Osannolikare än Da Vinci-koden

/Något om Lena Einhorns bok "Vad hände på vägen till Damaskus?"/

Det är populärt med teorier om vad som egentligen var sanningen om Jesus. Det finns allt möjligt, från att han inte skulle ha funnits, eller att han var rymdmänniska, eller i själva verket var buddhist, att han inte dog utan reste till Indien, till att han fick barn med Maria Magdalena och grundade den merovingiska kungaätten. Den sista teorin är utgångspunkten för den populära bästsäljaren Da Vinci-koden, och är tämligen grundligt vederlagd.

Lena Einhorn har i sin bok Vad hände på vägen till Damaskus? (Norstedts 2007) lagt fram en ny teori. Den är på sätt och vis ännu orimligare än någon av den ovan nämnda. Den trasslar in sig i psykologiska och logiska orimligheter, som får tanken att svindla.

Det börjar bra. Hon är uppenbarligen mycket kunnig, hon behärskar källmaterialet väl. Man läser boken med intresse, till en början. Hon gör en del träffande iakttagelser. Till och med hennes argumentering för att Jesus aldrig dog på korset har en del poänger.

Men sedan kommer då den halsbrytande teorin. Hon presenterar vad hon verkar anse vara en indiciekedja för att den Jesus, som enligt henne inte dog, med hjälp av medsammansvurna bland lärjungarna och i den romerska administrationen iscensatte en fejkad död – för att sedan bli den Paulus, som åkte land och rike runt för att predika ett ganska så egendomligt budskap.

Hennes metod är egendomlig. Trots att hon tror att Nya Testamentet bygger på en medveten lögn har hon en egendomlig tilltro till alla dess enskilda detaljer. Det är utifrån dessa detaljer – som ses som bokstavligt sanna – som hon bygger upp sin indiciekedja. Varför ett verk, som bygger på en medveten lögn om den döde och uppståndne Jesus kan vara så tillförlitlig i sina minsta detaljer kan hon inte förklara.

Än mindre kan hon förklara varför ett verk som bygger på denna lögn samtidigt så beredvilligt skulle lägga in antydningar, för att hjälpa den misstänksamme läsaren att genomskåda lögnen…

Indiciekedjan är i övrigt märklig på många sätt.

Ett argument är att Paulus fäster stor vikt vid uppståndelsen, liksom Jesus. Att Jesus gör det kan Einhorn förstå, men hon tycker det är underligt att Paulus gör det. Varför är det underligt? Uppståndelser från det döda inträffar inte var dag, för att uttrycka det milt, och om man nu verkligen tror att ens egen religionsstiftare uppstått, är det ju inte så konstigt att man fäster en viss vikt vid det!

Hon påpekar att det ibland framskymtar att Paulus lider av en skada av något slag, och förklarar det med att det kan ha varit sviter efter korsfästelsen! Vilka människor har inte en skada av något slag?

Ett annat ”argument” är detta: ”Båda har lärjungar som de reser runt med. Båda har en tendens att predika på stående fot. Och båda väljer i stor uträckning att predika i synagogor”. Det sista kan lämpligen förklaras med att båda var judar, och de två första sakerna var kanske en fördel för den som ville sprida sin lära i en värld utan tidningar, telefoni, och internet. Vad gjorde Johannes döparen eller Franciscus av Assisi?

Ett annat av indicierna, enligt Einhorn, är att Paulus på många ställen uttrycker sig på ett sätt som har likheter med Jesus. Vad beror det på, undrar Einhorn. Det ganska självklara svaret är förstås att en lärjunge ofta brukar använda sin mästares uttryck. Att muslimer ofta använder sig av Muhammadcitat är ju inte så konstigt, lika lite som att sextiotalets maoister ofta lät som ordförande Mao.

Men Einhorn har dessutom två andra förklaringar:
”Det ena är att Paulus själv har varit så involverad i redigerandet av evangelierna att han lagt in sina egna ord i Jesus mun. Det andra är att likheterna i tankegångar uttrycks av en och samme man – med ett antal års mellanrum. Det vill säga Jesus och Paulus är en och samme person.” Det sista är alltså hennes egen hypotes.

Men frågan är i så fall om likheterna i grunden är så stora. I de synoptiska evangelierna – som hon själv medger är de mest tillförlitliga – ligger tonvikten på gärningar och sinnelag. Det är inte tron på Jesus som frälser i berättelsen om den yttersta domen. Det är viljan att hjälpa de fattiga och nödställda. Detsamma gäller de andra ställen där helvetet och himlen berörs, till exempel berättelsen om den rike mannen och Lazarus. Hos Paulus är detta helt och hållet ersatt med perspektivet att tron på Jesus (dvs. på hans uppståndelse) är det som frälser.

Den samhällskritik som finns hos Jesus (och hans broder Jakob i Jakobsbrevet) saknas hos Paulus, som istället betonar att alla ska lyda överheten, slavarna ska lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Det är för mig stört omöjligt att tänka sig att den hos Paulus så ofta förekommande underkastelsen under den världsliga makten, och under allsköns samhälleliga fördomar, skulle komma från Jesus. Det är snarare ett tecken på Paulus strävan att göra den nya religionen mer salongsfähig och acceptabel i romarriket.

Om detta kan man ju ha olika åsikter. Men bortsett från alla sådana diskussioner måste man klart se vad Lena Einhorn egentligen säger. Vilket scenario målar hon upp?

Det ser ut ungefär så här. Jesus iscensätter som sagt sin egen ”död” och ”uppståndelse”, med hjälp av ett antal medsammansvurna. Sedan byter han namn och åker runt romarriket och försöker sprida en lära om att det är just hans egen död och uppståndelse som är räddningen för mänskligheten. Han är mycket noga med att påpeka att den enda vägen till frälsning är att tro på något som han själv vet är en ren lögn.

Till sist lider han verkligen martyrdöden för denna egocentriska lära – Paulus avrättades ju till slut, på riktigt. Men han var kanske en manipulativ psykopat?

Det kan man ju anse, men Lena Einhorn utgår från att de andra apostlarna också var införstådda i bedrägeriet. Och det måste de ju ha varit, eftersom de träffade Paulus och torde i så fall känt igen honom som Jesus… Även dessa ägnade resten av sina liv åt att sprida det bedrägeri som de själva var helt införstådda i. Många av dem led i så fall också martyrdöden för en medveten, och absurd, lögn – såväl Petrus som Jakob avrättades.

Vad drev dessa människor, som offrade sina liv för den bisarra lögnen att deras ledares påstådda död och uppståndelse innebar frälsningen för hela mäskligheten? Det måste i så fall ha varit en av de mer osannolika sekterna i historien. De ledande aktivisterna fick inga fördelar av den lögnen. De utsattes för förföljelse, de jagades och dödades, men de gav inte upp. Deras hängivenhet för sitt eget smaklösa bedrägeri gav frukt. De lyckades starta en rörelse, som spred sig mot alla odds, och har idag blivit världens största religion.

Att kalla denna teori psykologiskt osannolik är bara förnamnet.

Erik Rodenborg