Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods
Jackson.
Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.
Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren. Som kan höras här.
Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.
Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.
tisdag 12 september 2017
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar