Idag för 40 år sedan, var en av de största utrikesnyheterna i SvD att det albanska partiorganet Zëri i Popullit kommit med hårda angrepp mot den kinesiska utrikespolitiken.
Denna angreps för att vara högeropportunistisk. Närmare bestämt för huvudsakligen två saker. Dels att Kina numera såg Sovjet som en större fara än USA, vilket ledde till att de allierade sig med högerreaktionära regimer, och grupperingar, över hela världen - för att bekämpa Sovjet.
Dels mer allmänt för att Kinas stöd till tredje världen mot stormakterna i praktiken ledde till att man också stödde de mest reaktionära krafter i många länder. Albaniens KP tyckte också att man skulle stöda tredje världens kamp, men att man därför inte också skulle stöda förtryckarregimer i olika tredje världen-länder.
Det här slog ner som en bomb i delar av yttersta vänstern i världen och i Sverige. Närmare bestämt de delar som hade sina rötter i de maostalinistiska grupper som stött Kina och Albanien mot Sovjet från och med tidigt sextiotal. Nu tvingade de att välja sida.
Det gjorde de också, i alla fall efter ett tag.
Tidigast ute var nog KPML (r) (numera Kommunistiska Partiet) och Förbundet Kommunist (FK), som båda entusiastiskt stödde Albanien. "Errarnas" Proletären och FK:s Arbetarkamp kom nästan med en gång med ledare om saken.
Å andra sidan blev ingen av gruppernas entusiasm för Albaniens ståndpunkter speciellt långvarig. Det berodde på helt olika saker.
För errarnas del berodde det på att de gradvis höll på att närma sig Sovjet. Inte entydigt, utan mer av karaktären "kritiskt stöd" - men ändå. De ville gärna ha bra kontakter med militanta sovjetallierade ledarskap som kommunistpartiet i Vietnam, PFLP i Palestina, kommunistpartiet på Kuba - och till och med kommunistpartiet i Nordkorea. Albanien var visserligen mot att se Sovjet som den farligaste supermakten, men de såg ändå Sovjet som lika farligt som USA.
Denna ståndpunkt blev mer och mer obekväm för KPML(r) så det blev snart ganska tyst om Albanien.
För FK:s del handlade det om något helt annat. De hade fortfarande inte kommit över sorgen över att Maos änka och "de fyras gäng" störtades i oktober 1976. (De kom aldrig över den sorgen, de sörjde djupt ända tills de lades ner 1981!) Nu hoppades de att Albanien skulle anknyta till de störtade maoisterna
Men se det ville inte Albanien. Ganska snart började de hävda att Kina aldrig varit socialistiskt. Den kinesiska revolutionen 1949 hade varit en rent borgerlig revolution, och hela Kinas Kommunistiska Parti (inklusive "de fyra") hade alltid varit borgerligt. Så där hade FK inget att hämta...
Det bör tilläggas att det albanska ledarskapets nya ståndpunkt var märklig i många avseenden. Den innebar ju bland annat att de närmast idiotförklarade sig själva. De hade ju ända sedan 1949 hyllat "socialismen i Kina" och efter 1961 till och med sett KKP som vapenbröder i kampen mot den sovjetiska "revisionismen". Var verkligen Enver Hoxha o co så blinda, att de under nästan 30 år inte kunnat se skillnaden på en socialistisk och kapitalistisk stat? Tydligen var det så, om man tog deras nya ”analyser” på allvar, men någon djupare självkritik för dessa misstag fick man vad jag vet aldrig ta del av....
Nu var FK udda i det maoistiska sällskapet. för i motsats till de andra grupperna tog de avstånd från stalinismen. Medan de andra maoisterna i Sverige såg en kontinuitet mellan Stalin och Mao försökte FK se ett brott. FK var överhuvudtaget aningen mer teoretiskt sofistikerade (eller åtminstone sofistiska...) än de andra svenska maoisterna och var nog inte direkt benägen att svälja det albanska partiets halsbrytande 180-graderssvängning. Speciellt inte som den innebar att de förkastade FK:s favoriter i "de fyras gäng".
Det fanns två klart definierade maostalinistiska organisationer i Sverige 1977 (KPML(r) var förvisso stalinister, med hade redan 1975 börjat uttrycka en försiktig kritik mot den kinesiska politiken).
Den ena var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, f.d. KFML), den andra var Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK). Hur MLK omedelbart reagerade på Albaniens brytning minns jag inte - min gissning är att de med en gång öppet slöt upp bakom Kina.
Det gjorde däremot inte SKP. De höll tyst och tyst och tyst - i nästan exakt ett år. Så - på årsdagen av den albanska brytningen - kom de med ett uttalande där de fördömde Albaniens linje som "sekteristisk" (och faktiskt också som "trotskistisk") och förklarade sitt stöd för Kina.
SKP hade även andra problem i juli 1977. För ungefär samtidigt som Albanien bröt med Kina rehabiliterade den kinesiska ledningen Deng Xiaoping, som bara lite över ett år tidigare hade fördömts i de hårdaste ordalag. Inte nog med det, han invaldes också på nytt i den högsta ledningen. Ett och ett halvt år tidigare hade SKP fallit in i hatkampanjen mot Deng, men omedelbart efter att han rehabiliterades prisades han närmast devot i en ledare i Gnistan.
Själv var jag ju trotskist, och stod utanför de inomstalinistiska striderna. Möjligen kunde jag väl tycka att Albanien hade en aningen bättre utrikespolitik än Kina, och att Kina hade en aningen bättre inrikespolitik än det (som jag såg det) nästan helt monolitiska Albanien.
Men framförallt var jag glad över att stalinisterna gjorde bort sig. Jag trodde att den fördjupade krisen för de byråkratiska "kommunistiska" ledarskapen i Sovjet, Östeuropa, Kina och Albanien skulle gå hand i hand med en fördjupad kris för kapitalismen i världsmåttstock. Och att vi om ett tag skulle få ett genuint socialistiskt alternativ i världsskala.
Så blev det ju inte. De byråkratiska ledarkapens kris ledde istället till att kapitalismen återupprättades i både Sovjet och Östeuropa (och, ja, även i Albanien). Inte vilken kapitalism som helst, utan den värsta roffarkapitalism.
Och Kina gick sin egen väg med en säregen blandning av planekonomi och kapitalism
Kort sagt, det blev inte direkt som jag hade trott. Eller hoppats.
Kinesisk affisch från kulturrevolutionen, föreställande den eviga vänskapen mellan de kinesiska och albanska folken. Representerade av deras ledare Mao Zedong och Enver Hoxha.
13 kommentarer:
Vad man inte tycks ha förstått inom bl a trotskistiska men även andra kretsar är att Kina aldrig stödde Pinochet i Chile eller shahen av Iran.
Det var emellertid kinesernas uppfattning att då det gällde konflikter mellan sådana länder och supermakterna, så var det rätt att stödja de förstnämnda, deras regimer till trots.
Mycket handlade om ländernas rätt till självbestämmande.
Själv stödde jag t ex Videlas Argentina versus Storbritannien när man stred om Falklandsöarna.
Är det någon här som minns KEG?
Jag minns dem härifrån Gävle, där de tog över Röda Stjärnan.
Jag stödde också Argentina mot Storbritannien, men de var i en öppen (och till och med militär) konflikt med en imperialistisk stat. . Det var inte Pinochets eller shahens regimer.
Shahen kom till makten p g a att USA störtade den progressive Mossadeq.
Detta beredde senare vägen för Khomeinis reaktionära anhang, som det ju är legio att stryka medhårs inom dagens s k vänster.
Alla länder i tredje världen var/är exploaterade av imperialismen. USA exploaterade Chiles koppar.
Visst, men Pinochets och shahens regimer var pro-imperialistiska, och hjälpte de imperialistiska borgarklasserna att exploatera deras egna folk.
Men apropå Iran, så är det helt riktigt även idag att stötta detta land om det kommer i militär konflikt med imperialismen. Precis som Argentina 1982. Jag antar att du håller med mig om det.
Kina stödde inte militärjuntan i Chile eller shahens regim.
Det där är tydligen svårt att ta in.
Man får skilja på ländernas in- och utrikespolitik.
KKP upprätthöll förbindelser med Chiles maoistiska parti, liksom man säkert även upprätthöll förbindelser med maoisterna i Iran.
Jag har inte det i så nära minne, ,men så vitt jag fattar tonade Kina även ner kritiken mot regimerna. Visst, det är OK med utrikespolitiska manövrer.
Men här tror jag det var lite mer än så. Om du vill motsäga mig får du väl leta reda på någon kopia av en artikel i en kinesisk tidning från den tiden som hårt angrep Pinochet och shahen. Jag tror att det är svårt att hitta en sådan, men jag kan ha fel.
När Hua besökte Iran hösten 1978 sa han i all fall de mest insmickrande sake till shahen samtidigt som dennes polis och militär massakrerade demonstranter. Iran var då imperialismens främsta ombud i regionen efter Israel... ungefär som Saudi-Arabien idag.
OK
Kina upprätthöll alltjämt förbindelser med det maoistiska partiet i Chile.
Man får skilja på mellanstatliga och partimässiga relationer då det gäller utrikespolitiken. Kina hade den policyn. I alla fall under och omedelbart efter Mao.
Lars Gusafsson 14.49 Det där jag jag faktiskt svarat på redan den 5 november 2018 18.59.
Mitt namn är Larz Gustafsson.
Sorry. Hade bråttom när jag skrev.
Hakuna matata.
Skicka en kommentar