Donald Trump måste stoppas

Utvecklingen i Trumps USA är extremt oroväckande. Hur reaktionärt det politiska livet i USA än brukar vara, har ändå presidenterna hållit sig inom ramarna för någon sorts maktbalans. Trump är den förste som i alla fall jag känner till, som på allvar försöker bryta mot denna och utveckla landet i en rent bonapartistisk riktning.

Den bästa jämförelse jag kan komma på internationellt är just nu Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet. Erdoğan har lyckats med vad knappast någon trodde att han skulle lyckas med - han tog en strid med den så kallade djupa staten - och vann. Och håller på att ersätta den med en form av bonapatism, centrerad kring honom själv.

Trump försöker något liknande. Han har redan genomfört åtgärder som går utöver konstitutionens ramar och har börjat med veritabla utrensningar även av "opolitiska" administratörer för att ersätta dem med slaviskt lojala personer.

Detta hyllas av allehanda kotterier på yttersta högerkanten , som exempelvis den närmast kusliga klicken kring David Horowitz, den förre detta vänsterteoretikern som numera utvecklat närmat bisarrt islamofobiska konspirationsteorier. (Och även vad man kan kalla "demokratofobiska" sådana - han ser Demokratiska partiet som ett medvetet "landsförrädiskt" parti som öppet konspirerar med USA:s fiender!) Denna grupp är närmast i extas över Trumps seger och de är inte ensamma med detta på den yttersta högerkanten.

Den borgerliga demokratin i USA har i och för sig hela tiden i många avseenden varit mindre "demokratisk" än den i Europa, men det har som sagt ändå funnits en form av starka balanssystem, som varit ett hinder mot en rent bonapartistisk utveckling. Och Trump är den första president som uppenbarligen helt medvetet, systematiskt försöker riva sönder dessa.

Nu är Trump, vid en jämförelse med Erdoğan, och till och med med Vladimir Putin, intellektuellt medioker, och dessutom närmast bisarr. Men vad han saknar i "intellekt" och verklighetsuppfattning kompenserar han med en sorts skoningslös slughet, som faktiskt i vissa avseenden påminner om Josef Stalins (inga jämförelser i övrigt).

Jag tror forfarande inte att han kommer att lyckas med sitt projekt, men om han gör det blir världen en ännu farligare plats än den redan är. Han är farlig för demokratin även utanför USA , även i dess mest borgerliga varianter. Han är förmodligen farlig för världsfreden (jämför de senaste uttalandena från Kina!).

Han är farlig för arbetarrörelsens och fackföreningarnas rättigheter. Liksom för kvinnornas, och många minoritetsgruppers.

Och - vilket på lång sikt kan vara det mest ödesdigra - farlig för klimatet.

Han måste helt enkelt stoppas.

Cirkeln är sluten

Det är egentligen lite konstigt att jag nu bor i Hovsjö, ett område där den överväldigande majoriteten kommer från Mellanöstern. Det känns lite som deja vu på något konstigt sätt. Men en sorts indirekt deja vu.

När jag började skolan hösten 1962 råkade jag låna en historiebok som hette "Folkens öden och äventyr". Jag blev genast intresserad av forntida historia, och mycket snart fokuserades detta på Mellanöstern.

Det berodde väl delvis på att jag våren 1963 fick för mig att försöka läsa ut hela Bibeln. Jag läste faktiskt det mesta, men hoppade över för barn svårbegripliga poetiska avsnitt eller avsnitt utan "handling". Jag läste alltså inte Psaltaren, Höga Visan, Ordspråksboken, Predikaren, eller breven i Nya Testamentet. Dessutom läste jag inte Uppenbarelseboken, eftersom jag av någon anledning var rädd för den.

Men jag läste det mesta. Och det ledde snart till att jag ville jämföra med nutida  historieskrivningar om samma period och region. Så jag började läsa böcker om "Bibelns tid". "Bibelns länder" och sådant.

Jag fördjupade mig mer och mer och till sist beställde jag tjocka böcker om Mellanösterns tidiga historia från större bibliotek.

Speciellt intresserad blev jag av Mesopotamien. Jag fördjupade mig i assyriska och babyloniska kungar, och ville vet allt. En sak som störde mig mycket - minns jag - var att det ofta skrevs om två assyriska kungar, Tiglat Pileser den förste och Tiglat Pileser den tredje. Men aldrig nämndes Tiglat Pileser den andre. Jag var helt engagerad i frågan- om det  funnits den förste och den tredje måste det ju funnits den andre.

Jag minns att jag berättade om mina vedermödor för några äldre kvinnor som bodde grannar med oss på mina föräldrars lantställe. De verkade oerhört förbryllade (och lite roade) över att en åtta- nioåring såg detta som en nästan livsavgörande fråga. Till sist fick jag reda på att den andre Tiglat Pileser bara hade regerat något år och inte hunnit göra så mycket.

Assyrierna fascinerade mig, och skrämde mig. Beskrivningen av deras rent hiskeliga krigsföring grep tag i mig. Det känns lite märkligt att jag nu bor på en ort där en mycket stor del av befolkningen anser sig vara ättlingar till de som levde i det dåvarande assyriska riket... Om jag fått veta det 1963-64 skulle jag ha blivit helt fascinerad.

Efter några år började jag läsa om mer nutida historia, och om andra ämnen. Dessutom fick jag för min ålder mer vanliga intressen, som Blytonböcker, serietidningar och popmusik.

Men Mellanöstern fortsatte att fascinera mig. Liksom Mesopotamien.

Det visade sig bland annat i att när jag var med i en vänsterorganisation i slutet av 70-talet som p.g.a. SÄPO-noja ålade sina medlemmar att använda pseudonymer valde namnet - Ishtar, den babyloniska och assyriska kärleksgudinnan.

Och när jag på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1980 fick chansen att föreslå ett projekt, som skulle vara terminen ut, och som skulle dominera skolarbetet, föreslog jag "Mellanösternprojektet". Det fick tillräckligt många anhängare för att bli av, men vår lärare ansåg att "Mellanöstern" var en kolonial beteckning och drev igenom att det istället skulle heta "Västasienprojektet".

Och nu bor jag i en del av Södertälje som i folkmun ibland går under namnet "Mesopotälje". Och där ett av de mest talade språken är en variant av arameiska - det språk som Jesus ska ha talat.

Det är lite hissnande.

Å andra sidan är jag ganska isolerad, där jag bor, vilket väl till stor del är självvalt. Om det hade varit i åttaårsåldern skulle jag nog kastat mig över alla som definierade sig som assyrier och börjat fråga ut dem vad de visste om de forntida assyrierna. Det gör jag inte nu...

Men som sagt, litet av en sluten cirkel är det.


Ishtarporten i Babylon, rekonstruktion

Svenska Dagbladet har inte alltid varit nyliberal

Med hjälp av Svenska Dagbladets utmärkta digitala arkiv kan man hitta många intressanta saker.

Jag kom att tänka på den gamla striden om "piratradion" på 60-talet. Då utmanades radiomonopolet av två privata radiosändare, Radio Nord och Radio Syd. Det hela skapade en debatt där många borgerliga tidningar stödde piraterna, och utmålade dem som förkämpar för friheten i etern. Dit hörde exempelvis Expressen och Kvällsposten.

Men så ej Svenska Dagbladet. När jag sökte på orden ”radio nord" och "radio syd" i deras arkiv bekräftades den vaga bild jag redan hade.

För Svenska Dagbladet var ägarna till dessa radiostationer simpla brottslingar, som man (eller närmare bestämt SvD:s chefredaktör Allan Hernelius) ville ha hårda tag mot. De angrep sina borgerliga kollegor för att gulla med brottslingar, SvD var för att skärpa lagen mot piratradiosändningar och för att stoppa de två kanalerna (som sände på öppet vatten).

Det innebär att man faktiskt var en av de tidningar i Sverige som hårdast backade upp radiomonopolet, och gick emot kommersiell radio...

De två kanalerna stoppades efter ett tag - Radio Nord tvingades sluta sända i juni 1962, Radio Syd i januari 1966*. Åtgärder som SvD entydigt stödde.

Det är intressant att se på de argument SvD använde för att gå emot andra borgerliga tidningars försvar för piratradion. SvD sa inte att de entydigt var emot konkurrens i etern.

De använde sig först och främst av det legala argumentet att det finns lagar mot piratradio, och att det därför var brottsligt att gå emot dessa lagar. Man kan ogilla dessa lagar, menade man, men om man bryter mot dem, är man en brottsling och bör straffas.

Men det räcker inte som förklaring. För SvD var ju också för att piratradiolagen skulle skärpas. Hur motiveras detta?

Ja, i SvD:s olika ledare och ledarstick om saken kan man hitta en rad argument förutom de rent legalistiska. Man tar upp risken att de legala sändningarna kan störas om det blir alltför trångt i etern. Man påpekar också att privata aktörer inte är bundna av avtal om saklighet och opartiskhet, och att de därför kan bli hur oseriösa som helst.

Man medger att det i och för sig någon gång i framtiden kan bli nödvändigt med någon form av privata aktörer, men att det endast skulle gälla de som noggrant kontrollerats och godkänts av myndigheterna. Och tillägger i en ledare (29/4 1962) - med adress till Radio Nord - att sändare som ägs av "mäktiga finansintressen i staten Texas" i så fall nog verkligen inte bör godkännas.

SvD var alltså konservativ, och stödde Högerpartiet (nuvarande Moderaterna). Men i det här fallet ser dess linje mer ut som etatistisk 1800-talskonservatism, med en misstro mot "oansvariga" privata aktörer i etern, än som den entydigt ”liberala” konservatism vi har varit vana vid det förra seklet.

Ja till lag och ordning, ja till av staten kontrollerad (och de facto finansierad) opartiskhet, och ett nej till ansvarslösa aktörer vars sändningar hotar nationens intressen....

Det är lite kul att ta del av det. Faktiskt.
----------------------------------------------------------
*Radio Syd återuppstod dock senare, och lades i sin nya form ned först 2002.

Ännu en absurd vårdnadsdom

Att gång på gång misshandla mamman inför barnen,  är tydligen helt förenligt med att få vårdnad om dessa barn. Detta enligt en aktuell hovrättsdom.

Väl att märka - en hovrättsdom i Sverige, inte i Ryssland...

Familjekult och våld i Putins Ryssland

En rent arkaisk höger är på frammarsch i Donald Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland. Det är den typ av höger som för att främja sin makt vill förstärka, och talar mycket högstämt om, "nationen", "traditionen" - och "familjen".

Det senaste exemplet i Ryssland är den nya lag som just har tagits av duman, som på nytt tillåter våld i familjen. Det gäller både våld mot kvinnor och barn. Det är som om Sverige idag skulle upphäva inte endast förbudet att slå barn inom familjen från 1979, utan även förbudet mot att slå kvinnor i familjen från 1858.

Inget är nytt under solen, inte heller i Ryssland. Putin efterapar Josef Stalin, som också i sin marsch till höger på trettiotalet ville återupprätta familjens ställning, och auktoritet - efter den frigörelseprocess som skedde efter revolutionen 1917.

Om Putin idag efterapar Stalin, så var Stalins politik i sin tur en återgång till politiken under tsartiden. Bort skulle den revolutionära familjepolitiken efter 1917, som försökte stärka kvinnornas, ungdomens och barnens ställning.

Genom en serie nya lagar och andra beslut under trettiotalet - från förbudet mot homosexualitet - till instiftande  av medaljer för "moderskapets hjälte" till de kvinnor som fött mest barn - skulle familjens "traditionella värden"  höjas till skyn, och dess makt stärkas.

Om detta skrev Leo Trotskij mycket klokt i Den förrådda revolutionen 1936.

En av hans formuleringar där vill jag gärna citera: "Det mest förhärskande motivet till den nuvarande familjekulten är utan tvekan byråkratins behov av stabila relationer inom hierarkin, och av disciplinering av ungdomen med hjälp av 40 000 000 stödjepunkter för auktoritet och makt."

Det socioekonomiska systemet är helt annorlunda under Stalin respektive Putin, men en hel del  annat är gemensamt. Som anammandet av arkaiska patriarkala ideal, som ett kitt, för att stärka och legitimera de härskandes makt.

Ett utflippat förslag till lösning

Den kanske mest utflippade lösningen på världens problem jag någonsin har hört är kanske i en sång av Östen Warnerbring från 1969.

Han har aldrig tillhört mina favoriter, men så där i efterhand vill jag ändå säga att den helt hejdlösa sången på något sätt hade något.. fast det är lite oklart vad....  ;-)

Så här ser det textparti jag tänker på ut.

 "Världen styrs av kloka män /!?/,
ändå (!) är den konstig än.
Bättre (?) kan den bli den dag
alla statsmän kastar loss (?!) och slappnar av ett slag.

De borde köpa sig en tyrolerhatt (!!!),
bara därför att
locka fram ett skratt.
De borde köpa sig en tyrolerhatt,
för att få det litet glatt!"

Och här kan man lyssna på sången i sin helhet....

Om barnmisshandel i SvD

Det är två angelägna och viktiga artiklar om barnmisshandel i dagens SvD. De kan läxas här och här.

Från den senare artikeln vill jag här citera detta, om ett uppmärksammat fall i Norge.

"Sommaren 2016 var det en ny uppmärksammad rättegång. Denna gång var det en åttaårig flicka, Monika, som hittades hängd 2011. Polisen ansåg att det handlade om självmord och lade ned undersökningen 2012. En visselblåsare inom polisen vägrade emellertid tro på att det handlade om självmord och skrev en rapport till sina chefer. 

Trots att det visade sig att han hade rätt och att en man till sist dömdes till 18 års fängelse för mordet på Monika, blev resultatet att visselblåsaren ignorerades, avvisades och straffades i så hög grad att han slutade på sitt jobb. 

En intern granskning friade cheferna. Fackförbundet svarade med att avråda alla poliser från att agera som visselblåsare".

Läs gärna båda artiklarna i sin helhet, genom länkarna ovan.

Jag skulle föredra Illuminati

På konspirationssidor av de mest skilda slag har det länge spridits en bild av att en konspirerande elit styr värden, på ett målmedvetet sätt. De som leder den är förvisso onda, men de är inte galna. De vet vad de gör, och deras mål är att upprätta en "satanisk" världsordning.

En liten egenhet med många av dessa sidor är att de på sistone ofta visat sympatier för Donald Trump. Det gäller både konspirationssidor med höger och "vänster"-tendens.

Egentligen är det inte så konstigt.

Den stollighet, det enfald, och den förvirring som präglat Trump-kampanjen är inte lätt att förena med bilden av ett iskallt planerande Illuminati som bakom kulisserna styr världen. Därför blir Trump för vissa nästan en räddare -se där en man som kan frälsa oss från den globala elitens grepp.

Nej, det går förstås inte att se Trumps förvirrade och fördomsfulla okunnighet som ett uttryck för en kallt planerande "satanisk" elit.

Men det är ju det, skulle jag nästan vilja säga, som är en del av problemet. Vi har nu en administration i USA som bland annat officiellt säger detta:

"President Trump is committed to eliminating harmful and unnecessary policies such as the Climate Action Plan and the Waters of the U.S. rule. Lifting these restrictions will greatly help American workers, increasing wages by more than $30 billion over the next 7 years... and to reviving America’s coal industry, which has been hurting for too long."

Vad det innebär är i klartext att regeringen Trump i strid mot ett nästan totalt enigt globalt forskarkonsensus vill satsa på fossila bränslen. Samtidigt som det är 30 grader varmare än normalt vid Arktis, och isarna smälter i allt snabbare takt.

Vi ser inte ens en ondskefull plan för en satanisk världsregering. Det vi ser är värre. Vi ser ett gäng profithungriga klåpare - utan något som helst allseende öga bakom kulisserna - driva fram vad som mycket väl kan bli inledningen till ett planetärt självmord.

Det är inte den så omtalade "New World Order" vi ser ta form. Det är "New World Disorder" - och kanske inledningen till en Venusliknande "ordning" - en resa till helvetet, skapad av intellektuella katastrofer som Donald Trump och hans medarbetare.

Illuminatiteorierna brukar inte innefatta mänsklighetens undergång - för då skulle det allsmäktiga Illuminati också gå under, och så var det inte tänkt.

Men den verkliga världen är alltså värre än så. I den finns inte ens någon "satanisk" planering. Enbart ren, kortsiktig profithunger, som i slutändan riskerar att leda till detta mardrömsscenario.

Vi får se en liveföreställning av Highway to Hell, men inte med det allseende ögat bakom ratten, utan en debil storhetsvansinnig narcissist - som inte kan se en enda decimeter bortom sitt eget ego.

Bör hon verkligen få vapenlicens?

Jag syftar på Katarina Janouch och mitt svar på den frågan är ett klart NEJ.

Den som undrar vad jag i allsina dagar pratar om kan ju läsa vad Kajsa Ekis Ekman skriver om saken här.

En verkligt glad nyhet

Chelsea Manning vågade riskera allt genom att avslöja fakta om USA:s krigsförbytelser i Irak. Hon dömdes till 35 år fängelse - och straffet har nu förkortats av president Obama, under dennes alldeles sista dagar som president. Hon kommer nu att släppas fri i maj.

Om det finns någon som kan definieras som "hjälte" är det faktiskt hon. Hon riskerade hela sitt liv och hela sin framtid för att avslöja de skändligheter hennes eget land begått i ett ockuperat land.

Hon har också anledning att känna sig glad av en annan anledning. När hon greps hette hon inte Chelsea utan Bradley i förnamn. Hon var biologiskt sett man men ville vara kvinna. Så i fängelset ansökte hon om att få byta kön, vilket en domstol beviljade 2014. Hon blev dessutom lovad att få genomgå en könsförändringsoperation.

Så nu kan hon både få det kön hon anser sig vara född till, och komma ut i friheten.

Så vad som skulle kunna ha fått ett oerhört sorgligt slut har nu förvandlats till ett ovanligt lyckligt sådant, som nästan på riktigt för tanken till en saga....

Bernie Sanders stöds av de flesta i USA

Trots att den storhetsvansinnige narcissisten Donald Trump vann presidentvalet i USA (med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster, och med färre röster än den främste motkandidaten) visar den ena opinionsundersökningen efter den andra att de flesta människor i USA stöder Bernie Sanders vänsterinriktade ekonomiska politik (liksom dennes klimatpolitik). Om detta kan man läsa här.

När dessa, den verkliga "tysta majoriteten" i USA, börjar agera på allvar för att förverkliga de idéer de tror på då kommer det att hända saker. I USA och i världen.

Ingenting är längre som förut

1969 köpte min bror en LP med Anders Fugelstad med titeln Någonting gemensamt. Det var en skiva vars sånger präglades av en pacifistisk och humanistisk samhällskritik, på något sätt "vänster" men knappast militant. Den tog upp ämnen som krig, hunger, miljöförstöring.

Jag blev imponerad av den då, tyckte den var fin och tankeväckande.

Jag har letat många gånger efter dess sånger på You Tube och Spotify, men med ett undantag finns de inte där. Fugelstad tycks själv ha en sida på YouTube, men han verkar inte vara intresserad av att lägga ut sina gamla sånger där. Det kan knappast ha kommersiella skäl - så vitt jag kan se har inte skivan nyutgivits på CD, eller på något annat sätt.

Själva titelsången Någonting gemensamt handlar inte om mänskliga relationer utan är en svart ironisk sång om att vi alla snart har DDT gemensamt - i våra kroppar. Det fanns många minnesvärda formuleringar i den - som "Allting jordiskt är förgängligt, men en duktig biocid, klarar alltid uppehället, den består i evig tid; vandrar runt i omfördelning, med okänt resultat, alla levandes förening, av DDT i koncentrat." Eller "Det är klart så här i början kan man ta det som ett skämt, och DDT i modersmjölken är ett lustigt experiment". (Citerat ur minnet...)

Den enda sång från LP:n som jag kan finna på nätet idag är den enda av dessa som hamnade på Svensktoppen. Nämligen Ingenting är längre som förut som kan höras här.

Lyssna gärna på den. Och tipsa mig gärna om ni hittar några av de andra...

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

Ifall någon glömt det

Idag är det fredagen den trettonde så alla som känner på sig att de är det minsta skrockfulla gör kanske bäst i att (om möjligt) hålla sig inomhus.
;-)

Peter Sarstedt...

... dog den 8 januari i år.

Det är fel att beskriva honom som endast ett "one hit wonder", han gjorde fler saker, men han kommer för alltid främst att vara känd för en låt.

Nämligen "Where do you go to my lovely" från 1969 som man kan höra här.

En maoistisk renässans i Kina?

Jag har aldrig varit maoist, och kommer aldrig att bli det. Å andra sidan är jag lite irriterad över den ensidiga behandling som maoismen får i västvärlden idag. Den maoistiska perioden i Kina beskrivs ensidigt som någon sorts helvete på jorden, utan några som helst försonande drag.

I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.

Man kan läsa detta:

"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom. 

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."

Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid. 

Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...

"Spöken i mitt rum" - igen

I måndags träffade jag en person som har hållit i en neuropsykiatrisk utredning som jag har varit föremål för. Jag är milt skeptisk till neuropsykiatri överhuvudtaget och min skepsis ökade när jag fick reda på att jag (äntligen) fått en diagnos. Det var väl den sista diagnos jag kunde tänka mig att få. Resultatet blev - gissa tre gånger.... Aspergers syndrom.

Jag tycker inte att diagnosen är rimlig, och jag lider inte av auktoritetstro, så min skepsis har nog inte försvunnit efter beskedet....

Nåväl.

Natten efter det märkliga beskedet hamnade jag i en av dessa märkliga "spöken-i-mitt-rum"-drömmar som jag regelbundet får. Jag har sammanfattat och definierat dessa här så jag behöver inte ta det igen.

En av egenskaperna hos dessa drömmar är ju att jag nästan alltid tror att jag är vaken. Så även denna gång.

Det började med att jag alltså trodde att jag var vaken och började höra röster. Jag tänkte då att nu kan jag gå till utredaren nästa gång och lite triumferande säga att jag nog inte har Asperger alls - jag är nog snarare psykotisk, eftersom jag nu har börjat höra röster.

Men efter ett tag började jag uppleva det jag hörde som "riktiga" väsen snarare än hallucinationer. Jag hörde dem, men såg dem inte - och jag tänkte att det skulle vara bra att få se hur de såg ut.

Jag blev snart bönhörd.

De började visa sig, och deras utseenden var märkliga. De hade underliga ansikten med organen så att säga felplacerade. Näsor och ögon satt inte där de skulle, och dessutom var en del av deras fysionomi "fyrkantig" som om den skulle vara hämtad från kubistiska målningar.

Trots detta blev jag inte det minsta störd, jag kände mig på något sätt dragen till dem. Dvs de kvinnliga av dem, men det var endast de som aktivt tog kontakt med mig. Det fanns manliga också, men de höll sig i bakgrunden och tog inte kontakt med mig. "Spökena" visade sig på ett närmast övernaturligt sätt kunna transformera sig på olika sätt, och i viss mån kände jag mig hjälplös inför denna övernaturliga förmåga.

Men det störde mig inte, det ledde snarare till en känsla av trygghet - om än av en milt masochistisk karaktär.

Det hände en massa saker under drömmen - som jag inte minns. Den verkade pågå länge - längre än de 20 minuter som de längsta drömmarna påstås vara.

Jag minns dock att mot slutet frågade jag dem - lite oroligt - om de skulle försvinna för mig. Då svarade de att de aldrig skulle överge mig. Det kändes betryggande, och jag kände mig lättad och glad över beskedet.

Vid det laget var jag inte längre i min lägenhet. Det var som ett stort gammalt hus, med flera våningsplan.

Och sedan vaknade jag.

Och jag insåg att det inte heller denna gång hade handlat om hallucinationer i vaket tillstånd (några sådana har jag mig veterligt aldrig haft). Utan alltså ännu en av dessa "spökdrömmar".

Hur man sedan ska tolka dessa vågar jag inte spekulera i...

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

I´m a Believer

I lördags var det (ofattbart nog) exakt femtio år sedan denna låt gick upp på Tio i Topp.

Lady in Black

När Uriah Heep blev stora i Sverige hade jag slutat lyssna på pop- och rockmusik. Jag upptäckte dem flera år senare.

Lyssna gärna på denna suggestiva sång av dem från 1971, med bifogad text. Texten tilltalar mig på olika sätt, men textningen är ibland lite missvisande.

Den kan också ses framföras live, i en lite förkortad och lite blekare version - här.

Skeptisk humanist vill inte att Silvia ska få tro på spöken

Missförstå mig inte, jag är helt mot monarkin, men det utmanar löjet när en ledamot i Föreningen Humanisternas förbundsstyrelse, på debattsidan i Expressen, (i papperstidningen i fredagens nummer, hela sidan 4) går ut och hårt angriper drottningen för att hon offentligt sagt att hon tror på spöken. Eftersom hon är skattefinansierad och representerar Sverige borde hon hålla tyst om detta... menar han.

Märklig åsikt. Så länge monarkin ändå finns bör naturligtvis kungahusets medlemmar ha samma rätt som alla andra att ha vilken åsikt de vill i den typen av esoteriska frågor...

Eller ska man skriva ett tillägg till regeringsformen där man säger att kungahuset, förutom att försvara den rätta evangeliska läran, också måsta försvara en rättrogen skepticism, som den tolkas av VoF och Humanisterna?

"Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?"

Claes Borgström skriver i ETC om Stefan Löfvens obehagliga förslag att tiggare ska behöva registers sig för att få begära tillstånd att tigga.

Han säger bland annat:

"Häromdagen tog Stefan Löfven på nytt upp frågan om det kanske vore en bra åtgärd att registrera fattiga människor och ge dem tillstånd att tigga. Idén tar i första hand sikte på utsatta EU-medborgare, i praktiken främst romer från Rumänien och Bulgarien.
 ...Den realpolitiska åtgärden att registrera människor som tiggare förutsätter en total avsaknad av moral.

Syftet med förslaget sägs vara, bland annat, att det skulle medföra en viss acceptans hos oss som inte själva är så utsatta att vi måste tigga, vilket skulle minska utsattheten för tiggarna. Polisen eller någon annan representant för det svenska samhället kan då kontrollera att en tiggare har tillstånd att tigga och att hen håller sig inom ramen för tillståndet. Vad som händer den som bryter mot kravet på tillstånd har inte preciserats. Men om tillståndskravet ska kunna upprätthållas måste det backas upp av någon typ av sanktion. Hur straffar man en fattig människa som tigger på fel plats vid fel tillfälle? Böter?

Och hur ska registreringen gå till? Mest praktiskt för såväl allmänheten som kontrollanterna vore ju om man sätter en stämpel i pannan på den det gäller där det klart och tydligt står ”Tiggare”....

Hur är det möjligt att ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet nämner som en tänkbar åtgärd att samhället ska registrera fattiga människor? Tanken är ju på fullständig kollissionskurs med Socialdemokraternas hundraåriga arbete för att utplåna fattigsamhället och strävandet mot ett jämlikt samhälle."

Jag kan bara instämma.

Att bli kidnappad till trygghet

I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.

Handlingen var ungefär denna.

I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.

Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.

Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.

Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.

Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....

Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....

På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.

Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.