Den 15 september 1968

Några personliga minnen från en valdag

Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller  nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.

Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.

Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val -  varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett  kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.

1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.

Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.

Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.

Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.

Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.

Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.

En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.

Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.

Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.

Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.

Så jag somnande ovanligt gott den natten.