söndag 23 april 2017

Ingrid Carlqvist ut i intet

Nu till något mer obehagligt. Ända sedan jag först började följa Ingrid Carlqvists göranden och låtanden har jag gång på gång skrivit att hon nu passerat en avgörande gräns och undrat om hon nu inte kommit kommit till någon form av slutstation, till "vägs ände". .

Varenda gång har jag haft fel. För när man trott att hon har nått den absoluta slutpunkten visar det sig att hon kan gå ännu längre.

Vi bör hålla i minnet att hon 1992 startade som en ettrig propagandist mot den så kallade "incestpaniken" och sedan dess under många år kombinerade två ämnen - att gå emot "falska" anklagelser om sexuella övergrepp, speciellt de inom familjen (som hon hävdade nästan inte existerade), och ettriga ställningstaganden för pappor i allehanda vårdnadstvister.

Efter 2011 kombinerades detta med den uttalade åsikten att barn som utsattes för sexuella övergrepp inte led speciellt mycket, utan upplevde det som "skönt men konstigt".

Men 2012 började ett nytt ämne dominera hennes inlägg, utan att hon helt lämnande det gamla. Nu blev islamofobi och invandringsskräck det nya temat i hennes utgjutelser. Dock kombinerat med att hon ännu klart avgränsade sig mot nazismen.

Denna avgränsning började efter ett tag luckras upp - och hon hävdade för en tid sedan att man borde samarbeta med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (grundat av en man som suttit i fängelse för mord på en antirasist!)  - mot "mångkulturen".

Och nu får man reda på detta.

Numera anser hon alltså att "judarna" spelat en ödesdiger och avgörande roll i Sveriges påstådda urartning, och "grymma" förvandling till "Absurdistan", och öppnar dessutom dörren för ett förnekande av Förintelsen.

Om hon fortsätter med att utveckla det sistnämnda blir cirkeln dessutom närmast sluten. Det finns en gemensam logik i att förneka övergrepp mot barn och att förneka Förintelsen. Argumenten liknar ofta varandra, vilket var och en som jämfört "Issues in child abuse accusations" med "Journal of historical review" har kunnat notera.

Men jag avstår ändå från att än en gång säga att IC nu har nått sin slutpunkt. För henne verkar det inte finnas någon sådan. Hennes "utveckling" de senaste åren måste beskrivas som ett accelererande fall rakt ut i intet.

"Otäckt" är bara förnamnet.

Inga kommentarer: