Den försvunne brudgummen - hur Sherlock Holmes försvarade patriarkatet

/Från Spegeln 1 - 1997/

När jag var tio till elva år läste jag gärna Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Temat hur en modig privatdetektiv avslöjade djävulska brott var tilltalande. Någonstans ville jag förstås själv gärna avslöja djävulska brott – speciellt sådana som ingen talade om i mitten av sextiotalet. Jag beundrade Sherlock Holmes skarpsinne och hans knivskarpa, om än lite långsökta, logik. Med skräckblandad förtjusning läste jag berättelser som ”Baskervilles hund” och ”En studie i rött”.

Men så en dag stötte jag på en berättelse som gjorde mig ledsen och upprörd. Den grep mig på ett sällsynt sätt men slutet var så sorgligt, så cyniskt att jag skulle velat gråta om jag kunnat. Jag minns mycket väl stunden – jag satt på verandan i mina föräldrars sommarstuga och läste Holmes-novellen ”Den försvunne brudgummen”. När jag läst klart insåg jag att den store detektiven inte bar var skarpsinnig och modig – han var också cynisk.

Novellen skildrar en kvinna, Mary Sutherland, som kommit till Holmes i upprört tillstånd. Hon har under en tid träffat en okänd man som hon varit förälskad i – hon har lovat honom evig trohet. Ja, hon har övertalats att lova honom att vad som än händer ska hon vänta på honom och aldrig någonsin gå till en annan. Sedan försvinner han plötsligt – och hon går där med sina löften, sin fixering och sina frågor.

Att lösa detta är naturligtvis inget problem för den geniale detektiven. Men lösningen visar sig vara en annan än den läsaren torde ha anat. Den mystiske främlingen/fästmannen är Marys far – eller rättare sagt styvfar (novellen skrevs under en tid då nästan alla fäder som begick illdåd mot sina barn i skönlitteraturen var styvfäder – det var mindre stötande så). Styvfadern hade klätt ut sig så skickligt att dottern inte avslöjade maskeringen. Motivet för brottet var nu inte sexuellt utan ekonomiskt (novellen skrevs under en tid då nästan alla brott i litteraturen hade ekonomiska motiv). Men effekterna för den unga kvinnan begränsade sig inte till ekonomin – hon hade ju lovat främlingen evig trohet – ett löfte hon ämnade hålla.

Väl kommen så långt i min läsning såg jag fram emot hur den skurkaktige styvfadern skulle avslöjas och den unga kvinnan skulle få den kunskap hon behövde för att bryta det löfte hon gett som ett resultat av bedrägeriet. Ja, fadern blev avslöjad och Holmes skällde ut honom för hans dåliga moral. Men Mary Sutherland fick däremot aldrig veta något. I novellens sista stycke förklarar Holmes för Watson varför det helt enkelt inte går för sig:
”Om jag berättar alltsammans som det verkligen gick till, kommer hon inte att tro mig. Du minns väl det gamla persiska ordspråket ’det är farligt att röva en unge från en tiger och det är lika farligt att beröva en kvinna hennes illusion’. Det ligger lika mycket vishet hos Hafiz som hos Horatius, och de har dessutom lika mycket världserfarenhet”.

En kvinna skulle hållas okunnig om sin faders illdåd ”för sitt eget bästa”. Och hon skulle, antog jag, hålla sitt trohetslöfte till den bedräglige mannen. Jag kunde inte förstå den cyniska logiken - jag antog att den tillhörde vuxenvärldens obegripligheter.

Vad jag inte gärna kunde veta var att samtidigt som Conan Doyle skrev sina tidigaste noveller höll en psykolog på att upptäcka andra fäder som begick illdåd mot sina döttrar. Hans namn var Sigmund Freud och det han upptäckte var inga bedrägliga romantiska frierier utan brutala våldtäkter mot barn. Men i likhet med Sherlock Holmes beslöt han sig snart för att skyla över det han upptäckt. I likhet med Holmes hittade han också på förevändningar för sitt svek – det inträffade hade nog trots allt inte hänt, och även om det hänt så hade det ingen betydelse eftersom fantasier och verklighet i alla fall var samma sak…

Det finns många som jämfört dessa båda män – verklighetens Sigmund Freud och den litterära gestalten Sherlock Holmes. Båda skapade något nytt – psykoanalysen respektive romandetektiven. Båda var skarpsinniga. Båda försökte med en sinnrik, om än något halsbrytande, logik avslöja dolda hemligheter. Nu ser vi att de hade ytterligare något gemensamt. Båda skylde över fäders illdåd och förde offren bakom ljuset.

Erik Rodenborg