Men nu när den svenska upplagan, ”Lenins resa : vägen till revolutionen 1917”, av Catherine Merridale, (Historiska Media, 2017), kommit ut har jag köpt och läst den. Den handlar ju istället (bland annat....) om året 1917 och den dramatiska tågresa Lenin gjorde genom Tyskland och Sverige, för att komma hem till det revolutionära Ryssland. I Tyskland visste man att Lenin var en ettrig motståndare till att Ryssland fortsatte kriget mot Tyskland, så tyskarna tillät hans genomresa.
Boken är märklig, Å ena sidan är författaren antikommunist, och kallar på flera ställen Lenin för "massmördare”. På sidan 15 konkretiseras detta på följande sätt: "redan vid Lenins tid vid makten mördades tiotusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att äga ett par glasögon." Detta helt utan några referenser...
Den andra meningen är förstås helt absurd. Det förekom med all säkerhet att människor sköts på mycket tvivelaktiga grunder under perioden 1917-1924 i Ryssland, men definitivt inte för att någon ägde ett par glasögon. Man kan kanske – som ett minimum - begära av en historiker att hen ändå kan skilja mellan Lenin och Pol Pot..
Vad gäller det första påståendet vet jag inte om just den siffran stämmer eller inte, men man bör förstås påpeka att det mellan 1918 och 1921 rådde ett inbördeskrig i Ryssland, där dödandes skedde på båda sidor. Troligen dog minst lika många anhängare till Lenins regering i den vita terrorn, som kontrarevolutionärer dog i den röda. Om man adderar dödstal utan att se till det historiska sammanhanget hamnat man alltid fel.
Men å andra sidan. Bilden av Lenin i boken är i andra avseenden trovärdig, och bygger uppenbrligen på en omfattande research. Och den bild som ges är inte den som brukar vara vanlig i den borgerliga diskursen efter "murens fall".
Det intryck man får är minst av allt en maktlysten diktator in spe som förbereder en "kupp". (Merridale kallar faktiskt på ett ställe oktoberrevolutionen för just en kupp, men eftersom bokens beskrivning slutar nån gång på sensommaren 1917., påverka detta inte handlingen...)
Lenin beskrivs i och för sig som en fanatiker, som mot alla odds trodde att det skulle vara möjligt för sovjeterna att ta makten och störta den borgerliga regering som tillsattes efter tsarens fall. Men eftersom alla vet att det ju faktiskt var det som senare hände, framstår ju "fanatismen" här mest av allt som... realism.
Den bild av Lenin som framkommer är annars framförallt den av en person som osjälviskt offrar sig själv, sin bekvämlighet, sitt anseende, sin sinnesro - för hoppet om en socialistisk revolution. I Ryssland, och i hela världen. En man som exempelvis inte brydde sig om hur han var klädd. När han kom till Stockholm fick några av hans vänner övertala honom att köpa en jacka på PUB - som han sedan av döma av bilderna på honom från åren efter - behöll i flera år... även efter maktövetagandet...
När hans vänner tyckte att han borde handla lite mer kläder snäste han av dem med att han inte tänkte åka till Ryssland får att starta en herrekipering utan för att starta en revolution...
Om han inte brydde sig speciellt om kläder, verkade han heller inte bry sig speciellt mycket om mat. När de andra åt var han ofta så intensivt upptagen av att läsa de senare nyheterna i dagstidningarna att han inte fick i sig speciellt mycket. Någon gourmet var han minst av allt.
Han tvekade inte att sätta sig i en minoritet om så behövdes. I själva verket var han nästan konstant i minoritet. När han kom tillbaks till Ryssland fick han reda på att bolsjevikpartiet - på förlag av Stalin och Kamenev - bestämt sig för linjen att stöda den provisoriska regeringen. Lenin vägrade godta detta, och var till en början nästan ensam om att driva linjen att sovjeterna istället skulle ta makten för att bilda en ren arbetarregering. Han sågs som närmast galen, men efter någon månad hade han genom en ettrig argumentering lyckats vinna majoriteten. Och sedan gick de ju som det gick...
Var detta något negativt? Det anser ju författaren och man man läser hennes sista kapitel kan man ibland komma på tanken att hon kanske ändå hade rätt... För där får man veta på vad som senare hände med alla de människor som hon skildrat. Det är en dyster, på gränsen till mardrömslik skildring. I stort sett alla avrättades under Stalinregimen. Lenins änka Krupskaja klarade sig - det skulle se för illa ut att avrätta just henne - men hon tvingades vara mycket tyst i slutet av sitt liv.
Men detta visar ju också att de som säger att stalinismen var en följd av leninismen har begått ett stort tankefel. För att Stalin skulle segra var det nödvändigt att i stort sett alla de som genomförde revolutionen hade likviderats. Undantagen var närmast typ en handfull.
Det fanns i Stalins samhälle ingen plats i toppen för de som var mer intresserade av att läsa tidningar och arbeta för revolutionen än av mat och kläder... Det som nu gällde för dessa var istället ett överflöd av mat (gärna gourmetmat!) och dyra kläder.... De som blev kvar i toppen var karriärister som ville vara där för att de ville leva ett liv i bekvämlig lyx. Och de som aktivt ville något annat måste avrättas.
Men - undrar någon - var ändå inte stalinismen på något sätt nödvändig på sikt? Men i så fall får man börja reflektera över en annan av Lenins enligt Merridale "fixa idéer". Nämligen att revolutionen måste spridas utanför Ryssland för att segern skulle kunna vara säker.
Där hade han också rätt, men där lyckades det sämre. Så efter ett förödande inbördeskrig stod ett fattigt land med en med nödvändighet halvgången "socialism". På alla håll omgivna av fiender.
Detta var stalinismens grogrund. Om revolutionen verkligen HADE spridits till de mer utvecklade länderna i Europa skulle stalinismen inte haft en chans.
Nu är kontrafaktisk historieskrivning allitd vanskligt, men just här känner jag mig alldeles ovanligt säker på min sak...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar