En annan bild av Venezuela

I media matas vi med karikatyrartade bilder av den korrupta regeringen vs den demokratiska oppositionen i Venezuela.

Den bilden är (naturligtvis) grundfalsk. Men dominerar nyhetsrapporteringen totalt.

Denna intervju med Jorge Martin ger en annan (och enligt min bestämda åsikt mer adekvat) bild av vad som händer i Venezuela.

Läs den gärna.

Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

Så då försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

Det är inte speciellt konstigt....

... att Lena Anderssons "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" låg etta på Svensktoppen nio veckor i rad. Från 25 april till 20 juni 1971.

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

Donald Trumps saudiska resa

Efter att talibanregimen i Afghanistan föll är Saudiarabien förmodligen det land som har det mest konsekventa och hårdaste statligt organiserade kvinnoförtrycket i världen. Det är dessutom ett land som bedriver vad som närmast liknar ett utrotningskrig mot shiamuslimer i Jemen.

Det är också för övrigt ett land som praktiserar den mest förkvävande och fyrkantiga formen av (skulle nog vilja säga karikatyren av) islam som man kan tänka sig.

Det är detta land som Donald Trump nu ska beväpna till tänderna, och dessutom närmast okritiskt hyllat i ett pinsamt insmickrande tal.

Vi kan också notera att Trump här inte verkar applicera sin allmänna islamofobi. Man kan kanske i just det avseendet jämföra med Hitler, som förbjöd den tyska pressen att föra fram nazisternas rasläror när det handlade om det allierade Japan...

Att till och med Trump lyckas lägga band på sin islamofobi i just detta fall, visar ju att han när det gäller är en kall realpolitiker. Saudiarabien är ett bålverk för förtryck och "stabilitet" i Mellanöstern, och just sådana regimer brukar ju anses gynna USA:s imperialistiska intressen, alldeles oavsett ideologiska, ska vi kanske kalla det petitesser...

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

Savalen

Om några timmar, på morgonen den 18 maj, är det 47 år sedan vår grundskoleklass klev på en buss utanför Rålambshovsskolan i Stockholm och åkte till Savalen i Norge.

Det är förmodligen den roligaste bussresa jag varit med om i hela mitt liv.
-------------------------------
TILLÄGG
Jag har alltid utgått från att det var den 18 maj vi åkte. Men nu kollar jag och upptäcker att den 18 maj 1970 var annandag pingst, som då var en helgdag. Det verkar osannolikt att en skolresa verkligen kunde ha startat på en helgdag. Så troligen åkte vi den 19 maj....

I Feel Like I'm Fixin' to Die-Rag

Jag kan bara på rak arm komma på en tio i topp-etta med ett entydigt politiskt innehåll.

Det är denna sång av den amerikanska gruppen Country Joe and the Fish.

Den låg faktisk etta på Tio i Topp just idag, för exakt 48 år sedan. Dvs lördagen den 17 maj 1969.

Det var en bittert ironisk sång, riktad mot Vietnamkriget.

Musik med politiska budskap tog sig sällan upp på den listan. Det här var ett anmärkningsvärt undantag.

"The most dangerous organization in human history"

Noam Chomsky gjorde nyligen ett uttalande att det republikanska partiet i USA är "the most dangerous organization in human history".

I denna intervju förklarar han vad han menar.

Lyssna på den. Den är mycket angelägen.

För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.

Hundraårsdagen

Idag för exakt hundra år sedan inleddes den kongress då det som nu är Vänsterpartiet bildades. Först dagen efter tog sig det nya partiet ett namn - Socialdemokratiska Vänsterpartiet.

1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska  Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.

Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.

Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.

Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.

Jag röstade på VPK i skolvalet 1970, men sedan dröjde det till valet 1994 då jag började rösta på V igen.* Sedan dess har jag röstat på V i alla riksdagsval, men har aldrig varit medlem. Det kanske man skulle bli?

Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli,  som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.

Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in.  Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V  i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.

Ingenting för spökrädda

”Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser. ”

Detta är alltså de första orden i Kommunistiska Manifestet från 1848.

Tyvärr blev det efter ett tag så att de som var rädda för spöket, med lite hjälp från en del som sade sig gilla det, lyckades kusligt bra med sin exorcism.

Så jag undrar. Hur frammanar man ett fördrivet spöke? Det kunde vara bra att veta.

Just detta spöke skulle jag jag nog vilja se lite mer av i dessa dagar.

Och om ni inte redan har gjort det - läs gärna Manifestet ifråga, exempelvis här.

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 1, 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."

Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2, 18/5
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

Mer om psykedelia

1967 var ett märkligt år. Överallt dök psykedeliska låtar upp som svampar ur jorden. Låtar som ingen ens skulle vilja spela in tidigare hamnade nu till och med på topplistor.

Ytterligare ett av många exempel är Paper Sun med Traffic.

Det var en konstig period, med en oväntad  explosion av en helt ny musiktyp.

Bakgrunden var ju den ökande användningen av hallucinogena droger. Som var milt sagt problematisk, och inte så sällan fick de mest tragiska följder.

Men  en av bieffekterna var alltså framväxten av nya och fascinerande former av musik. Och andra former av konstnärligt skapande. Det skulle kanske kommit något liknande efter ett tag, även utan drogerna. Men nu hände det på det sätt det hände.

Tillvaron är komplex. Milt sagt.

Själv var jag tolv, och blev både fascinerad och skrämd på en och samma gång.

Början till slutet

Något helt annat från 1967.

Denna sång av Hootenanny Singers låg på både Svensk- och Kvällstoppen hösten detta år.

Jag minns den mycket väl, det var en av de kanske två Svensktoppssånger som jag gillade denna höst. Den andra var Sven-Ingvars "Önskebrunnen".

Jag var inte så där värst förtjust i Svensktoppen, men då och då kom även där något jag fastnade för. Och det handlade då ofta om antingen Sven-Ingvars eller Hootenanny Singers.

Psykedelisk fantasi-ö

När jag skrev att Tages psykedeliska influenser var ganska så marginella bör det nog ändå nämnas att av de allmänt kända svenska popgrupperna var det nog Tages som påverkades mest.

Hep Stars, Hounds, Shanes, Ola and the Janglers m.fl. påverkades så vitt jag vet inte alls.

Men Tages började sommaren 1967 kombinera sina spelningar med en psykedelisk ljusshow som blev ganska uppmärksammad.

Och deras musik var från och med 1967 ofta experimentell. Det går att finna psykedeliska drag redan i Fuzzy Patterns.

Jag har inte hört deras LP Studio samma år (vilket jag gärna skulle vilja göra), men den sägs ibland ha varit deras motsvarighet till Sgt. Pepper...

En singellåt av dem från 1968 som definitivt måste beskrivas som psykedelisk var "Fantasy Island", som kan höras här.

Annars fanns de psykedeliska influenserna i Sverige mest hos experimentgrupper som Mecki Mark Men och Hansson och Karlsson. I exempelvis England slog de igenom mycket mer, även hos de stora kommersiellt gångbara banden, som Rolling Stones och Hollies - för att nu inte tala om Beatles! Detsamma gäller också USA, där till och med Supremes påverkades vid några tillfällen, om än mycket marginellt.

Jag bör förresten tillägga att jag här använder ordet "popmusik" på det sätt som det brukades på just det sena sextiotalet.

Då kallades både Hollies och Rolling Stones "popgrupper" - lite senare började man skilja mer strikt mellan "pop" och "rock". Idag skulle nog fortfarande Hollies räknas in som "popmusik" - medan Rolling  Stones skulle kallas "rockgrupp".

Om man på sextiotalet talade om "rock" syftade man nästan enbart på femtiotals-rock´n´roll, typ Bill Haley och Elvis Presley.

Lite Tages från 1967

1967 var ett mer optimistiskt år än 2017 är. På många sätt. Knappast någon hade (exempelvis) hört talas om växthuseffekten. *

1967 kunde man lyssna på popgruppen Tages. De hade slagit igenom några år tidigare med Sleep Little Girl.

De hade 1967 utvecklats mycket både tekniskt och musikaliskt sedan denna genombrottslåt.

En av mina främsta Tagesfavoriter detta år var nog hitlåten Every raindrop means a lot. En annan var Fuzzy patterns, en låt som inte gick upp på någon lista, eftersom den var b-sidan till en annan hitlåt, I´m going out.

Tages tog som så många andra intryck av den psykedeliska vågen (även om det var ganska marginellt), och bytte efter ett tag namn till Blond.

En av dess ledande medlemmar, Tommy Blom, blev förresten lite senare scientolog. Scientologerna gjorde det mesta av detta i sin propaganda, men han verkar ha hoppat av ganska snart.
----------------------------------------------------------------
*Första gången ordet "växthuseffekt" förekommer i SvD:s digitala arkiv är förresten den 30 april 1976.

/ryser/

"När isen försvinner och öppet vatten brer ut sig minskar denna förmåga att reflektera ut värme radikalt. Temperaturen stiger, men inte bara på Arktis, utan i hela världen. Den brytpunkten kan vi alltså redan vara på väg att passera. 

Men än värre är nästa brytpunkt. I havsbotten och på tundran i de arktiska områdena finns jättelika lager av frusen metan. Metan är en uppåt trettio gånger så kraftfull växthusgas som koldioxid. Om det infrusna metanet i stor skala tinar och når atmosfären kan effekten bli en galopperande och ostoppbar växthuseffekt."

Läs mer här.

TV-serien som förändrade min värld

Jag skrev för några år sedan på denna blogg om hur Monkees TV-serie som började sändas våren 1967 förändrade mitt liv. Den gav mig lite glädje, och fick mig också till att börja gilla popmusik.

Nu upptäckte jag igår till min häpnad att serien i sin helhet verkar finnas på YouTube.

Sagt och gjort, jag började lyssna på de första avsnitten. Och fick en chock. Ja, visserligen var jag nyligen födda tolv när jag började se den, men hur kunde jag fastna för denna trista smörja? Jag till och med skrev något chockat om det på Facebook.

Men idag gjorde jag ett experiment - jag tittade istället på några lite senare avsnitt i serien. Och upptäckte att jag även idag faktiskt tyckte att det var kul att se på dem. De var inte lysande på något sätt, men som sagt - kul.

Jag kom nog inte in i serien med en gång när jag var tolv, och dessutom vet jag inte om SVT sände alla avsnitt. Jag antar att de första jag såg då inte tillhörde de inledande kalkonavsnitten.

Serien fick efter ett tag en sorts charm. På sitt sätt.

Dessutom blir jag lättad nu,  för även om jag är vuxen brukar jag normalt kunna leva mig in och förstå varför jag gillade saker som barn. Men igår tyckte jag det var helt  obegripligt.

Idag kan jag som sagt förstå det bättre. Det fanns ändå en uppsluppen glädje i serien kopplad till en typ av musik som jag inte hade vågar lyssna på förut.

Och detta satte någon sorts sten i rullning, hos mig. Denna vår 1967.

En alternativ förklaring

I mitt förra inlägg lade jag fram följande förklaring till att de vänstermänniskor som på sjuttiotalet ville förbjuda topplistor där man tävlar om musik, ändå inte ville förbjuda idrottstävlingar:

"Det är klart, om man hade gjort det skulle man ha blivit så illa tvungna att kräva att Kuba, och Kina, skulle avstå från att delta i sådana. Och det var nog ingen beredd att göra."

Det är en förklaring, men det finns troligen mer avgörande sådana.

Den jag finner mest trolig är nog ändå att även yttersta vänstern, i synnerhet dess manliga medlemmar, hade en inte obetydlig andel av "sportfånar" bland sina medlemmar.

De kunde mycket väl vara för att förbjuda topplistor, eftersom de själva lämnat tonåren bakom sig.

Men idrottsmatcher? Nej, om någon ens skulle väcka tanken skulle nog den annars relativt stillsamme sportfånen inom dem vakna upp, rent reflexmässigt skrikande: "Rör inte mina matcher!!!!"
;-)

"Proggmusik" och kommersiell musik

Den som läste förra inlägget kan kanske noterna att mina känslomässiga reaktioner den 29 april 1975, på den tiden kanske skulle tett sig obegripliga i vissa vänsterkretsar. Att "fira" FNL:s annalkande seger i Sydvietnam med att för första gången sedan 1971 lyssna på en topplista skulle nog kunnat te sig kufiskt, eller värre.

Inte nog med det - den låt jag fastnade för mest denna dag på Kvällstoppen var en låt som tävlade i eurovisonsschlagern.... Just denna schlagerfestival som precis samma år var föremål för en intensiv kampanj från delar av vänstern.

Jag vill nämligen minnas att det var just detta år som det arrangerades en alternativfestival med udden riket mot schlagerfestivalen, vars "signaturmelodi" dessutom var ett hårt angrepp mot just den denna. Den framfördes av någon som av outgrundlig anledning kallade sig Sillstryparen och dess titel var "Doing the omoralisk schlagerfestival"...

Jag hade nu inte det minsta emot "proggmusik" och lyssnande på behållning på ex.vis Blå Tåget, Stenblomma, och Hoola Bandoola Band. Men jag såg inte proggen som den "riktiga" musiken, som man alltid måste föredra framför det kommersiella "träsket".

Med undantag för en underlig motvilja mot ABBA (som i själva verket snarast var en hatkärlek) hade jag inget emot "kommersiell" popmusik i sig.

Att jag slutade lyssna på popmusik 1971 hade inte varit ett politiskt ställningstagande, utan snarast ett psykostecken. Och detta rationaliserades aldrig (med undantag av min senare närmast masochistiska ambivalens inför ABBA) med pseudopolitiska funderingar.

Nästan all musik säljs i vårt samhälle på en marknad - det gällde ju även proggskivorna. Jag kunde mycket väl vare emot marknadsekonomin utan att därför nödvändigtvis fördöma de artister som konkurrerade inom ramarna för denna.

På sätt och vis påminde mig debatterna mellan företrädarna för den "politiska" popen och den kommersiella om en tidigare debatt utan politiska förtecken.

Innan den politiska proggvågen kom hade nämligen "progressiv" popmusik betytt något helt annat. Då var "progressiv" pop den pop som vågade genomföra avancerade musikaliska experiment (gärna av psykedelisk art!) och dess anhängare tyckte att denna var konstnärligt högtstående, i motsats till den vanliga Tio i Topp-musiken.

Även då vägrade jag att ta ställning. Jag kunde gilla både Pink Floyd och Monkees utan att förstå varför man skulle tvingas att välja sida.

Skrev till och med en artikel om den saken 1969, som förstås aldrig publicerades nånstans, och som nog är fösvunnen för alltid.

Men denna motsättning märktes klart i slutet av 60-talet. Ludvig Rasmusson älskade "högtstående" icke-kommersiell pop och Klas Burling den enkla kommersiella. Jag gillade båda.

Sedan kom vänstervågen inom musiken, och då fick "progressiv" en ny innebörd. Nu handlade det inte om avancerad musik utan om politiskt "avancerade" texter. Som förresten ofta framfördes till mycket enkel musik, som ibland till och med hade klara likheter med både Svensktoppen och Frälsningsarméns sånggrupper...

Min bojkott av popmusik efter 1971 var dessutom total i endast kanske ett och ett halvt år. Sedan började jag försiktigt att lyssna igen.

Tills jag 29/4 1975 för första gången alltså lyssnande på en topplista igen. Jag kanske omedvetet tänkte att om mirakel kan ske och FNL kan segra i Vietnam kanske jag kan våga lyssna på topplistor igen..

Men jag fick de närmaste åren inte många chanser att fullfölja denna vana. Tio i topp hade lagts ner redan 1974, och Kvällstoppen mötte samma öde hösten 1975.

Detta motiverades med någon form av "vänster"- argument - att man inte bör tävla i musik. En helt respektabel ståndpunkt (även om jag inte delar den), men vanligtvis var de som förespråkade den inkonsekventa. Jag hörde aldrig någon använda vänsterargument för att avskaffa alla idrottstävlingar.

Det är klart, om man hade gjort det skulle man ha blivit så illa tvungna att kräva att Kuba, och Kina, skulle avstå från att delta i sådana. Och det var nog ingen beredd att göra.