Under den värsta kampanjen mot mig i samband med att jag skrev om Aleister Crowley och satanism på Stockholms Universitet spreds det ut att jag var en kristen fundamentalistisk fanatiker, som bekämpade "satanism" för att jag själv såg mig som en "pånyttfödd kristen". Det var inte sant. Fundamentalist har jag då aldrig varit, för att nu inte tala om "pånyttfödd".
Däremot är det sant att jag vuxenkonfirmerades 1997, för att jag hade ett känslomässigt behov att få en motvikt mot alla eländiga Crowleytexter jag var tvungen att läsa.
Det var då det. Numera är jag inte ens medlem i Svenska Kyrkan. Och jag definierar mig inte som "kristen".
Men ganska länge hade jag nog ändå bilden av att det kanske fanns något som verkligen skulle kunna kallas "onda andemakter" av något slag. Det är, som jag aldrig tröttnade att påpeka, inte en specifikt kristen idé, utan finns i många religioner, till och med så kallat "hedniska". Man återfinner sådana idéer i exempelvis egyptisk, sumerisk-babylonisk och till och med i fornnordisk religion.
Men numera vill jag nog inte tro på några entydigt "onda makter". Ondska finns, även om det är svårt att definiera. Men det betyder inte att det finns någon renodlat metafysisk "ond andemakt" någonstans.
Ondska bör nog ses som frånvaro av godhet, inte som en makt som av någon outgrundlig anledning strävar efter ondska för ondskans egen skull. Jag har svårt att förstå att en sådan kan finnas, och ännu svårare att se VARFÖR någon sådan skulle finnas.
Jag tror att ondskans grund är tomhet, icke-vara. Den har inget medvetande, i sig. Visst finns det medvetet elaka människor, men de är inte elaka för att de styrs av en renodlat "ond andemakt".
Människor som beter sig ondskefullt är skadade, och saknar något. Om man nu sådär rent teoretiskt tänker sig att det skulle kunna finnas okroppsliga "andemakter" så torde samma sak gälla dom. För att nu spekulera i något som jag inte ens borde andas om, med tanke på att en del VoF:are verkar läsa denna blogg någorlunda regelbundet.
Ingen människa, eller någon annan typ av medvetet väsen, har någonsin ställts inför det "fria" valet att välja mellan "godhet" och "ondska" och sedan "fritt" beslutat sig för att välja en renodlad "ondska".
Det är i alla fall så som jag nu ser på saken..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
16 kommentarer:
Intressant! Du har alltså samma ståndpunkt som Platon, Augustinus och C.S. Lewis. Åtminstone nästan. De menade alla tre just att ondskan inte har en existens i sig själv, utan snarare uttrycker en brist på något. Platon menade rentav att ingen människa medvetet handlar ondskefullt – de som är onda, är helt enkelt felinformerade. På den punkten håller kristendomen inte med, detta för att kristna tror att det finns verklig synd, och t.o.m. arvssynd. Däremot brukar kristna hävda att ondskan är en brist på det goda, snarare än en självständig substans – detta för att undvika gnostisk dualism. Lewis´ argumenterar ungefär så här: ingen är ond för ondskans egen skull. Ondskefulla människor söker njutning eller självbevarelse, men njutning och existens är i sig självt goda saker. Därför är ondskan en slags parasit på det goda. Den är en förvrängning av godheten, inte en egen substans. Men obsevera *varför* platonister och kristna säger allt detta. Det hänger samman med monoteismen (även Platon kan tolkas monoteistiskt), och alldeles särskilt med tanken på att Gud är både allsmäktig och god. Både kristna och platoniker tror dessutom på Försynen. I grunden är världen alltså god. Nå, tror man detta, måste man hävda att det goda är grundläggande, medan ondskan helt enkelt är en slags intighet. Kristna hävdar dessutom denna princip eftersom de tror på Djävulens fall och människans syndafall. Det ena hänger alltså ihop med det andra. Slutsats: du borde omvända dig till antingen platonismen eller kristendomen… ;-)
Själv är jag inte riktigt lika övertygad. Ovanstående resonemang kan vara sant, men det kan också vara helt åt helvete (!) fel. Kan det verkligen inte finnas personer som är onda för ondskans egen skull? Och är ”njutning” eller ”existens” hos en ond varelse verkligen något gott i sig självt? Är inte njutningens eller existensens metafysiska karaktär beroende av om den används till det goda eller det onda? Jag är alltså inte helt säker på om Lewis´ resonemang håller…
Ett klargörande. När jag sade att ondskan var en intighet enligt kristendomen, menade jag självfallet i metafysisk mening, sett i motsats till Guds godhet.
Jag betivlar inte att traditionella kristna i allmänhet tror på ondskefulla andemakter...
Jag återkommer. Vill bara säga att det är aningen, ska jag säga störande?, att när jag skriver något som jag uppfattar som kritik av kristendomen får jag ett svar som hävdar att jag har "samma ståndpunkt" som Augustinus och C.S. Lewis!
Hmm...
Nej, det tror jag inte. Men jag återkommer till saken.
Nja, det var faktiskt inte menat att vara störande. Eller ens sarkastiskt. Jag betvivlar inte att du är kritisk till Augustinus och Lewis!
Samtidigt är just uppfattningen om ondskan som en brist något som är typiskt för både platonism och kristendom, och då uppstår frågan varför de har den åsikten. Så ja, jag gjorde faktiskt den associationen. Jag vet inte vad nyhedningar har för syn på ondskan, men det finns en viss sorts gnosticerande åsikt där man tänker sig ondska och godhet som två sidor i en permanent polaritet, eller två sidor i en polaritet som skall upphävas. (D.v.s. även det goda skall upphävas.)
Den åsikten verkar du ju inte ha. I just denna fråga har du alltså hamnat närmare Platon och även kristendomen, trots att du i många andra frågor är "hedning". Det är ett faktum.
:-)
Om det finns någon kristen författare som inspirerat min syn på "ondskan" som fenomen är det väl snarast Paul Tillich.
Men om jag skulle försöka utveckla detta mer än väldigt allmänt skulle det nog inte likna någon känd religion, uppfattas som totalt bisarrt av 99,999 procent av mänskligheten och möjligen underlätta för någon psykiater att någon gång i framtiden skriva ett vårdintyg.
Så jag avstår nog. ;-)
Ja, då har vi nog missförstått varandra. :-)
Tillich är väldigt annorlunda än exempelvis Lewis. Jag har inte specialstuderat Tillich, men han sägs ha haft samma gudssyn som Schelling, alltså en "dialektisk" Gud med just de där polariteterna eller dualiteterna som jag nämnde, och som Lewis absolut inte trodde på.
Jag återkommer strax.
För ett antal år sedan läste jag Tillichs "The Dynamics of Faith", och skrev t.o.m. en kritik av boken. Det var 2007, att döma av dateringen. Jag tror inte att kritiken är särskilt bra, egentligen, men den kan ju ha ett visst kuriosavärde...
Här kommer den. Den hette "Paul is all things to all people". Jag måste dela upp den, eftersom ett inlägg får vara högst 4096 tecken.
(Del 1)
Since I only read two books by Tillich, this one plus "The Courage to Be", it may be somewhat risky to comment upon his ideas. This review should therefore be seen as preliminary. It's really a review of both books, although most of the contents covered are found in "The Dynamics of Faith". For those entirely new to the subject, Tillich was a Christian theologian, usually regarded as very liberal and existentialist. He was German, but fled Germany after the Nazi take-over in 1933, becoming a US citizen in 1940.
Tillich does ask interesting questions and make intruiging observations. The key sentence in "The Dynamics of Faith" is: "Faith is the state of being ultimately concerned". Since every human is ultimately concerned about something, this means that all humans have faith. The existence of faith cannot be disproven, since all attempts to do so are circular. To "disprove" faith, one must assume that there isn't anything to be ultimately concerned about. But this is in itself an ultimate statement. Besides, the philosopher who frantically attempts to prove that everything is meaningless is also ultimately concerned about something, namely the truth of his nihilism. Thus, faith is as self-evident as the Cartesian "Cogito, ergo sum".
Tillich's point, of course, is that all humans assume that there is something higher than themselves, transcending our everyday existence, something of cosmic importance. And this is not simply an abstract idea. All humans actively seek self-transcendence. All humans have faith, even the atheists. Tillich also makes an observation familiar to readers of C.S. Lewis: All humans operate on the assumption that there are universal moral laws, transcending the individual. Even more curiously, humans seemingly create moral laws that are impossible to live up to, and then feel guilty and condemned when they fail. How is this possible?
(Del 2)
Naturally, to Tillich this all points to the existence of God. But it is here that his reasoning becomes problematic. There are myriad different conceptions of God. There are also many different opinions on morality. What religion is the true one? And what morality should we live by? Tillich cannot really answer these questions. His conception of God is strikingly similar to that found in certain forms of Hinduism. Tillich's God is really Brahman, the nameless and formless Being beyond all Being (and Non-Being). All religions are reflections of this God, but all religions are purely symbolic. Even Jesus Christ is simply a symbol. But how can we know which symbols are true, "true" in the sense of expressing the truth about God? Tillich never really answers this question. At one point, he seems to be suggesting that we don't know which faith is the true one. All faith therefore entails a risk, the risk of being wrong. At other times, Tillich says that the liberal form of Protestant Christianity is the highest religion, and that the Cross is a more authentic symbol than the symbols of other religions. However, he never explains why this is the case.
Sometimes, I get the impression that Tillich is somewhat disingenous. He defines "God" in such an abstract and nebulous manner, that any "ultimate concern" becomes "God". He also defines God as "being-itself" (perhaps Being-in-itself would be a better term). Thus, everything that exists, is God, simply by definition. By defining God in this manner, Tillich makes it impossible to falsify the idea of God. And by making Christianity symbolic, Tillich makes it impossible to falsify Christianity as well! This sounds like an attempt to save Christianity from being exposed by atheism, by making the Christian concepts completely evasive - a constantly moving target. Paul Tillich's God is all things to all people. But isn't such a God really a nullity?
But perhaps this is a rash criticism of "The Dynamics of Faith" and "The Courage to Be". Still, one wonders what solutions Tillich has to the existential problems he has raised. He doesn't believe in the traditional scenario, where a resurrected Jesus will return one day and set up a Millenium. Nor does he believe in the immortality of the soul. Indeed, he seems to regard the immortal soul as a bad idea, even symbolically speaking! In the end, he can only tell us to be courageously self-assertive in the face of Non-Being, go on living despite our feelings of meaninglessness and guilt, and risk being wrong.
This, of course, could have been said by any atheist of an existentialist bent. Which makes you wonder why "God" is needed as part of the equation at all. Even apart from it not being a very comforting answer...
I hans "The Courage to be"/ "Modet att vara till" som alltså finns på svenska och som jag läste 1973 definieras ondskan i termer av "icke-vara".
Det är hos honom en konsekvent genomförd tanke, med varat som existerar i en kamp mot hotet från icke-varat. Det är för mig svårt att inte tänka på universum som expanderar in i ett tillstånd av allt större tomhet, om man tror på Big Bang-teorin....
Nu var Tillich bra på att bygga upp sofistikerade analyser av ondska, men kanske inte lika bra på att bekämpa den i sitt privatliv. Av vissa otäcka partier i en självbiografisk bok som hans fru skrev efter hans död får man onekligen intrycket att det icke-vara han bekämpade hade honom själv i ett ganska så hårt grepp.. För att nu vara lite off topic.
Ja, fast jag misstänker att han menade något annat än t.ex. Platon eller Lewis i så fall. Enligt en kritisk bok om bl.a. Tillichs teologi (Coopers "Panentheism") så ansåg Tillich att Gud själv präglas av en slags kamp mellan vara och icke-vara, en idé som sägs komma från Jakob Böhme från böejan.
Det låter faktiskt lite obehagligt...
Säga vad man vill om kristendomen, men den anser åtminstone att ondskan inte är en naturnödvändig del av tillvarons ontologiska väsen - därav dess "intighet". Tillich verkade menade något annat. Enligt Cooper, i varje fall (han är kalvinist).
Jag har inte orkat läsa "Courage to be", men jag har läst förordet till en nyutgåva från 2000 - idel hyllningar. Fruns biografi har jag inte hört talas om. Vad heter den?
Jag är inte säker på att beskrivningen av Tillichs syn på Gud stämmer, i alla fall uppfattade jag inte hans teologi så. Den finns utförligt presenterad i hans "Systematic Theology" i tre band.
Hannah Tillichs bok: "From Time to Time", New York: Stein & Day, 1973.
Den recenserades i DN 9 oktober 1977. Jag minns dagen eftersom jag skulle iväg till en demonstration mot den borgerliga regeringen den dagen. Jag blev ganska skakad när jag läste om en del av bokens innehåll i den, eftersom jag hade en ganska så sympatisk bild av Tillich. Det har jag väl fortfarande, vad gäller hans teoribildning, men definitivt inte längre vad gäller min blid av honom som person.
Ja, eller också menade Cooper med sin "renläriga" bakgrund att konsekvenserna blir sådana. Hans bok låter rätt vederhäftig, trots det kritiska anslaget, men ibland citerar han hörsägen.
Tillich påstås vid något tillfälle ha sagt något i stil med "Jag har Schleiermacher till far, Schelling till mor och Böhme är anfader till oss alla". Vilket ur Coopers synvinkel är ungefär som att säga "jag hädar Kristus". Cooper upfattar Tillichs projekt som en slags kombination av Böhme via Schelling och den moderna existentialismen.
Jag har förresten både "The courage to be" och alla tre banden av "Systematic Theology", men jag har inte läst dem. Inte hunnit, helt enkelt. (Är jag rik som bergatrollet, eller?) Jag läste bara "The dynamics of faith", som jag alltså inte tyckte var så bra -jag reagerade på hans existentialism och något jag tydligen tyckte lät som "ateism". Att döma av min kritik från 2007, alltså.
Jag har lovat mig själv att inte köpa så mycket böcker längre, ha ha, jag menar min lägenhet ser ut som Huvudbiblioteket, men jag har noterat Hannah Tillichs bok...
Tidlösa du skrev
"Jag har inte orkat läsa "Courage to be".
Men å andra sidan skrev du
"Since I only read two books by Tillich, this one plus "The Courage to Be", it may be somewhat risky to comment upon his ideas."
?????
En populärt hållen presentation av Tillichs grundidéer kan man finna i hans predikosamling "The shaking of the foundations", (sv. översättning "På vacklande grund", 1967).
Jag köpte den 28/5 1973, och har den faktiskt kvar (datumet jag köpte den skrev jag ner på titelbladet).
Där skriver han detta vackra, men inte speciellt ortodoxa, stycke om Gud:
"Namnet på tillvarons djupaste grund är Gud. Men om ordet Gud inte säger dig någonting, så kan du ersätta det och tala om djupet i ditt innersta, källan till din existens, ditt allra angelägnaste livsmål, det som betyder mest för dig i livet. För att kunna göra detta, måste du kanske glömma allt du har lärt dig om Gud, kanske till och med själva ordet. Om du vet, att Gud betyder djup, vet du redan mycket om honom. Då kan du inte kalla dig ateist eller icketroende. Ty då kan du inte tänka eller säga: Livet har inte något djup. Livet är bara yta och sken. Ateist vore du endast, om du på fullt allvar menade, att livet inte har något djup. Vet du däremot något om djupet, vet du också något om Gud."
Synen på Gud som tillvarons grund ("the ground of being") var central hos Tillich, och djävulen blev i så fall "non-being" - icke-varat som hela tiden är ett hot mot varat.
Det inspirerade biskop John Robinson, när han skrev sin vackra "Honest to God" (sv. översättning "Gud är annorlunda" 1964) där han försökte göra en syntes av Tillich, Bonhoeffer och Bultmann. Och blev oerhört hårt angripen av fundamentalisterna.
Du undrar om jag verkligen har läst "Courage to be". Bingo! Antigen har jag läst den, men i så fall minns jag väldigt lite av innehållet, eller också skrev jag fel. Jag har nämligen bläddrat igenom boken nu i helgen - har den framför mig i skrivande stund - och jag *kan* helt enkelt inte ha läst den, jag känner helt enkelt inte igen mig!
Det där citatet verkar vara Tillichs mest kända. Jag har sett det i andra sammanhang också. "Honest to God" har jag också läst (jag lovar!), men jag vågar inte kommentera innehållet för närvarande... ;-)
Robinson skrev märkligt nog även en bok som brukar användas av fundamentalister. Den heter "Redating the New Testament" och hävdar att hela NT skrevs före Templets fall år 70. Att Robinson kunde driva den linjen beror antagligen på att hans liberalteologi inte var beroende av några historiskt-kritiska NT-dateringar, åt något håll. Men fundamentalisterna blev ironiskt nog väldigt intresserade! Boken är svårläst, men ibland får Robinson in poänger. Och ibland gör han det definitivt inte. Kufiskt nog minns jag mer av denna bok än av "Honest to God". Det måste vara psykologiskt: jag tycker väl att NT-datering är mindre "flummigt" på något sätt, och så minns jag det bättre. FRP-mentalitet? :D
Skicka en kommentar