Film om PAS och hur barn tystas

Kanal 24 har nyligen lagt upp en viktig film som bygger på en intervju med Eva Kornhall.

Där får vi ta del av väsentlig information om hur förövarförsvarare inom och utom det juridiska systemet arbetar för att förövare ska få vårdnaden om barn.

Den är både angelägen och skakande. Se den!

Läs Deanne Rauscher istället

Leif GW Persson sägs i sin nyligen utkomna självbiografi ha försäkrat att vare sig Thorbjörn Fälldin eller Olof Palme hade något att göra med Doris Hopps bordellverksamhet. Flera av de prostituerade som Hopp sålde till ledande politiker har ju en helt annan åsikt om den saken, för att nu uttrycka mig lite försiktigt.

Nu är GW Perssons relation till sanningen inte alltid den bästa. Den som viill veta något om bordellhärvan 1976 bör nog gå till Deanne Rauschers och Janne Mattsons "Makten, männen, mörkläggningen" snarare än till Leif GW Perssons bortförklaringar.

Inga bevis för oskyldigt dömda

De senaste åren har vi sett en kampanj som ettrigt driver tesen att det skulle finnas mänga oskyldigt dömda för sexualbrott i våra fängelser. Den förs framförallt på en ren vulgärnivå - på mindre seriösa bloggar och andra likartade forum.

Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.

I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".

En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.

Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.

Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.

Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...

1-0 till neutrinerna

Blir verkligt fascinerad över de nya rönen om att neutriner kan färdas snabbare än ljuset. Det är ju en prestation. Nu kan 60 nanosekunders skillnad kanske inte verka så mycket i en tävling, men i min okunnighet tycks det mig som om den verkliga skillnaden är ännu större.

Om man ser på hur experimentet genomfördes så kan man notera att vad som mättes var hastigheten hos neutriner genom ett berg, som alltså jämfördes med ljusets hastighet - i vacuum. Det är ju så att ljusets hastighet i exempelvis vatten är betydligt långsammare än den i vacuum.

Hur lång tid skulle det ta för ljus att ta sig genom ett berg - egentligen? Om det alls skulle kunna komma igenom, förstås!

Så även om nu forskarna har räknat fel på några nanosekunder (vilket jag hoppas de inte har!), är det nog ändå klart att neutriner tar sig snabbare genom ett berg än något ljus skulle kunna tänkas göra. Där ligger nog ljuset i lä, oavsett alla felkällor... :-)

Kata Dalström och religionen

Hur många vet att Kata Dalström, som satt i ledningen för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) i början av 1920-talet, var buddhist?

Hon dog i december 1923. Tyvärr var fick hon de sista åren av sitt liv genomlida våldsamma angrepp från kritiker inom partiet, som ofta i mycket hätska ordalag drev linjen att ledande medlemmar inom partiet inte skulle tillåtas att uttrycka en positiv syn på religion, åtminstone inte öppet.

Men inte nog med det - Kommunistiska Internationalens exekutivmöte juli 1923 blandade sig i diskussionen och ställde sig öppet på de hätska kritikernas sida.

Man skrev bland annat så här: "Det kommunistiska partiet kan likväl ingalunda förhålla sig likgiltigt gentemot det faktum, att enskilda partimedlemmar, om än det sker som ”privatpersoner”, ägna sig åt religiös propaganda.... Det kommunistiska partiet har plikt att inte blott fostra sina medlemmar till en hängiven lydnad för ett bestämt politiskt program, ekonomiska fordringar och partiets stadgar, utan även hos dem inympa marxismens skarpt omskrivna, enhetliga världsåskådning, till vilken ateismen bildar en väsentlig beståndsdel....En aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form."

Trots att uttalandet var allmänt hållet, var adressen klar. Det var ett direkt ingripande i kampanjen mot Kata Dalström.

Kominterns ställningstagande bidrog till att förstärka uppfattningen att kampen för socialismen endast kan föras framgångsrikt om den är kopplad till en materialistisk världsåskådning. Det var både tragiskt och onödigt.

Ett av den antisocialistiska propagandans främsta vapen under de senaste 150 åren har varit att måla upp skräckbilder av "gudlösa marxister" och "gudlösa kommunister". På så sätt har reaktionen kunnat driva in en kil mellan socialister/kommunister och de stora grupper av människor som inte delar en materialistisk världsåskådning. Det har ibland bidragit till rena massutrotningar, som i Indonesien 1965.

Nu finns det inget som helst nödvändigt samband mellan viljan (och förmågan!) att kämpa för ett ekonomiskt system som inte drivs av profit och en filosofisk materialism.

Men åsikten om att det finns ett sådant finns förvisso ändå i huvudena hos både vissa antisocialister och doktrinära marxister, som här förenats i en lätt absurd "enhetsfront".

Debatten i SKP och Komintern om religionsfrågan under tidigt 20-tal är därför både viktig och väsentlig. Ledningen för dåvarande SKP, inklusive Z Höglund, ställde sig, djärvt nog, på Kata Dalströms sida mot Kominternledningen. Men efter att partiet splittrades 1924 kom den del av partiet som stödde Kominterns linje i frågan att bli den officiella Kominternsektionen, och den grupp som inte gjorde det mariginalserades och försvann.

Utan att på något sätt okritiskt idealisera vare sig Kata Dalström eller Z Höglund måste jag ändå säga att de hade rätt i denna inte alls oviktiga fråga.

Jag återkommer till saken.

Finns det en "ond andemakt"?

Under den värsta kampanjen mot mig i samband med att jag skrev om Aleister Crowley och satanism på Stockholms Universitet spreds det ut att jag var en kristen fundamentalistisk fanatiker, som bekämpade "satanism" för att jag själv såg mig som en "pånyttfödd kristen". Det var inte sant. Fundamentalist har jag då aldrig varit, för att nu inte tala om "pånyttfödd".

Däremot är det sant att jag vuxenkonfirmerades 1997, för att jag hade ett känslomässigt behov att få en motvikt mot alla eländiga Crowleytexter jag var tvungen att läsa.

Det var då det. Numera är jag inte ens medlem i Svenska Kyrkan. Och jag definierar mig inte som "kristen".

Men ganska länge hade jag nog ändå bilden av att det kanske fanns något som verkligen skulle kunna kallas "onda andemakter" av något slag. Det är, som jag aldrig tröttnade att påpeka, inte en specifikt kristen idé, utan finns i många religioner, till och med så kallat "hedniska". Man återfinner sådana idéer i exempelvis egyptisk, sumerisk-babylonisk och till och med i fornnordisk religion.

Men numera vill jag nog inte tro på några entydigt "onda makter". Ondska finns, även om det är svårt att definiera. Men det betyder inte att det finns någon renodlat metafysisk "ond andemakt" någonstans.

Ondska bör nog ses som frånvaro av godhet, inte som en makt som av någon outgrundlig anledning strävar efter ondska för ondskans egen skull. Jag har svårt att förstå att en sådan kan finnas, och ännu svårare att se VARFÖR någon sådan skulle finnas.

Jag tror att ondskans grund är tomhet, icke-vara. Den har inget medvetande, i sig. Visst finns det medvetet elaka människor, men de är inte elaka för att de styrs av en renodlat "ond andemakt".

Människor som beter sig ondskefullt är skadade, och saknar något. Om man nu sådär rent teoretiskt tänker sig att det skulle kunna finnas okroppsliga "andemakter" så torde samma sak gälla dom. För att nu spekulera i något som jag inte ens borde andas om, med tanke på att en del VoF:are verkar läsa denna blogg någorlunda regelbundet.

Ingen människa, eller någon annan typ av medvetet väsen, har någonsin ställts inför det "fria" valet att välja mellan "godhet" och "ondska" och sedan "fritt" beslutat sig för att välja en renodlad "ondska".

Det är i alla fall så som jag nu ser på saken..

Spioneri och häxjakt

Aftonbladets inte speciellt roliga kolumnist Johan Hakelius tycker i en inte heller speciellt rolig krönika att vi borde bedriva "häxjakt" (hans eget ord) på de som bedrev spioneri åt DDR under kalla kriget.

Det gäller visserligen inte historiker, som ska vara seriösa, men vi andra kan gott göra det. Alternativet är enligt honom att "tassa runt och ursäkta häxorna i all evighet".

Hmm... om Hakelius hade levat i Dalarna 1685, vad skulle han ha kunnat tänkas syssla med då, månntro?

Allvarligt talat (och ja, jag är dödligt allvarlig!), vad var det EGENTLIGEN för fel på att spionera för DDR? Det stod två miiltärblock mot varandra och Sverige var de facto med i det ena. DDR var även officiellt med i det andra. Spioneri spelade förmodligen en fredsbevarande roll, då det motverkade obalans mellan blocken.

Nu var jag redan då en mycket principiell och välartad trotskist och skulle aldrig ha drömt om att spionera åt en stalinistregim. Men jag var inte ett dugg upprörd över de som gjorde det. Det är jag inte idag heller.

Många, om inte alla, som spionerade för Sovjet och dess allierade var glödande idealister (i en moralisk mening, förstås, inte i en filosofisk!) som ansåg att samhälssystemen i öst var överlägsna de i väst. De trodde att de gjorde nytta.

Vilken nytta Hakelius tror sig göra genom att låta som en hängiven inkvisitor undandrar sig mitt förstånd. Allvarligt talat.

Barn har rätt

Ovanstående är titeln på en liten men viktig bok utgiven av Tolvnitton förlag 2011. Den bygger på föredrag som hölls på ett seminarium på Ersta Sköndals högskola med temat "Barnkonvention artikel 19; Skydd mot våld och övergrepp".

FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".

Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.

Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.

Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.

Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.

För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.

Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.

Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.

Gunnar Walls bok om 11 september

Jag har just läst igenom Gunnar Walls "11 september och andra terrordåd genom historien" (Semic förlag 2011). Låt mig först säga att titeln är missvisande. De första 211 sidorna handlar om 11 september. Sedan kommer 14 sidor om "andra terrordåd genom historien". Därefter kommer noter.

Så vitt jag förstår beror den missvisande titeln på att omslaget var färdigt långt innan boken var färdigskriven. Eller något sådant.

Så boken är trots sin titel inte någon exposé över alla möjliga terrordåd. Det är en gedigen genomgång av fakta om 11 september. Väldokumenterad och välskriven.

Den första delen handlar om själva attentatet. Vi för följa såväl kaparna, som de blivande offren och USA-regeringen i en kronologisk och nästan nervöst spännande skildring av det otäcka skeendet.

Det är välskrivet, man knappast kontroversiellt. Möjligen kan de som stöder "sanningsrörelsen" och menar att 11 september helt och hållet var ett jobb av USA-administrationen ha en del invändningar.

Men sedan kommer något betydligt med kontroversiellt. Gunnar Wall visar hur USA- myndigheterna inte endast fått en, eller två eller ens tio, varningar om vad som skulle hända, utan betydligt fler. Man kan nästan säga att alla lampor lyste rött. På det mest märkliga sätt ignorerades alla varningar. Inte nog med det, de som ville ta tag i saken och utreda blev ofta både motarbetade och ibland närmast trakasserade. Och ibland omplacerade.

Antingen hade USA en av världshistoriens mest inkompetenta underrättelsetjänster eller så handlade det om något helt annat...

Wall visar också att det som sedan hände passade perfekt in i de planer som neokonservativa elitgrupperingar i olika former hade arbetat för under en längre tid.

Vidare läger han fram fakta som tyder på att USA i själva verket inte ville gripa bin Ladin 2001, och att mycket tyder på att han faktiskt tilläts att fly. Han går också, bland annat, igenom fakta som tyder på att det fjärde kapade planet inte störtade efter en strid mellan passagerarna och kaparna utan faktiskt sköts ner av USA:s militär.

Boken ger inga entydiga svar, men den visar ganska så övertygande att mycket talar för att ledande grupper inom USA:s politiska, ekonomiska och militära elit faktiskt visste om att attacken skulle komma - och valde att inte stoppa den.

Osannolikt? Det beror på vilken syn man har på den härskade eliten i världens största imperialistiska stat. Jag anser själv att det vare sig är osannolikt eller förvånande om det scenario som beskrivs i boken skulle stämma.

Det är grunden inte mer osannolikt än att den ryska säkerhetstjänsten och delar av den ryska politiska eliten troligen hade ett finger med i spelet i de bombdåd som användes som förevändning att starta kriget mot Tjetjenien. För att nu dra en parallell.

Jag hoppas att Gunnar Walls bok får många läsare. Den är i grunden en verkligt skeptisk genomgång av de officiella myterna. Den är så att säga skeptisk på riktigt - i motsats till den godtroget enkelriktade pseudoskepticism som frodas hos Vetenskap och Folkbildning och likasinnade....

11 september och konspirationsteorier

Det här ska bli ett kort inlägg. Jag kommer inte ha en genomgång av olika konspirationsteorier eller några längre djupsinniga resonemang,.

Bara några små reflektioner, och några länkar jag tycker är intressanta.

Nästan alla minns var de var när de först fick nyheten om 11 september- attacken. Jag satt i ett forskarrum på Stockholms Universitet vid en dator. Jag fick för mig att kolla Aftonbladets webbsida och såg plötsligt världskrigsrubriker om att USA var angripit, World Trade Center hade fallit och Pentagon stod i lågor.

Min första reaktion var att Aftonbladet.se hade hackats, så jag gick över till Expressen. Där stod i princip samma saker. Då gick jag över till CNN, som också hade samma nyhet. Jag drog snabbt slutsatsen att det var mer sannolikt att det hade hänt än att Aftonbladet, Expressen och CNN hade hackats samtidigt.

Redan samma dag, eller nästa dag, såg jag denna artikel på marxist.com om attacken. Jag tyckte den var tankeväckande. Jag tog upp den med flera personer jag kände, och några reagerade framförallt på ett avsnitt, som de ansåg innehöll an antydan till en konspirationsteori, ovärdig marxister. Jag syftar på detta stycke:

"How is it possible that the CIA was so ignorant and inept as to permit such a devastating attack on the nerve-centres of the nation? One possibility has not been mentioned - namely that it was the result of a provocation that went badly wrong. In the shadowy world of intrigue, provocation and counter-provocation that characterises the activities of the secret services, it is not beyond the bounds of possibility that a section of the US military Establishment decided to allow the terrorists to launch an attack inside America as a means of boosting public support for an aggressive policy and rearmament. This would explain the surprising failure of US intelligence, although the devastating nature of the attack would suggest that the provocation got out of hand."

Jag, för min del, tyckte att det inte alls skulle vara förvånande om det stämde. USA-imperialismens historia visar på hur de härskande under det senaste århundradet fört en poltik som kombinerat grov cynism med manipulationer och lögner.

Men, förstås, att det KAN ha gått till på det sättet är ju inget starkt belägg för att det verkligen har gjort det. Men nu verkar det som om en mängd fakta i hög grad visat sig stöda Woods och Grants framkastade idé. Några få av dessa har nyligen tagits upp i en artikel av Gunnar Wall på Passagen debatt.

Det finns betydligt fler fakta som stöder ett sådant scenario, som behandlas i hans nyutkomna bok, som jag kommer att återkomma till.

Men är detta inte en "konspirationsteori"? Tja, kanske, men so what? Konspirationer förekommer bevisligen, och på vilket sätt är det fel att göra teorier om sådana? Sedan är det en annan sak att det finns en helt uppsjö av vansinniga konspirationteorier, men, återigen, det innebär inte att just "konspirationsteorier" som kategori automatiskt måste vara något suspekt.

På några håll, exempelvis på VoF:s forum, som jag av någon sorts närmast masochistiska skäl följer någorlunda regelbundet, betraktas kategorin "konspirationsteorier" som någonting likvärdigt med att tro på Snömannen, det sjunkna Atlantis, eller ektoplasma. Jag har aldrig riktigt förstått varför.

Dessutom - när det gäller just 11 september kan man förvåna sig över att de som slår bakut inför även de mest försiktiga konspiratonstorier inte brukar reagera lika starkt mot de inte så få som antar att den ryska säkerhetstjänsten själva sprängde de bostadshus som de sedan använde som en förevändning för att angripa Tjetjenien.

Men det är klart, Ryssland ses kanske som ett skumt halvasiatiskt land medan USA självklart är en stor och upplyst västdemokrati. Eller?

Betty May-mysteriet tätnar

På forumet "Lashtal: Home of the Aleister Crowley Society" diskuteras frågan om när Betty May dog, och någon föreslår att man kan läsa 1972 års upplaga av "Tiger Woman", där svaret kanske skulle kunna finnas.

Sagt och gjort, jag har kollat den. Men där står ingenting om vad som hände henne efter "Tiger Woman", eller när hon dog.

I "Tiger Woman" skriver Betty May i slutordet att hon fortfarande är ung, och full av energi, och närmast lovar att vi kommer att få höra ifrån henne igen.

Efter att boken kommit ut sökte Aleister Crowley upp förläggaren och protesterade mot den.

Sedan blir det tyst. Efter det går det inte att hitta någonting om henne.

Och hon var alltså något av en kändis, som väckte känslor både för och emot. Hon skriver en bok där hon effektivt demolerar Crowleys redan skamfilade rykte, och sedan blir hon en icke-person.

Blev hon hotad och gick under jorden? Bytte hon identitet? Eller?

Jag har gett mig den på att försöka ta reda på saken, men är inte speciellt hoppfull om att lyckas.

Så varför blev det så tyst om Betty May?

Det är speciellt underligt eftersom nästan varenda person som haft med Crowley att göra har fått sina liv kartlagda.

Intresset för Crowley är stort, och vad som hände med exempelvis Leah Hirsig (var i Cefalu som Crowleys "Scarlet Woman" samtidigt som Betty May, och bröt några år senare med Crowley) eller Nina Hamnett (skrev boken "Laughing Torso", med kommentarer om Cefalu som ledde till att Crowley förgäves försökte få henne fälld för förtal) har stötts och blötts i många sammanhang.

Men om Betty May blev det tyst.

I slutet av Betty Mays bok skriver hon, på sitt narcissistiska men ändå ganska charmiga sätt, att läsaren säkert kommer att få höra talas om henne igen på något sätt. Det känns faktiskt lite sorgligt att hon inte fick rätt.

Märker att jag nästan desperat vill veta vad som hände med henne...

Livet i Cefalu: ett ögonvittne berättar

/Jag misstänker att en mycket stor del av läsarna inte förstått ett skvatt av inläggen om Betty May. Därför lägger jag här in de delar av "Lagen och dess profet", min lic-uppsats från 1998 om Aleister Crowley, som handlar om Betty Mays vistelse på Crowleys kultcentrum i Cefalu. Jag har av estetiska skäl tagit bort alla noter, men behållit de två referenserna som avsnitten byggde på. /


Våren 1920 byggde Crowley den villa i Cefalu, där han planerade att bygga ett centrum för den thelemiska rörelsen i världen. Det var en envåningsvilla, byggd av sten, som var täckt av vitmålad cement. Villan bestod av en central hall, och ytterligare fem rum. Den centrala hallen kallades för "Sanctum Sanctorum" och hade ett pentagram i en cirkel målat på golvet. I centrum av cirkeln stod ett sexsidigt altare, på vilket stå en kopia av Ankh-f-n-Khonsus stele, en kopia av The Book of the Law, tolv ljusstakar och annan magisk utrustning. På cirkelns östra sida fanns "odjurets" tronstol, på den västra "den stora skökans" dito. Väggarna pryddes av Crowleys egna målningar. En målning förställde en naken man som var den passiva persen i ett analt samlag, med guden Pan som den aktiva parten.

Nästan alla som vistades i Cefalu var anhängare till Crowley, och kan därför inte förväntas ha gett speciellt kritiska skildringar av kultcentret. Det fanns undantag; ett var Leah Hirsigs syster, ett annat var modellen Betty May, som kom till Cefalu tillsammans med sin man Raoul Loveday. Hon har i sin självbiografi Tiger Woman från 1929 gett en mycket vanvördig, men ändå humoristiskt levande skildring av det "upp-och-nedvända" livet i Cefalu.

Betty May var ingen anhängare till Crowley, men hennes man var det. Eftersom hon inte ville överge sin man följde hon, motvilligt , med honom till kultcentret. Vad som sedan utspelades var en veritabel maktkamp mellan henne och Crowley, som varade under hela hennes vistelse där. Redan när hon och hennes man första gången ringde på dörren till villan började striden. Crowley svarade med den thelemiska hälsningen "Do what thou wilt shall be the whole of the law". Meningen var att man skulle svara "Love is the law, love under will", vilket också hennes man gjorde. Betty May ville inte sänka sig till denna nivå och svarade rätt och slätt "Good evening". Den upprörde Crowley förklarade att hon minsann inte skulle släppas in genom dörren om hon inte svarade rätt, vilket hon till sist tvingades göra.

MATLAGNING SOM BESTRAFFNING

Redan innan hon kom till Cefalu hade hon haft sina duster med Crowley. Hemma i Storbritannien hade hon vid ett tillfälle vägrat att laga mat åt Crowley. när han hade besökt hennes man. Crowley hade inte glömt denna oförrätt och satte följaktligen Betty May till att sköta matlagningen i Cefalu. I den maktkamp som följde brukade Crowley sätta May på så förödmjukande arbetsuppgifter som möjligt; hon å andra sidan svarade med att vägra lyda honom och försöka såra hans fåfänga så mycket hon kunde.

Vi har tidigare sett att det var tveksamt om mottot "Do what thou wilt" egentligen gällde för barn; av Mays beskrivning är det likaså tveksamt om de gällde för vuxna. En av reglerna i Cefalu var att endast Crowley hade rätt att använda ordet "I" om sig själv; de andra var tvungna att använda det ganska förödmjukande ordet "one" (T. ex. "one want to" istället för "I want to"). De som kom på sig själva eller blev påkomna med att använda "I" var tvungna att skära sig i kroppen med rakblad. Betty Mays Crowleybeundrande man tog denna regel på allvar, med påföljd att hans kropp snart var full av skärsår. Betty May, däremot, struntade både i förbudet att använda "I" och i kravet att skära sig med rakblad.

En av Betty Mays arbetsuppgifter var att hälla upp det kar som Crowley ceremoniellt tvättade sig i efter varje måltid. Crowley åt nämligen inte med kniv och gaffel utan med händerna - behovet av rening var alltså inte bara rituellt. Betty skulle alltså hålla upp karet Crowley tvättade sig i. En dag förlorade hon tålamodet med denna ritual och hällde vattnet över Crowleys huvud istället. Crowley kommenterade inte händelsen utan satt bara kvar som om ingenting hade hänt.

Crowleys irritation över Betty Mays "olydnad" måste dock ha växt, för en dag meddelade han högtidligt att hon skulle offras i en ceremoni vid midnatt. Hon såg sig skräckslaget omkring för att se om någon skulle stödja henne, men alla såg ut som om de helt delade Crowleys uppfattning att ett offer var nödvändigt. Hon lyckades fly från huset, och höll sig gömd i bergen till efter midnatt. Hennes plan var att ta sig till den engelske konsuln och anmäla Crowley, men hon orkade inte genomföra planen utan återvände till sitt rum på natten. Hon möttes av som man som frågade om hon inte hade fattat att det var ett skämt. Det synes dock som om detta "skämt" hade en märkligt aggressiv karaktär.

En dag råkade May stöta på några slipsar, som var färgade med vad hon uppfattade som torkat blod. Crowley förklarade för henne att de hade tillhört Jack the Ripper, som, enligt Crowley, hade varit en nära vän till honom. Jack the Ripper hade enligt Crowley varit en stor magiker, som aldrig åkte fast på grund av sin förmåga att göra sig osynlig.,

Men den kanske mest anmärkningsvärda händelsen Betty May berättar om var när hennes man, Raoul Loveday, mer eller mindre tvingades att rituellt döda en katt, och sedan dricka dess blod.

Hon beskriver hur Crowley vid ett tillfälla fångade en vildkatt, som hade kommit till kolonin för att få mat. Crowley ogillade katter, och beslöt sig för att just denna katt skulle offras ceremoniellt. Katten fångades först i en säck, som lades på altaret. Crowley förbereddes ceremonin genom att tända rökelse. Betty Mays man fick uppgiften att genomföra offret och höll fast katten, som nu var bedövad av eter. Medan Loveday höll fast katten ledde Crowley en långvarig ceremoni, där olika entiteter åkallades. När ceremonin var klar var det meningen att Loveday skulle skära halsen av katten. Första försöket misslyckades dock och katten gav till ett tjut och lyckades fly ner på golvet. Det andra försöket att döda katten blev dock mer lyckosamt. I den sista fasen av ritualen drack Loveday upp kattens blod, som hade samlats upp i en skål.

Betty Mays vistelse i Cefalu slutade tragiskt. Hennes man insjuknade plötsligt och dog några dagar senare. Till en början var Betty May benägen att tro att han hade blivit sjuk av det kattblod han hade förmåtts dricka i den ovan nämnda offerritualen, en anklagelse hon senare tog tillbaka.

Betty May ger intrycket att ha varit en mycket egensinnig och självständig person. Hennes beskrivning av alla de problem som uppstod när hon försökte genomföra sin vilja i det kultcentrum som påstod sig vara ett centrum för en religion som hyllade den egna viljan som en lag är bitvis mycket roande. Men det var ett öde som hon skulle ha delat med alla vars vilja inte sammanföll med Aleister Crowleys.

REFERENSER
Betty May, Tiger Woman, Duckworth 1929
John Symonds, The King of the Shadow Realm, Duckworth 1989

Betty May igen

Jag måste medge, jag har blivit fixerad av vad som hände med Betty May.

Hon var lite av en halvkändis, hennes livsstil var inte precis underlag för någon söndagsskoleberättelse, men på något sätt uttrycker hennes bok en naiv ärlighet. Förvisso kopplad med narcissism, men ändå.

Hon följer med sin man till Cefalu, retar Crowley till vanvett, och skriver senare en bok.

I denna demaskeras den storhetsvansinnige svartmagiska sektledaren på ett både spirituellt och roande sätt.

Sedan - tystnad. Det går att hitta många uppgifter om Betty Mays liv både före och under Crowleyperioden - både här och där. Men vad som hände efter boken - tyst. Inte ens en enda uppgift om när hon skulle ha dött.

Jag minns när jag förra gången hade lånat ett ex av boken. Då läste jag bara avsnitten om Crowley, höll på med min lic-uppsats om honom, men jag fascinerades så av det foto av Betty May som fanns i hennes bok att jag koperade det och satte upp det på väggen. Jag beundrade hennes mod att demaskera Crowley, och tyckte nog dessutom att hon såg vacker ut på bilden.

Har fått höra att det just kommit ut en Crowleyapologetisk biografi som bland annat ägnar en del utrymme åt att försöka bemöta Betty Mays berättelse om livet i Cefalu. Förvånar mig inte. Crowley ligger i tiden - han passar in i vårt nyliberala och sexliberala klimat. Själv tror jag att Betty May var ärlig.

Så vad hände med henne? Jag kommer att ägna lite tid åt att försöka ta reda på det och hoppas att Murphys lag för en gångs skull kan ta semester,...

Stewball

Jag vaknade i morse med denna sång ringande i mitt huvud. Av någon anledning.

Vad hände med Betty May?

Jag har just läst Betty Mays "Tiger Woman" från 1929. Det är en självbiografi över en märklig kvinna med ett märkligt liv.

Nu är den en smula enformig, den handlar mest om alla män hon hade relationer med. Hon var bland annat modell, flyttade runt mycket, gifte och skiljde sig mer än en gång.

Men den del av boken som är mest intressant är den del som handlar om hennes mellanhavanden med Aleister Crowley i början av 1920-talet. Betty Mays dåvarande man, Raoul Loveday, var en anhängare Crowley, och han mer eller mindre tvingade henne att följa med till Crowleys kultcenter i Cefalu på Sicilien.

Aleister Crowley blev ju känd som grundaren av en elitistisk och satanismliknande lära. Han var dessutom en egensinnig och dominerande egocentriker, för att uttrycka det milt, men han fick snart problem med Betty May. Hon var nämligen också mycket egensinnig, vilket klart visas i hennes bok, och att underkasta sig var inte riktigt hennes grej.

Så Crowley, som totalt dominerade sina devota anhängare i det kultcentrum som ironiskt nog påstods vara ett ställe där man skulle få utveckla sin egen vilja, gick på pumpen då det gällde May. Hennes skildring av sina duster med Crowley är bitvis mycket rolig.

Hon måste ha drivit den excentriske sektledaren till vansinne.

Men - och detta är anledningen till att jag skriver detta - hur jag än letar kan jag inte finna någon info vad som hände Betty May efter att hon skrivit "Tiger Woman". Det går inte ens att hitta info om när hon dog.

Det finns till och med en tråd på ett Crowley-forum om när Betty May dog. Någon ställer frågan, men ingen tycks komma på något svar.

Betty May var ganska så ung när hon skrev boken, och hade levt ett både struligt och händelserikt liv. Det kan väl inte ha tagit slut med en gång efter att hon skrev boken.

En person som satte sig upp mot Crowley och drev det självutnämnda "odjuret" till vansinne har min fulla sympati. Därför skulle jag mycket gärna vilja veta vad som hände med Betty May.

Om någon vet något kan ni gärna skriva en kommentar….