"Proggmusik" och kommersiell musik

Den som läste förra inlägget kan kanske noterna att mina känslomässiga reaktioner den 29 april 1975, på den tiden kanske skulle tett sig obegripliga i vissa vänsterkretsar. Att "fira" FNL:s annalkande seger i Sydvietnam med att för första gången sedan 1971 lyssna på en topplista skulle nog kunnat te sig kufiskt, eller värre.

Inte nog med det - den låt jag fastnade för mest denna dag på Kvällstoppen var en låt som tävlade i eurovisonsschlagern.... Just denna schlagerfestival som precis samma år var föremål för en intensiv kampanj från delar av vänstern.

Jag vill nämligen minnas att det var just detta år som det arrangerades en alternativfestival med udden riket mot schlagerfestivalen, vars "signaturmelodi" dessutom var ett hårt angrepp mot just den denna. Den framfördes av någon som av outgrundlig anledning kallade sig Sillstryparen och dess titel var "Doing the omoralisk schlagerfestival"...

Jag hade nu inte det minsta emot "proggmusik" och lyssnande på behållning på ex.vis Blå Tåget, Stenblomma, och Hoola Bandoola Band. Men jag såg inte proggen som den "riktiga" musiken, som man alltid måste föredra framför det kommersiella "träsket".

Med undantag för en underlig motvilja mot ABBA (som i själva verket snarast var en hatkärlek) hade jag inget emot "kommersiell" popmusik i sig.

Att jag slutade lyssna på popmusik 1971 hade inte varit ett politiskt ställningstagande, utan snarast ett psykostecken. Och detta rationaliserades aldrig (med undantag av min senare närmast masochistiska ambivalens inför ABBA) med pseudopolitiska funderingar.

Nästan all musik säljs i vårt samhälle på en marknad - det gällde ju även proggskivorna. Jag kunde mycket väl vare emot marknadsekonomin utan att därför nödvändigtvis fördöma de artister som konkurrerade inom ramarna för denna.

På sätt och vis påminde mig debatterna mellan företrädarna för den "politiska" popen och den kommersiella om en tidigare debatt utan politiska förtecken.

Innan den politiska proggvågen kom hade nämligen "progressiv" popmusik betytt något helt annat. Då var "progressiv" pop den pop som vågade genomföra avancerade musikaliska experiment (gärna av psykedelisk art!) och dess anhängare tyckte att denna var konstnärligt högtstående, i motsats till den vanliga Tio i Topp-musiken.

Även då vägrade jag att ta ställning. Jag kunde gilla både Pink Floyd och Monkees utan att förstå varför man skulle tvingas att välja sida.

Skrev till och med en artikel om den saken 1969, som förstås aldrig publicerades nånstans, och som nog är fösvunnen för alltid.

Men denna motsättning märktes klart i slutet av 60-talet. Ludvig Rasmusson älskade "högtstående" icke-kommersiell pop och Klas Burling den enkla kommersiella. Jag gillade båda.

Sedan kom vänstervågen inom musiken, och då fick "progressiv" en ny innebörd. Nu handlade det inte om avancerad musik utan om politiskt "avancerade" texter. Som förresten ofta framfördes till mycket enkel musik, som ibland till och med hade klara likheter med både Svensktoppen och Frälsningsarméns sånggrupper...

Min bojkott av popmusik efter 1971 var dessutom total i endast kanske ett och ett halvt år. Sedan började jag försiktigt att lyssna igen.

Tills jag 29/4 1975 för första gången alltså lyssnande på en topplista igen. Jag kanske omedvetet tänkte att om mirakel kan ske och FNL kan segra i Vietnam kanske jag kan våga lyssna på topplistor igen..

Men jag fick de närmaste åren inte många chanser att fullfölja denna vana. Tio i topp hade lagts ner redan 1974, och Kvällstoppen mötte samma öde hösten 1975.

Detta motiverades med någon form av "vänster"- argument - att man inte bör tävla i musik. En helt respektabel ståndpunkt (även om jag inte delar den), men vanligtvis var de som förespråkade den inkonsekventa. Jag hörde aldrig någon använda vänsterargument för att avskaffa alla idrottstävlingar.

Det är klart, om man hade gjort det skulle man ha blivit så illa tvungna att kräva att Kuba, och Kina, skulle avstå från att delta i sådana. Och det var nog ingen beredd att göra.