början utvecklats under påverkan från ockulta "ariosofiska " strömningar.
Detta tonades ner, och jag skulle nog vilja säga mörkades, av akademiska forskare under många år. Jag minns ett ambitiöst akademiskt arbete som jag läsa någon gång i början av 80-talet som behandlade nazismens religionspolitik. Medan "nazikristna" strömningar som "Deutsche Christen" fick stort utrymme avfärdades naziockultism och nyhedendom på några rader.
Samtidigt skrevs förstås mycket spekulativt om saken utanför den akademiska världen. Det mest absurda exemplet var nog "The Spear of Destiny" av Trevor Ravenscroft. Karaktären på den typen av litteratur bidrog nog till att ämnet kom än mer i vanrykte i akademiska sammanhang.
Men trots att nazismens ockulta aspekter ofta behandlades av fantaster av olika slag, var de i högsta grad existerande. På senare tid har även akademiska forskare börjat uppmärksamma detta. I Svenska Dagbladet den 4 september finns en understreckare av Fabian Kastner om historieprofessor Eric Kurlanders nya bok ”Hitler’s monsters: A supernatural history of the Third Reich” (Yale University Press). Den är intressant, liksom den bok som diskuteras där också verkar vara.
Naziockultism sågs länge som föga mer än en konspirationsteoretisk fantasi. Men den var i högsta grad verklig. Det är bra att detta nu börjar uppmärksammas även i seriösa och akademisks sammanhang.
PS. Men för de som skulle vilja söka vidare på nätet utifrån artikeln kan det ju vara bra att veta att den ariosofiske skribent som i denna kallas Guido von Lanz faktiskt hette Guido von List...
Men om det istället kopplas till våldsdyrkan, patriarkalism, elitism, och övermänniskoideal kan det förstås resultera i något mycket obehagligt.
Ett sådant fall var naziockultismen i Tredje Riket. Inflytandet från både ockultism och nyhedendom inom nazismen var betydande. Det fanns på alla nivåer, och även i toppskiktet. Och nazismen som rörelse hade redan från början utvecklats under påverkan från ockulta "ariosofiska " strömningar.
Detta tonades ner, och jag skulle nog vilja säga mörkades, av akademiska forskare under många år. Jag minns ett ambitiöst akademiskt arbete som jag läsa någon gång i början av 80-talet som behandlade nazismens religionspolitik. Medan "nazikristna" strömningar som "Deutsche Christen" fick stort utrymme avfärdades naziockultism och nyhedendom på några rader.
Samtidigt skrevs förstås mycket spekulativt om saken utanför den akademiska världen. Det mest absurda exemplet var nog "The Spear of Destiny" av Trevor Ravenscroft. Karaktären på den typen av litteratur bidrog nog till att ämnet kom än mer i vanrykte i akademiska sammanhang.
Men trots att nazismens ockulta aspekter ofta behandlades av fantaster av olika slag, var de i högsta grad existerande. På senare tid har även akademiska forskare börjat uppmärksamma detta. I Svenska Dagbladet den 4 september finns en understreckare av Fabian Kastner om historieprofessor Eric Kurlanders nya bok ”Hitler’s monsters: A supernatural history of the Third Reich” (Yale University Press). Den är intressant, liksom den bok som diskuteras där också verkar vara.
Naziockultism sågs länge som föga mer än en konspirationsteoretisk fantasi. Men den var i högsta grad verklig. Det är bra att detta nu börjar uppmärksammas även i seriösa och akademisks sammanhang.
PS. Men för de som skulle vilja söka vidare på nätet utifrån artikeln kan det ju vara bra att veta att den ariosofiske skribent som i denna kallas Guido von Lanz faktiskt hette Guido von List...
söndag 3 september 2017
Rösta på ViSK i kyrkovalet
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).
”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).
Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.
Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...
ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.
Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet
* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.
I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.
”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).
”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).
Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.
Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...
ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.
Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet
* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.
I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.
lördag 2 september 2017
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
