Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.
Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.
Varför just 16? Jo, det har en förklaring.
Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.
Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!
Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls - i stort sett hände det ingenting,
Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.
Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.
Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,
Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.
Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.
Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.
Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.
Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
21 kommentarer:
Känner igen det där, att inte vara i fas med sin ålder. Jag tror att de allra flesta känner igen sig i din beskrivning. Bortsett från den kraftiga ångesten. Jag får ångest över att tiden går så fort och att jag inte i tillräcklig omfattning fyller den med sådant som är värdefullt. Har känt så här sedan jag var 18 år. Börjar närma mig 50 Och det känns allt annat än bra. Men vad ska man göra?
R
Man får glädja sig åt eländen helt enkelt.
Alla får inte åldras.
Lasse Lönndahl är för övrigt ingenting att fnysa åt.
Han var ett fenomen inom sitt gebit, större än de flesta förstår, och alls inte mossig.
Få män har fått sin ytterdörr förstörd av trånande fanns men det fick faktiskt han.
Jag är av den lyckliga delen av mänskligheten när det gäller det här. Människor runt omkring har pratat så mycket om hur hemskt det är att bli äldre. Missförstå nu inte jag hade mer än gärna varit 25-30 år i evigheters evighet men samtidigt lever vi i den verklighet vi nu har. Jag har inte fattat varför jag inte fått detta över mig och har trott hela tiden att nästa gång jag fyller jämt så kommer det nog tyvärr men det har inte gjort det. Senaste gången jag fyllde jämt var 50 år men ingenting förändrades heller då tack och lov.
Jag tror mycket beror på hur man ställer sig till allting och vad man gör åt det. Många är rädda för att livet går för fort och snart kommer det roliga att vara slut och man blir sittandes framför en tidning eller TV utan något annat i en åldrande kropp enbart i väntan på döden. Man varför måste vi tänka så? Vi måste lära oss att prioritera att livet finns framför oss och inte att livet snart är slut.
Min farbror var och är min förebild. Han har aldrig satt sig till och begrundat vedermödor i livet. För honom har det alltid varit att fånga varje dag och allt det positiva med det. Han blev änkeman vid 59 års ålder. Två år senare skaffade han en sommarstuga i Spanien. Han började gå kurser i allt han drömt om att kunna. Vid 66 års ålder gifte han om sig och i sommar firar de 15-årig bröllopsdag.. Han sa en gång till mig "Detta är det liv var har och får. Jag ska banne mig inte slösa bort detta utan utnyttja allt positivt jag kan komma åt. Den dag jag lägger näsan i vädret ska jag kunna se tillbaka på mitt liv och bara njuta och vara nöjd över allt."
Allt handlar om vårt sätt att ta oss an olika perioder i livet. Positivt tänkande är och har alltid varit det mest läkande för människokroppen. Personligen är jag inte religiös men samtidigt vet jag lika lite som andra vad som händer efter döden. Vem vet, det kanske är något positivt. Tänk alltid positivt men lägg alltid för och främst koncentrationen på det vi med säkerhet vet att vi har - detta livet. Ta vara på det liv vi har oavsett vilken ålder vi lever i. Det är A och O som jag ser det.
Du är nog långt ifrån ensam om detta, Erik. Själv kan jag inte påstå att jag lider av ålderskomplex, kanske pga att jag alltid har sett något positivt med att åldras. Jag blev ofta kallad "flickan" i mina yngre dagar på jobbet vilket inte var så kul så jag försökte kompensera detta med min klädsel - klä mig "äldre".
Men jag skulle komma till det här med psykos och droger, även droger som vi uppfattar som "lättare", t.ex alkohol och hasch. En manlig släkting till mig insjuknade i psykos för ett antal år sedan och läkare beskrev det som en "alkohol-psykos". Är det inte så att droger faktiskt kan utlösa psykoser?
Tack för kommentarerna.
MA: "Lasse Lönndahl är för övrigt ingenting att fnysa åt". Kanske inte, .det jag skrev avspeglar nog mest min tonårssekterism. Jag lyssnade på Tio i Topp och tyckte att Lönndahl var en av dessa outhärdligt sliskiga artister, Svensktoppen när den var som sämst.
NBT: "Är det inte så att droger faktiskt kan utlösa psykoser?" Troligen, men då beror det på att det finns något under ytan. Det finns något latent, som i samverkan med drogerna kan leda till ett utbrott. Men i mitt fall anser jag att det inte ens var det. Det råkade vara så att jag rökte hasch ungefär ett halvår innan jag blev psykotisk. Tidsmässigt ganska nära, men jag tror numera inte att det fanns ett orsakssamband.
En fråga bara: Jag vet inte själv svaret på frågan men var det inte egentligen media som kallade Lasse Lönndahl för "världens äldsta tonåring"? Var det verkligen så att han kallade sig själv det?
Jag trodde att det var han själv, men det är endast en vag minnesbild från tonåren. Om det var media är det än konstigare. När jag var tonåring tyckte jag i alla fall att hans stil var så långt från tonåring man kan komma!
Hittade en grej på en sida. sanningshalten i den kan jag inte gå i god för men så här stod det i alla fall.
"På 1960-talet/70-talet, var det vanligt bland radion och tv:ns musikpresentatörer att ge sångaren Lasse Lönndahl epitetet ”Sveriges äldste tonåring”.
PS till NBT. Sedan är det en annan sak att ett mycket långvarigt och intensivt alkoholmissbruk verkar kunna leda till psykoser även om det INTE finns en latent psykos från början. Men då måste det nog vara just mycket långvarig och mycket intensivt.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Korsakoffs_sjukdom
Nej det behöver inte finnas något latent under ytan för att få en haschpsykos eller drogutlöst psykos.
R
Det här tar jag till mig. Tack för att du delade.
R
R 1
"Nej det behöver inte finnas något latent under ytan för att få en haschpsykos eller drogutlöst psykos."
Och hur vet du det? Tills jag sett entydiga bevis på det (och jag har svårt att se hur några sådana skulle kunna finnas ens teoretiskt! Hur bevisar man att inget har legat latent under ytan?) tillåter jag mig att betvivla påståendet. Med undantag, som jag sagt, för psykoser som utlöses av mycket långvarigt intensivt missbruk som leder till rena hjärnskador. Somliga kan röka hasch länge och inte få några psykoser. Somliga kan bli psykotiska efter tredje gången eller så. Jag hävdar att om det sistnämnda inträffar beror det på att det funnits NÅGOT latent under ytan. Kan du bevisa motsatsen? /I så fall skulle det ju bero på en slump, och jag brukar inte vilja använda slumpen som en förklaring i sådana fall!)
R 2
Vad tar du till dig?
PS till R.
OK, jag kritiserar dig för att låta självsäker, då borde jag förstås inte vara det själv. Jag borde nog ha skrivit ungefär "Troligen, men då beror det förmodligen på att det finns något under ytan. Det borde ha funnits något latent, som i samverkan med drogerna kan leda till ett utbrott."
Istället för, som det stod. "Troligen, men då beror det på att det finns något under ytan. Det finns något latent, som i samverkan med drogerna kan leda till ett utbrott."
Fast å andra sidan om man förnekar underliggande inre orsaker har man nog ett större teoretiskt problem än om man inte gör det. För då återstår slumpen som förklaring till att den ene får en haschpsykos men den andra inte.
Det anonym skrev.
R
Är det inte så med många sjukdomar, t.ex cancer att slumpen har betydelse. Med slumpen menar jag att det finns så många variabler så att det blir omöjligt att förutsäga utgången. Det finns helt enkelt olika saker som genererar risker men för en enskild individ går det inte att förutsäga vad som kommer att ske. Ett enkelt exempel. Det är vetenskapligt accepterat att rökning ger en kraftigt ökad risk för lungcancer men det finns individer som rökt 50-60 år utan att få lungcancer. Samtidigt får andra som lever i samma område lungcancer utan röka. Jag brukar kalla det för djävulens lotteri.
Tomas
Tomas
Jo, jag förstår logiken men jag vet inte riktigt om det är jämförbart. När det gäller cancer kan mutationer i celler uppstå relativt slumpvis. Jag är inte säker på om det finns något jämförbart när det gäller psykoser. Möjligen relativt kortvariga sådana, men om man röker hasch och sedan hamnar i ett psykotiskt tillstånd som inte går över är i alla fall jag själv förvissad om att det finns andra faktorer än haschet som är inblandande.
PS. För att nu undvika alla missförstånd. Det innebär inte att jag anser att det är ofarligt att röka hasch, tvärtom. Ingen kan veta med säkerhet om hen har en underliggande problematik som gör att det finns en psykosrisk. Därför bör man nog undvika hasch. För att nu inte tala om ex.vis LSD!
PPS. Orsaken till att jag reagerar lite väl häftigt rent personligt är att jag VET att det jag fick inte var en haschpsykos. Det var något helt annat, ingick i ett helt annat sammanhang, men det kommer jag inte att ta upp här.
Skrev en förtydligande kommentar igår men den har du inte publicerat??
R
R
Den har jag inte sett. Möjligen hamnade den i spamfiltret, precis som denna ovan. Och för ett tag sedan raderade jag all spam i klump, då försvann den nog. Den här uppväckte jag av en slump.
Skicka en kommentar