onsdag 16 oktober 2013

En kontaktannons i Bildjournalen

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vackert och smärtsamt.
Du vet var jag finns.
Rain

Anonym sa...

http://www.youtube.com/watch?v=qpj_o8Q1UVM

Verutschkow sa...

Det är bara du som kan skriva sådana här inlägg, Erik ...

Erik Rodenborg sa...

Tack för kommentarerna...