"Häxornas försvarare" och debatten som följde

/Publicerad i Socialisten oktober 2002/

När Jan Guillous nya bok "Häxornas försvarare" kom ut den 21 augusti, fylldes de stora tidningarna till en början av nästan devota recensioner. Den hyllades nästan överallt, och många tidningsläsare torde ha blivit övertygade om att den är ett mästerverk. Det är den inte.

Det är visserligen sant att de historiska avsnitten innehåller bitvis riktigt intressant information om häxprocesserna i olika länder, med ett fokus på Sverige. Guillou är nu inte historiker, men en historiskt intresserad journalist och romanförfattare, som hyfsat läst sig in på ämnet. Men det hela blir ändå ganska tunt. Om man istället läser en av de böcker Guillou använder som referens, Gustav Henningsens Häxornas advokat, kan man se skillnaden mellan riktig forskning och ytligt svepande journalistik.

Men Guillou har en annan, inte speciellt dold, dagordning i sin bok: Det inser läsarna när de når fram till de 40 sista sidorna. Där får vi reda på att den nutida parallellen till häxprocesserna är incestanklagelser, teorier om bortträngda minnen, anklagelser om satanistiska övergrepp och andra typer av sexualbrott. Så till exempel är rättegångarna mot Thomas Quick, obducenten och allmänläkaren liksom Södertäljefallet 1992-94 häxprocesser enligt Guillou.

Likheterna mellan dessa och de surrealistiskt övernaturliga scenarierna som Guillou beskriver i de historiska avsnitten är nu inte överväldigande, och om man vore naiv kunde man undra över varför Guillou väljer att ta upp just dessa fall. Det finns faktiskt bara ett fall av de som Guillou tar upp i den historiska delen som har några väsentliga likheter med sexualbrottsfallen i den nutida delen, och det är processen mot marskalken och riddaren Gilles de Rais, som Guillou kort refererar (dock utan att nämna hans namn) på sidan 79.

Detta fall är inte surrealistiskt overkligt som Blåkullaresorna: Gilles de Rais dömdes för svart magi, övergrepp mot barn och barnamord. Fallet liknar många av de fall som Guillou avfärdar som moderna myter i avsnittet om 1900-talet. Men, hör och häpna, när det gäller Gilles de Rais skriver Guillou: "Det var emellertid verkliga brott och idag skulle vi betrakta honom som en galen pedofil och sexförbrytare".

På sätt och vis rämnar hela Guillous bevisföring här. I det enda fall som har några likheter med dagens sexualbrottsfall, menar Guillou att den anklagade var skyldig.

I övrigt är det sista avsnittet - som troligen är anledningen till att boken överhuvudtaget skrevs - slarvigt, ogenomtänkt och kränkande skrivet. Guillou avfärdar bortträngda minnen som en modern myt och tror att de inte längre är "på modet bland psykologerna". Han vet tydligen inte om att studiet av barn som, utnyttjats i barnpornografin entydigt bevisat att traumatiska minnen kan trängas bort. (Se exempelvis Carl Göran Svedins och Kristina Backs bok "Barn som inte berättar", Rädda Barnen 1996).

Hans enda psykiatriska referens är en viss Richard Gardner, en man som kan sägas ha en del lik i lasten. Gardner är bland annat ökänd för en teori om att pedofili har en positiv reproduktiv funktion, eftersom offren för övergrepp sexualiseras så att de kommer att få fler barn i vuxen ålder. Han har också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.

Gardner är också en av de få psykiatriker som vill medverka i Hollida Wakefield och Ralph Underwagers tidning "Issues in Child Abuse Accusations". De två utgivarna blev ökända 1993, när det avslöjades att de gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika, där Underwager hävdade att pedofilerna är för defensiva och att de med djärvhet borde hävda att de utförde "Guds vilja". På nätet finns mycket information om Gardner, som exempelvis i artikeln "A self-made man" och i citatsamlingen "Richard A Gardern in his own words" .

Efter de första entusiastiska hyllningarna av Guillou startade snart en debatt om boken. Först ut var Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson, som i flera debattinlägg visade att Guillous bok innehöll många grova faktafel om Thomas Quick. (Se "Minst sex faktafel, Guillou!" och "Jan Guillou slarvar vidare om Quick"). Guillou har aldrig svarat i sak, däremot har han i en krönika i Aftonbladet antytt att Stigson skulle vara "amoralisk" alternativt "extremt enfaldig".

Sedan kom jag och Mats Klockljung med ett inlägg i Expressen den 5/9, där vi bland annat påpekade att Guillous enda psykiatriska referens var pedofilförsvararen Gardner. När Guillou slutligen svarade - i ett intervjusvar till Åsa Mattsson i Aftonbladets webbradio - menade han att han inte trodde (!) att Gardner sagt något sådant, men om han hade gjort det hade det ingen betydelse. Gardner hade nämligen - trodde Guillou - avslöjat falska anklagelser om att 12 000 daghemsbarn utsatts för övergrepp i underjordiska tunnlar i närvaron av flygande tefat. Några sådana anklagelser har aldrig existerat i sinnevärlden - de existerar endast i Guillous extremt livliga fantasi.

Slutligen tog en av de Guillou kränkte i sin bok, "Södertäljeflickan", vars far 1994 dömdes för grova sexuella övergrepp till fem års fängelse, till orda i DN 16/9. I sin bok hade Guillou kallat henne "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" därför att hon hade berättat att hon också utsattes för organiserade övergrepp av fler vuxna, där även barn dödades. Södertäljeflickan visade i sitt inlägg hur Guillou kombinerande sådana kränkningar med uppenbara sakfel om rättegången.

I sitt svar den 21/9 svarade inte Guillou på de sakliga argumenten, istället fortsätter han med kränkningarna - han kallar henne "uppenbart sinnesförvirrad" och påstår att hon inte kan ha skrivit sitt inlägg själv - det måste nämligen, menar Guillou, varit skrivet av en "akademiskt skolad person". Hur Guillou nu kan veta att Södertäljeflickan, som har fått skyddad identitet, och torde vara nära de trettio, 10 år efter rättegångarna inte skulle kunna vara "akademiskt skolad" förklarar han inte.

Under de senaste åren har de backlashförfattare som försökt ifrågasätta de som utsatts för övergrepp i barndomen förlorat det mesta av sitt förtroende. Jan Guillou verkar ha hoppats att han genom sin starka ställning som känd författare skulle lyckas där de andra misslyckats. Men det han hittills har åstadkommit i debatten imponerar inte precis - fast det föder onekligen en djärv förhoppning att Guillou snart kommer att vara lika diskrediterad i debatten som hans meningsfränder Lilian Öhrström, Pelle Svensson eller Per Lindeberg.


Erik Rodenborg