The Tall Man

/Spoilervaring: läs inte detta om ni inte vill ha reda på filmens slut!/
-------------------------------------------------------------------------------------------

Barn försvinner i vår värld. Flyktingbarn försvinner, barn som inte registeras vid födseln kan försvinna, barn kan föras över gränserna.

Detta är något som skett länge, men som sällan talas om, för att inte säga görs något åt. Det är en del av den mardrömslika skuggvärld som finns under ytan i vårt samhälle.

Ibland förnekas och/ eller bagatelliseras det, exempelvis av kända FBI-profiler i USA. Och av många deltagare i svenska debatter om övergrepp mot barn från 90-talet och framåt.

Det är denna verklighet som filmen The Tall Man utgår från, men i ett förvisso helt omöjligt scenario. I dess handling förklaras det på ett sätt som jag inte kan tänka mig någonsin förekommit i debatten, för att nu inte tala om verkligheten.

I en liten ort har många barn försvunnit under åratal. Det ryktas att man har sett en ovanlig, nästan övernaturligt lång, man vid flera försvinnandes. Så försvinnandena sveps in i en närmast mytisk dimma, och många tillskriver denne man närmast övernaturliga egenskaper.

Men i slutändan visar det sig att han aldrig har funnits, han var hela tiden en sägen. Men lösningen är egentligen än mer konstig.

För de som ligger bakom försvinnandena är vare sig pedofiler, eller någon annan typ av förövare. Bakom försvinnandena ligger en grupp hängivna idealister, ett hemligt nätverk som vill rädda barn från osunda och dysfunktionella miljöer, och från fattigdom. De kidnappar barn för att ge dem bättre vårdmadshavare...

En av de mest aktiva i denna grupp grips och riskerar dödsstraff. Hon skulle lätt klara sig undan det hotet om hon berättar sanningen, men för att skydda de gömda barnen hävdar hon envist att alla dessa i slutändan har dödats, exempelvis genom  att ha satts ut i underjordiska gruvgångar.

Det är alldeles mot slutet i filmen som man får reda på att de större delarna av nätverket i hemlighet finns kvar, att barnen ännu lever och uppfostras av kärleksfulla, energiska och ambitiösa reservföräldrar, som i sin tur nära samarbetar med varandra.

Handlingen är förstås omöjlig på alla plan, och präglas tyvärr också av en mindre rolig klassbias - de traumatiserande familjer som barnen räddades från var alla fattiga. Det skulle vara mer djärvt om nätverket också kunde rädda barn från förövarfamiljer i överklassen... Men jag blev ändå positivt berörd av den.

Detta framförallt eftersom jag som barn och tonåring faktiskt lekte med den typen av tankar, som en form av dagdröm. Jag fantiserade faktiskt om att kidnappas av vänliga själar som skulle föra mig till en bättre tillvaro.

Därför blir jag nog mer fascinerad av denna film än vad jag annars rimligen skulle ha blivit...