Några av er har kanske plågat er igenom Josuas bok i Bibeln. Jag gjorde det vid åtta års ålder.
Jag läste Bibeln för att någon hade berättat för mig att Gud var god och att det står om honom i Bibeln. Jag var grundlig. En bok ska läsas från början så jag började med Första Mosebok och tog resten i den ordning som det kom.
Det var väl en av de stora besvikelserna i mitt liv. Den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet var inte god. Han var elak som de elakaste av människor.
Det värsta var förmodligen Josuas bok. Där beskrivs ett blixtkrig. På kort tid besegrar de israeliter som enligt Moseböckerna hade flytt från Egypten de kanaaneiska stammarna. Gud är mycet hård. Han bestämmer att alla kanaanéer - män. kvinnor och barn - ska dödas. Eller rättare alla utom några kollaboratörer som Rahab och hennes familj i Jeriko. Och städerna ska förstöras och allt i dem ska förstöras.
Att döda alla kanaanéer verkar inte ha varit några problem för erövrarna. Men när de tog Jeriko frestades en soldat att ta några av de fina ägodelar som fanns i den rika staden. Då straffar Gud israeliterna med att de mislyckas med att ta nästa stad, Ai.
Men när mannen har erkänt och avrättats lyckas de med nästa försök.
Josuas bok liknar de assyriska storkonungarnas skryt. Även de skrev ned hur de förstörde städer och dödade dess invånare. De frossade ofta i grymheter i sina beskrivningar och blev allmänt hatade i regionen.
Men det finns en skillnad. Varje gång en assyrisk härskare skryter om hur han erövrar och förstör en stad kan arkeologiska undersökningar visa att det stämmer. De assyriska krigsrapporterna må ha varit skrytsamt överdrivna, men i grunden var de inga fantasier.
Men så är det inte med Josua. Den påstådda invasionen borde ha skett under 1200-talet f.kr. Det är den enda period som passar in i den bibliska kronologin. Men när man ser på det arkeologiska materialet från kanaaneiska städer blir det inte en siffra rätt.
Ytterst få kanaaneiska städer förstördes under denna tid. Den stora majoriteten av de som nämns i Josuas bok gjorde det inte. Många stod kvar i hundratals år efter den påstådda invasionen. Andra hade förstörts flera hundra år, och i flera fall över tusen år, tidigare. Återigen andra hade inte ens hunnit bli städer och var nästan obebodda. (Finkelstein 1988).
Men hur kan detta förklaras? Varför försöker Josuas bok lura i oss att det var våldsammare än det var.
Det är en oerhört väsentlig fråga, För svaren på den kan helt kasta om vår syn på Bibeln och de tidiga israeliterna.
Själv tror jag att förklaringen ligger någonstans i Israels förvandling till monarki. Från att ha varit ett stambaserat samhäle förvandlades Israel under kanske 1000-talet till ett kungadöme. Den tidigare mer egalitära ideologin ersattes med idéer om det sakrala kungadömet.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel finns en beskrivning av detta. Den är ganska negativt hållen. Jag tar texten från 1917 års översättning.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Lägg märke till berättelsens resignation! Monarkins införande beskrivs som någonting mot Guds vilja, som Gud endast motvilligt går med på.
Men spänningsfältet mellan rester av en tidigare mer egalitär ideologi, och det sakrala kungadömets auktoritära världsbild går genom hela GT. På så sätt kan man nog se profeterna i slutet av GT som en strävan att gå tillbaka till något tidigare, till de ideal som fanns före kungadömet.
Så varför förfalskar Josua historien? Vi vet att Josuas bok skrevs under kungadömets tid. Kan det inte ha varit så att lögnerna avspeglar just en önskan att vara som "andra folk", med mäktiga härskare som "drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig"? Och så författas en storvulen och otäck skildring av blixtkriget mot Kanaan, skapad med exempelvis Tiglat Pileser III:s bedrifter som förebild?
Referens
Israel Finkelstein The Archaeology of the Israelite Settlement, 1988
Ytterligare läsning
Norman K Gottwald, The Tribes of Yahweh, 1999
söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Karthago: revisionistisk historieskrivning
Efter att ha skrivit artikeln om barnoffer nedan har jag noterat att en revisionistisk historieskrivning, som stöds av en liten minoritet av historiker, på senare tid har getts en plattform i populärvetenskaplig press, som i den svenska tidskriften Världens historia.
Den är tilltalande, men ohållbar. Om den stämde skulle Karthago och den feniciska kulturen i själva verket vara den kultur i världen där dödfödda barn skulle ha behandlats med en större respekt än i någon annan kultur, vår egen inbegripen.... Detta skulle ingen samtida observatör ha uppmärksammat - tvärtom skulle greker, hebréer och romare tävla i att anklaga denna ovanligt barnvänliga kultur för barnamord!
Just den ovan länkade artikeln är aningen förvirrad. Att även flickor återfunnits bland de döda är ju inget argument för att det inte skulle handla om offer. Om 20 procent av barnen enligt artikeln skulle vara dödfödda (vilket är en milt sagt omstridd bedömning) - vad säger det i så fall om de övriga 80 procenten?
Och om "myten" om feniciska barnoffer skapades av romarna för att rättfärdiga kriget mot Karthago - på vilket sätt skulle det ha kunnat påverkat Gamla Testamentets långt tidigare författare som beskyllde de mer sentida feniciernas kanaaneiska förfäder för precis samma offerpraktik? Och varför anklagade greker, romare och israeliter aldrig sina andra fiender för rituella barnamord, om det endast handlade om att förtala motståndare?
Och vad sägs om de tre- fyraåriga, enligt osteologerna av allt att döma friska, barn, som också återfanns på "gravfälten"? Och de inskriptioner som berättar om att barnen "gavs" till Tanit och Baal?
Jag återkommer till denna obehagliga revisionistiska historieskrivning. Vill bara nu lägga till att den allmänna tendensen i vår tid att förneka grymheter mot barn nu har fått en sorts spegelbild i en revisionistisk omtolkning av förhistoriska och tidiga historiska fakta.
Den är tilltalande, men ohållbar. Om den stämde skulle Karthago och den feniciska kulturen i själva verket vara den kultur i världen där dödfödda barn skulle ha behandlats med en större respekt än i någon annan kultur, vår egen inbegripen.... Detta skulle ingen samtida observatör ha uppmärksammat - tvärtom skulle greker, hebréer och romare tävla i att anklaga denna ovanligt barnvänliga kultur för barnamord!
Just den ovan länkade artikeln är aningen förvirrad. Att även flickor återfunnits bland de döda är ju inget argument för att det inte skulle handla om offer. Om 20 procent av barnen enligt artikeln skulle vara dödfödda (vilket är en milt sagt omstridd bedömning) - vad säger det i så fall om de övriga 80 procenten?
Och om "myten" om feniciska barnoffer skapades av romarna för att rättfärdiga kriget mot Karthago - på vilket sätt skulle det ha kunnat påverkat Gamla Testamentets långt tidigare författare som beskyllde de mer sentida feniciernas kanaaneiska förfäder för precis samma offerpraktik? Och varför anklagade greker, romare och israeliter aldrig sina andra fiender för rituella barnamord, om det endast handlade om att förtala motståndare?
Och vad sägs om de tre- fyraåriga, enligt osteologerna av allt att döma friska, barn, som också återfanns på "gravfälten"? Och de inskriptioner som berättar om att barnen "gavs" till Tanit och Baal?
Jag återkommer till denna obehagliga revisionistiska historieskrivning. Vill bara nu lägga till att den allmänna tendensen i vår tid att förneka grymheter mot barn nu har fått en sorts spegelbild i en revisionistisk omtolkning av förhistoriska och tidiga historiska fakta.
torsdag 28 oktober 2010
Joan Baez om rituella övergrepp
1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Mycket riktigt blev Baez angripen i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
onsdag 27 oktober 2010
När barnoffer var statsreligion
Om det finns någon tidig historisk kultur som ofta framställs väldigt positivt i populära historieböcker är det nog den feniciska. De var framgångsrika köpmän, de var djärva sjöfarare, de uppfann alfabetet. De baserade sin ekonomi framförallt på handel, inte på jordbruk. Deras båtar färdades långt utefter Afrikas västkust. De var "moderna" på ett sätt som andra kulturer inte var.
Kort sagt, de verkade likna oss…
Deras styrelseskick pendlade mellan monarki och mer "demokratiska" former. Men i grunden var det hela tiden köpmannaaristokratin som hade makten. Även i detta finns det likheter med vårt samhälle.
Vad som sällan nämns i de mer populära skidringarna är vad historiker vetat åtminstone sedan tidigt 1900-tal. I deras religion var rituella offer av barn den kanske mest centrala riten.
Låt mig redan nu påpeka att den feniciska kulturen är död. Det finns inga folkgrupper som anses, eller anser sig, vara dess arvtagare. Israelitiska, romerska och arabiska invasioner och andra historiska händelser har för alltid slagit sönder denna etniska grupp.
Ordet "fenicier" är av grekiskt ursprung, Själva kallade sig "fenicierna" för kanaanéer. Det är samma namn som används i Bibeln för att beskriva det folk som enligt Josuas bok besegrades av de israelitiska erövrarna. Idag är det vanligt att använda ordet "kanaanéer" för de "fenicier" som bodde i nuvarande Palestina medan ordet "fenicier" används om de som bodde i nuvarande Libanon. Från Libanon spred sig sedan "fenicierna" över Medelhavet och grundade kolonier. Den mest kända är Karthago.
Redan i Bibeln tillskrivs kanaanéerna rituella barnamord. De används som motivering för att de ska fördrivas, ja, utrotas. Det beskrivs hur de offrar sina barn till gudarna Baal och Molok. I Tredje Mosebok 18:21 kan vi till exempel läsa ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” Textens varning var riktad till de israeliter som frestats att ta efter denna kult. Redan i samma bok kapitel 20 upprepas varningen, nu än hårdare: ”Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden: folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk”.
Trots dessa varningar spred sig kulten enligt Gamla Testamentet till israeliterna. Så får vi i Andra Konungaboken 16:3 reda på att Pekash, konung i Juda, (Israel splittrades i Israel och Juda efter Salomos död) offrade sin son på bålet ”enligt det vedervärdiga bruket hos de folken som Herren hade drivit undan för israeliterna.” Senare i samma bok 21:6 beskrivs hur kung Manasse i Juda lät offra sin son på bålet.
Men samtidigt fördes en kamp mot bruket och vissa kungar angrep hårt barnoffertraditionen. Reformatorn Josia sägs ha förstört offerplatsen i Hinnoms dal där barn regelbundet offrades (Andra Konungaboken 23:10).
Fördömande av barnoffer finns också i exempelvis Psaltaren 126: 37-38 och Hesekiel 16:21-22. I Jeremia 19:4-7 finns ett annat stycke som jag väljer att citera direkt:
”4 De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5 De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt. 6 Därför skall det komma en tid säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråp- dalen. 7 På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur.”
Tofet var ett ord som numera allmänt används som namn på de platser där barn offrades i den kanaaneisk-feniciska kullturen
Nu var inte Gamla Testamentet ensamma om att tillskriva kanaanéer/fenicier denna offerpraktik. Många grekiska och romerska författare gjorde detsamma. Författare som Philo av Byblos, Sofokles, "Pseudo-Platon", Ennius, Cleitarchus, Didorus Siculus, Dionysius, Plinius och andra.
Var det här demonisering av en illa omtyckt folkgrupp? Trots att det i så fall verkar osannolikt att just "fenicierna" av alla folkgrupper så envetet under många sekler skulle anklagas för just detta skulle det ju i sig inte kunna uteslutas. Man behöver bara tänka på många illasinnade substanslösa anklagelser mot judarna….
Innan jag går vidare vill jag därför här göra ett påpekande. Som framgår ovan fördöms barnoffer i de mest hårda ordalag i Gamla Testametet. Den judiska religionen skapades i själva verket i hård kamp mot just kanaaneiska rituella barnamord. Judendomens heliga skrifter är här helt entydiga. Rituella barnamord kan rent definitionsmässigt aldrig vara "judiska".
Men för att återgå till frågan. De utgrävningar som började genomföras i Karthago från 1921, har visat att anklagelserna inte kan avfärdas som fientlig propaganda eller "demonisering". I jättelika gravfält, eller snarare offerfält. har tiotusentals urnor med rester av kremerade barn återfunnits. De kremerade barnen har ofta återfunnits tillsammans med kremerade djur. Däremot saknas där helt rester från vuxna. Redan det är anmärkningsvärt och talar emot att det skulle handla om gravfält.
Och på många ställen återfinns vid dessa, inskriptioner på resta stenar som klart säger att barnen offrades till en namngiven gud. I den tidigaste fasen handlade det nästan alltid om Baal (eller Baal Hammon) - i den senare fasen blir det mer och mer vanligt att barnen offrades till gudinnan Tanit.
Andelen djurben minskar för övrigt också gradvis, och andelen barnben ökar. Det verkar alltså inte vara någon gradvis utveckling mot "civilisation" utan en succesivt råare praktik.
De offrade barnen blir med tiden äldre. I de äldsta faserna handlar det nästan enbart om spädbarn - men efter ett tag blir det mer och mer frågan om barn upp till tre-fyraårsåldern.
Varför offrades dessa barn? Romerska källor anger att det både kunde handla om offer som staten organiserade för framgångar i krig, som privata offer där föräldrarna offrade barn för att uppnå framgångar.
År 146 f.kr. besegrades Karthago i det tredje puniska kriget och staden förstördes av den segrande romerska armén. Från förspelet till detta krig kommer det kända uttalandet från Cato den äldre - "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han bekymrade sig naturligtvis inte för barnen i Karthago - i Rom sattes oönskade barn ut i det vilda för att dö. Och efter den romerska segern såldes många av barnen i Karthago som slavar.
Fastän barnoffer förbjöds av de segrande romarna, verkar de inte ha arbetat speciellt hårt för att få bort dem. Kyrkofadern Tertullianus, som kom från Karthago, berättade långt senare om att barnoffer fortfarande praktiserades på 100-talet e.kr.
Men barnofferfält har inte återfunnits endast i Karthago. Resterna av sådana har också återfunnits från många forna feniciska kolonier över Medelhavet, som till exempel Hadrumetum i Nordafrika, Motya och Lillibeum i Sicilien, samt Nora och Tharros i Sardinien. På många ställen där fälten inte återfunnits har det ändå återfunnits inskriptioner med barnoffertexter.
"Fenicierna" som folkgrupp finns inte mer. Men det faktum att dess köpmannabaserade ekonomi och samhälle uppvisar så anmärkningsvärda likheter med vår egen manar till eftertanke.
Människooffer uppstår aldrig i de mest "primitiva" och jämlika samhällena. De är helt okända hos jägar-samlarkulturer. De återfinns först i en del tidiga jordbrukskulturer men där har de en ganska marginell betydelse. Det är endast i samhällen med klasser och starka stater som de verkar ha fått masskaraktär (som exempelvis hos aztekerna).
Och det finns alltså endast ett känt forntida samhälle där hela offerpraktiken inriktades på att döda barn. Och det är som sagt i det enda kända forntida samhälle som ekonomiskt liknar vårt eget.
Ett så kallat "dynamiskt" samhälle med en expansiv marknadsekonomi.
Kanske något att tänka på.
------------------------
Rekommenderad läsning
Shelby Brown. Late Carthaginian Child Sacrifice, Sheffield Academic Press 1991
Kort sagt, de verkade likna oss…
Deras styrelseskick pendlade mellan monarki och mer "demokratiska" former. Men i grunden var det hela tiden köpmannaaristokratin som hade makten. Även i detta finns det likheter med vårt samhälle.
Vad som sällan nämns i de mer populära skidringarna är vad historiker vetat åtminstone sedan tidigt 1900-tal. I deras religion var rituella offer av barn den kanske mest centrala riten.
Låt mig redan nu påpeka att den feniciska kulturen är död. Det finns inga folkgrupper som anses, eller anser sig, vara dess arvtagare. Israelitiska, romerska och arabiska invasioner och andra historiska händelser har för alltid slagit sönder denna etniska grupp.
Ordet "fenicier" är av grekiskt ursprung, Själva kallade sig "fenicierna" för kanaanéer. Det är samma namn som används i Bibeln för att beskriva det folk som enligt Josuas bok besegrades av de israelitiska erövrarna. Idag är det vanligt att använda ordet "kanaanéer" för de "fenicier" som bodde i nuvarande Palestina medan ordet "fenicier" används om de som bodde i nuvarande Libanon. Från Libanon spred sig sedan "fenicierna" över Medelhavet och grundade kolonier. Den mest kända är Karthago.
Redan i Bibeln tillskrivs kanaanéerna rituella barnamord. De används som motivering för att de ska fördrivas, ja, utrotas. Det beskrivs hur de offrar sina barn till gudarna Baal och Molok. I Tredje Mosebok 18:21 kan vi till exempel läsa ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” Textens varning var riktad till de israeliter som frestats att ta efter denna kult. Redan i samma bok kapitel 20 upprepas varningen, nu än hårdare: ”Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden: folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk”.
Trots dessa varningar spred sig kulten enligt Gamla Testamentet till israeliterna. Så får vi i Andra Konungaboken 16:3 reda på att Pekash, konung i Juda, (Israel splittrades i Israel och Juda efter Salomos död) offrade sin son på bålet ”enligt det vedervärdiga bruket hos de folken som Herren hade drivit undan för israeliterna.” Senare i samma bok 21:6 beskrivs hur kung Manasse i Juda lät offra sin son på bålet.
Men samtidigt fördes en kamp mot bruket och vissa kungar angrep hårt barnoffertraditionen. Reformatorn Josia sägs ha förstört offerplatsen i Hinnoms dal där barn regelbundet offrades (Andra Konungaboken 23:10).
Fördömande av barnoffer finns också i exempelvis Psaltaren 126: 37-38 och Hesekiel 16:21-22. I Jeremia 19:4-7 finns ett annat stycke som jag väljer att citera direkt:
”4 De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5 De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt. 6 Därför skall det komma en tid säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråp- dalen. 7 På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur.”
Tofet var ett ord som numera allmänt används som namn på de platser där barn offrades i den kanaaneisk-feniciska kullturen
Nu var inte Gamla Testamentet ensamma om att tillskriva kanaanéer/fenicier denna offerpraktik. Många grekiska och romerska författare gjorde detsamma. Författare som Philo av Byblos, Sofokles, "Pseudo-Platon", Ennius, Cleitarchus, Didorus Siculus, Dionysius, Plinius och andra.
Var det här demonisering av en illa omtyckt folkgrupp? Trots att det i så fall verkar osannolikt att just "fenicierna" av alla folkgrupper så envetet under många sekler skulle anklagas för just detta skulle det ju i sig inte kunna uteslutas. Man behöver bara tänka på många illasinnade substanslösa anklagelser mot judarna….
Innan jag går vidare vill jag därför här göra ett påpekande. Som framgår ovan fördöms barnoffer i de mest hårda ordalag i Gamla Testametet. Den judiska religionen skapades i själva verket i hård kamp mot just kanaaneiska rituella barnamord. Judendomens heliga skrifter är här helt entydiga. Rituella barnamord kan rent definitionsmässigt aldrig vara "judiska".
Men för att återgå till frågan. De utgrävningar som började genomföras i Karthago från 1921, har visat att anklagelserna inte kan avfärdas som fientlig propaganda eller "demonisering". I jättelika gravfält, eller snarare offerfält. har tiotusentals urnor med rester av kremerade barn återfunnits. De kremerade barnen har ofta återfunnits tillsammans med kremerade djur. Däremot saknas där helt rester från vuxna. Redan det är anmärkningsvärt och talar emot att det skulle handla om gravfält.
Och på många ställen återfinns vid dessa, inskriptioner på resta stenar som klart säger att barnen offrades till en namngiven gud. I den tidigaste fasen handlade det nästan alltid om Baal (eller Baal Hammon) - i den senare fasen blir det mer och mer vanligt att barnen offrades till gudinnan Tanit.
Andelen djurben minskar för övrigt också gradvis, och andelen barnben ökar. Det verkar alltså inte vara någon gradvis utveckling mot "civilisation" utan en succesivt råare praktik.
De offrade barnen blir med tiden äldre. I de äldsta faserna handlar det nästan enbart om spädbarn - men efter ett tag blir det mer och mer frågan om barn upp till tre-fyraårsåldern.
Varför offrades dessa barn? Romerska källor anger att det både kunde handla om offer som staten organiserade för framgångar i krig, som privata offer där föräldrarna offrade barn för att uppnå framgångar.
År 146 f.kr. besegrades Karthago i det tredje puniska kriget och staden förstördes av den segrande romerska armén. Från förspelet till detta krig kommer det kända uttalandet från Cato den äldre - "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han bekymrade sig naturligtvis inte för barnen i Karthago - i Rom sattes oönskade barn ut i det vilda för att dö. Och efter den romerska segern såldes många av barnen i Karthago som slavar.
Fastän barnoffer förbjöds av de segrande romarna, verkar de inte ha arbetat speciellt hårt för att få bort dem. Kyrkofadern Tertullianus, som kom från Karthago, berättade långt senare om att barnoffer fortfarande praktiserades på 100-talet e.kr.
Men barnofferfält har inte återfunnits endast i Karthago. Resterna av sådana har också återfunnits från många forna feniciska kolonier över Medelhavet, som till exempel Hadrumetum i Nordafrika, Motya och Lillibeum i Sicilien, samt Nora och Tharros i Sardinien. På många ställen där fälten inte återfunnits har det ändå återfunnits inskriptioner med barnoffertexter.
"Fenicierna" som folkgrupp finns inte mer. Men det faktum att dess köpmannabaserade ekonomi och samhälle uppvisar så anmärkningsvärda likheter med vår egen manar till eftertanke.
Människooffer uppstår aldrig i de mest "primitiva" och jämlika samhällena. De är helt okända hos jägar-samlarkulturer. De återfinns först i en del tidiga jordbrukskulturer men där har de en ganska marginell betydelse. Det är endast i samhällen med klasser och starka stater som de verkar ha fått masskaraktär (som exempelvis hos aztekerna).
Och det finns alltså endast ett känt forntida samhälle där hela offerpraktiken inriktades på att döda barn. Och det är som sagt i det enda kända forntida samhälle som ekonomiskt liknar vårt eget.
Ett så kallat "dynamiskt" samhälle med en expansiv marknadsekonomi.
Kanske något att tänka på.
------------------------
Rekommenderad läsning
Shelby Brown. Late Carthaginian Child Sacrifice, Sheffield Academic Press 1991
söndag 24 oktober 2010
Angel of the morning
Det var sommarern 1968. Jag var 13 år. Jag brukade lyssna på Tio i topp men just denna sommar var listan ovanligt tråkig. De hade övergått från mentometeromröstniongar till ett system som liknade Svensktoppen, med en statistiskt utvald jury. Resultatet blev att endast ointressanta låtar kom upp. Tyckte jag.
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
torsdag 21 oktober 2010
"En epok har gått till ända"
Så står det i första meningen på första sidan i det sista numret av FRI-brevet, medlemstidningen för FRI (Föreningen Rädda Individen), som arbetade mot destruktiva sekter. Det är nämligen så att FRI nu har lagts ner som förening. Den har ombildats till en stiftelse. Medlemsaktiviteten var för låg. Det kommer inte längre att finnas några medlemsmöten, och jag kommer att sakna föredragen, diskussionerna och i hög grad kaffet och smörgåsarna!
onsdag 20 oktober 2010
Mordgåtan Olof Palme
Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
Den kan i hög grad rekommenderas.
Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.
Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.
Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.
Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.
Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.
Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.
I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.
Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.
Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...
Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.
För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.
Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.
Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….
måndag 18 oktober 2010
"I sektens klor"
Kanal 24 har just lagt ut "I sektens klor", en angelägen film om en man som utnyttjades av ett pedofilnätverk i barndomen. Den är värdefull, och tar upp erfarenheter som normalt sett tystas och mörkas av alla större media.
Den kan varmt rekommenderas. Se den!
Den kan varmt rekommenderas. Se den!
söndag 17 oktober 2010
Lyft upp artiklar om Kybele
Eftersom jag idag på nytt höll föredrag om gudinnan Kybele kom jag på att jag skulle lyfta upp några av mina artiklar om denna gudinna med rötter i det neolitiska Çatalhöyük högst på denna blogg. Så under detta inlägg kommer fyra artiklar jag skrivit i och omkring detta ämne.
Vill också passa på att länka till min artikelkategori gudinnetro/matrifokala samhällen på min webbsida.
Vill också passa på att länka till min artikelkategori gudinnetro/matrifokala samhällen på min webbsida.
Kybele och Çatalhöyük
Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Statyett från Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Statyett från Çatalhöyük.
Kybele, Attis och de kastrerade prästerna
”Attiskulten” har alltid fascinerat mig. Jag minns när jag hade en muntlig tentamen i religionshistoria, den 16 december 1983. Läraren var vänlig nog att låta mig välja vilket ämne jag ville ta upp först. Jag svarade, utan att tveka en sekund, ”Attiskulten”. Och sedan kom alla detaljerna som ett rinnande vatten, i synnerhet de som hade anknytning till den rituella kastreringen och ”blodets dag”, Dies Sanguinis, den 24 mars.
Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.
Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.
Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.
Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).
Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".
I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.
Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.
Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.
Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.
Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.
Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.
Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.
Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.
Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.
Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.
Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.
I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.
Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.
Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.
Kybele flankerad av två lejon.
Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.
Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.
Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.
Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).
Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".
I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.
Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.
Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.
Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.
Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.
Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.
Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.
Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.
Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.
Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.
Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.
I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.
Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.
Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.
Kybele flankerad av två lejon.
"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"
Är som sagt fascinerad av gudinnan Kybele. Denna anatoliska gudinna, med rötter tillbaks till neolitisk tid, infördes i Rom 204 f.kr.
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessinus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans förmodligen betydligt mer cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
(Bilden ovan, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessinus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans förmodligen betydligt mer cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
(Bilden ovan, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
Çatalhöyük - 1400 år av fred och jämlikhet
För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.
I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.
Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.
Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)
Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.
I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.
Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.
Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.
Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.
Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor
James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.
Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.
Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).
Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.
Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….
Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.
8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.
Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.
Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.
Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)
Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.
I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.
Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.
Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.
Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.
Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor
James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.
Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.
Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).
Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.
Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….
Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.
8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.
Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
lördag 16 oktober 2010
Lite funderingar om Black Sabbath
Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
onsdag 13 oktober 2010
"Papparörelsen" och Monica Antonsson
De kidnappade barnen Ali och Amina har dessbättre kommit hem igen. Pappan tog till sist sitt förnuft till fånga.
Men debatten om händelsen fortsätter. Idag vet vi att fadern hade kontakter med olika "pappagrupper". Den alltmer extrema fadersrättsrörelsen, (eller "papparörelsen"), riskerar, med sin alltmer uppskruvade antifeministiska retorik, självfallet att inspirera till olika typer av kvinno- och barnfientliga handlingar. Den som läser skriverierna hos dess mer eller mindre ociviliserade företrädare på nätet kan ta del av en otäck sörja av kvinnohat, mammahat och feministhat. Parat med en total avsaknad av allt barnperspektiv.
Nu har Monica Antonsson i en intressant debattartikel på Newsmill tagit upp hur hennes bok om Gömda-affären (som jag aldrig satte mig in i och alltså inte har några som helst välgrundade åsikter om!) utnyttjades av extrema pappagrupper, ända till dess att hon själv slutligen tvingades ta avstånd från dem.
Hennes inlägg är intressant. Jag delar långtifrån alla åsikter i det - exempelvis anser jag inte att vårdnadslagen 2006 på något sätt skulle "per automatik diskvalificera pappor", som hon obegripligt nog skriver. Det är en absurd vanföreställning som sprids av just den "papparörelse" som hon angriper.
Men artikeln innehåller ändå många väsentliga synpunkter. Men kan hoppas att den får många läsare, och att den kan bidra till en konstruktiv debatt om en i hög grad urspårad "papparörelse".
Men debatten om händelsen fortsätter. Idag vet vi att fadern hade kontakter med olika "pappagrupper". Den alltmer extrema fadersrättsrörelsen, (eller "papparörelsen"), riskerar, med sin alltmer uppskruvade antifeministiska retorik, självfallet att inspirera till olika typer av kvinno- och barnfientliga handlingar. Den som läser skriverierna hos dess mer eller mindre ociviliserade företrädare på nätet kan ta del av en otäck sörja av kvinnohat, mammahat och feministhat. Parat med en total avsaknad av allt barnperspektiv.
Nu har Monica Antonsson i en intressant debattartikel på Newsmill tagit upp hur hennes bok om Gömda-affären (som jag aldrig satte mig in i och alltså inte har några som helst välgrundade åsikter om!) utnyttjades av extrema pappagrupper, ända till dess att hon själv slutligen tvingades ta avstånd från dem.
Hennes inlägg är intressant. Jag delar långtifrån alla åsikter i det - exempelvis anser jag inte att vårdnadslagen 2006 på något sätt skulle "per automatik diskvalificera pappor", som hon obegripligt nog skriver. Det är en absurd vanföreställning som sprids av just den "papparörelse" som hon angriper.
Men artikeln innehåller ändå många väsentliga synpunkter. Men kan hoppas att den får många läsare, och att den kan bidra till en konstruktiv debatt om en i hög grad urspårad "papparörelse".
tisdag 12 oktober 2010
"Ingrid Carlqvist och Daddy orsak till kidnappning?"
Detta är rubriken på ett läsvärt inlägg på Monica Antonssons numera ofta så intressanta blogg.
Det visar sig alltså att Osama Al Hasane, fadern som genomfört en välplanerad kidnappning av sina två barn, haft kontakter med "papparrättsaktivister" av olika slag, och dessutom i blogginlägg tackat just Ingrid Carlqvist och (papparättsbloggaren) "Daddy" för deras stöd.
När mammor i förtvivlan väljer att fly med sina barn efter att barnen berättat om att de utsatts för övergrepp av fadern, och vare sig sociala eller domstolarna tar berättelserna på allvar, brukar papparättsaktivisterna skrika sig hesa om hur hemska dessa mammor är. De brukar vräka allehanda epitet över dessa förtvivlade kvinnor, och Ingrid Carlqvist för sin del brukar gärna använda termen "psykiskt sjuk".
Men jag betvivlar starkt att hon kommer att använda samma term om Osama Al Hasane, om hon nu skulle våga bryta sin öronbedövande tystnad om fallet.
Det visar sig alltså att Osama Al Hasane, fadern som genomfört en välplanerad kidnappning av sina två barn, haft kontakter med "papparrättsaktivister" av olika slag, och dessutom i blogginlägg tackat just Ingrid Carlqvist och (papparättsbloggaren) "Daddy" för deras stöd.
När mammor i förtvivlan väljer att fly med sina barn efter att barnen berättat om att de utsatts för övergrepp av fadern, och vare sig sociala eller domstolarna tar berättelserna på allvar, brukar papparättsaktivisterna skrika sig hesa om hur hemska dessa mammor är. De brukar vräka allehanda epitet över dessa förtvivlade kvinnor, och Ingrid Carlqvist för sin del brukar gärna använda termen "psykiskt sjuk".
Men jag betvivlar starkt att hon kommer att använda samma term om Osama Al Hasane, om hon nu skulle våga bryta sin öronbedövande tystnad om fallet.
lördag 9 oktober 2010
En tillfällighet?
Det bör kanske noteras att i år delas litteraturpriset ut till en person som är för nyliberalism och privatiseringar i Latinamerika,. medan "fredspriset" går till en som vill ha nyliberalism och privatiseringar i Kina.
Är någon förvånad?
Är någon förvånad?
fredag 8 oktober 2010
Det så kallade fredspriset
Så har norska stortinget delat ut ännu ett märkligt "fredspris". En kinesisk dissident, som står i ledningen för en rörelse som kräver mer privatiseringar i Kina, och en drastisk övergång till en öppet kapitalistisk marknadsekonomi, har fått detta pris.
Missförstå mig inte, naturligtvis bör Liu Xiaobo friges från fängelset! Men därav följer ju inte att han bör få ett "fredspris". En övergång till en öppen kapitalism i Kina kommer att öka den sociala och regionala ojämlikheten i landet. I förlängningen skulle detta till och med kunna leda till inte bara sociala konflikter, utan kanske även lokala inbördeskrig. Jfr Jugoslavien 1991-1995!
Det norska stortingets fredspris, som endast till namnet har något med Alfred Nobel att göra, torde väl redan vara ganska så diskrediterat . Vi drar oss till minnes fredspristagare som Henry Kissinger, Menachem Begin och Barack Obama.
Detta storting är ju det högsta beslutande organet i ett land som är anslutet till militäralliansen NATO. Det är kanske inte så egendomligt att deras val ofta tett sig lite konstiga.
Jag har inga som helst sympatier för den kinesiska byråkratin, men en del av kommentarerna från deras håll har i detta fal en del poänger.
Att ge priset till ledaren för en rörelse som vill privatisera och riva upp det som finns kvar av planekonomi i Kina, gynnar som sagt inte "freden" vare sig i Kina eller i världen.
Det mest förnuftiga beslut det norska stortinget skulle kunna ta, vore om de helt enkelt insåg att de inte är ett uns trovärdiga som utdelare av ett "fredspris". Och antingen lade ned det, eller åtminstone letade reda på någon annan utdelare som inte är direkt knuten till en kapitalistisk militärallians.
Missförstå mig inte, naturligtvis bör Liu Xiaobo friges från fängelset! Men därav följer ju inte att han bör få ett "fredspris". En övergång till en öppen kapitalism i Kina kommer att öka den sociala och regionala ojämlikheten i landet. I förlängningen skulle detta till och med kunna leda till inte bara sociala konflikter, utan kanske även lokala inbördeskrig. Jfr Jugoslavien 1991-1995!
Det norska stortingets fredspris, som endast till namnet har något med Alfred Nobel att göra, torde väl redan vara ganska så diskrediterat . Vi drar oss till minnes fredspristagare som Henry Kissinger, Menachem Begin och Barack Obama.
Detta storting är ju det högsta beslutande organet i ett land som är anslutet till militäralliansen NATO. Det är kanske inte så egendomligt att deras val ofta tett sig lite konstiga.
Jag har inga som helst sympatier för den kinesiska byråkratin, men en del av kommentarerna från deras håll har i detta fal en del poänger.
Att ge priset till ledaren för en rörelse som vill privatisera och riva upp det som finns kvar av planekonomi i Kina, gynnar som sagt inte "freden" vare sig i Kina eller i världen.
Det mest förnuftiga beslut det norska stortinget skulle kunna ta, vore om de helt enkelt insåg att de inte är ett uns trovärdiga som utdelare av ett "fredspris". Och antingen lade ned det, eller åtminstone letade reda på någon annan utdelare som inte är direkt knuten till en kapitalistisk militärallians.
torsdag 7 oktober 2010
Kanal 24
Det har skapats en digital kanal med ett fokus på frågor om övergrepp mot barn. Den heter Kanal 24 och innehåller bland annat flera filmer där utsatta berättar själva. Det är verkligen ett lovvärt initiativ.
Jag har inte hunnit de på mer än en del av filmerna, men det jag har sett är bra. Sidan förtjänar att få många besökare!
Jag har inte hunnit de på mer än en del av filmerna, men det jag har sett är bra. Sidan förtjänar att få många besökare!
onsdag 6 oktober 2010
Eva Brunne värd all respekt
Jag är visserligen inte längre medlem i Svenska Kyrkan men jag måste säga att jag fick en stor respekt för Eva Brunne efter att hon uppenbarligen höll en så bra predikan att Sverigedemokraterna fann det vara bäst att lämna kyrkorummet...
söndag 3 oktober 2010
Drömtid och australisk historierevisionism
Ibland blir man förvånad. Jag har den senare tiden läst en hel del om Australiens förhistoria, dvs. historien innan det vita folkmordet.
En av de mest sympatiska böckerna jag läst är nog "Archaeology of the Dreamtime" av Josephine Flood (Sidney - London 1982). Att den kom ut 1982 är ju en nackdel, eftersom en hel del har hänt i forskningen sedan dess. Men boken är mycket pedagogisk, ett försök att introducera arkeologiska kunskaper för en större allmänhet. Och den präglas, så vitt jag kan se, av respekt för urinvånarna och deras kultur
Andra böcker om ämnet är mer specialiserade, och skrivna med ett mer "internt" arkeologiskt och/eller etnografiskt språk.
Visserligen saknar jag en mer "marxistiskt" orienterad analys av den ganska så egalitära karaktären av det förkoloniala samhällssystemet. Flood har uppenbarligen blinda fläckar, men i stort sett verkar ändå boken sympatisk och respektfull.
Döm då om min förvåning när jag stöter på denna recension med en förödande kritik av en annan, senare bok av just Josephine Flood - "The original Australians" från 2006. Här behandlar hon uppenbarligen inte framförallt förhistorien, utan mer perioden efter koloniseringen.
Det visar sig att hon där ofta tydligen ligger i linje med en i Australien alltför vanlig typ av "historierevisionism". Nämligen att på olika sätt försöka tona ner de vita kolonialisternas övergrepp och, ja, i realiteten folkmord, mot urbefolkningen.
Det känns sorgligt.
Jag har intrycket att denna typ av historierevisionism är ännu vanligare i Australiens akademiska kretsar än den är i, låt oss säga, USA och Kanada, åtminstone sedan sent 1960-tal. Det är förstås lätt att också där hitta liknande formuleringar om Nordamerikas indianer - i varje fall från 50-talet och bakåt. Men idag verkar dessbättre en form av "politisk korrekthet" (läs anständighet och respekt) i synen på de amerikanska urinvånarna i många avseenden ha slagit igenom i den nordamerikanska akademiska världen. Men ofta inte i Australien.
Jag går tillbaka till boken från 1982, för att se om jag kan hitta mer eller mindre rasistiska tankegångar där. Men jag kan faktiskt inte upptäcka några. Hon verkar till exempel inse att koloniseringen av Tasmanien verkligen var en hänsynslös massutrotning.
Men det är klart - det är kanske lättare för en vit australier som Josephine Flood att vara respektfull mot Australiens urinvånare när hon skriver en bok som handlar om förhistorien - än när hon skriver om det senaste århundradet!
En av de mest sympatiska böckerna jag läst är nog "Archaeology of the Dreamtime" av Josephine Flood (Sidney - London 1982). Att den kom ut 1982 är ju en nackdel, eftersom en hel del har hänt i forskningen sedan dess. Men boken är mycket pedagogisk, ett försök att introducera arkeologiska kunskaper för en större allmänhet. Och den präglas, så vitt jag kan se, av respekt för urinvånarna och deras kultur
Andra böcker om ämnet är mer specialiserade, och skrivna med ett mer "internt" arkeologiskt och/eller etnografiskt språk.
Visserligen saknar jag en mer "marxistiskt" orienterad analys av den ganska så egalitära karaktären av det förkoloniala samhällssystemet. Flood har uppenbarligen blinda fläckar, men i stort sett verkar ändå boken sympatisk och respektfull.
Döm då om min förvåning när jag stöter på denna recension med en förödande kritik av en annan, senare bok av just Josephine Flood - "The original Australians" från 2006. Här behandlar hon uppenbarligen inte framförallt förhistorien, utan mer perioden efter koloniseringen.
Det visar sig att hon där ofta tydligen ligger i linje med en i Australien alltför vanlig typ av "historierevisionism". Nämligen att på olika sätt försöka tona ner de vita kolonialisternas övergrepp och, ja, i realiteten folkmord, mot urbefolkningen.
Det känns sorgligt.
Jag har intrycket att denna typ av historierevisionism är ännu vanligare i Australiens akademiska kretsar än den är i, låt oss säga, USA och Kanada, åtminstone sedan sent 1960-tal. Det är förstås lätt att också där hitta liknande formuleringar om Nordamerikas indianer - i varje fall från 50-talet och bakåt. Men idag verkar dessbättre en form av "politisk korrekthet" (läs anständighet och respekt) i synen på de amerikanska urinvånarna i många avseenden ha slagit igenom i den nordamerikanska akademiska världen. Men ofta inte i Australien.
Jag går tillbaka till boken från 1982, för att se om jag kan hitta mer eller mindre rasistiska tankegångar där. Men jag kan faktiskt inte upptäcka några. Hon verkar till exempel inse att koloniseringen av Tasmanien verkligen var en hänsynslös massutrotning.
Men det är klart - det är kanske lättare för en vit australier som Josephine Flood att vara respektfull mot Australiens urinvånare när hon skriver en bok som handlar om förhistorien - än när hon skriver om det senaste århundradet!
fredag 1 oktober 2010
"Aldrig mer" - om svenska översättningar av "The Raven"
Jag läste först Edgar Allan Poes dikt "The Raven" i svensk översättning någon gång i tonåren. Det var i en Poe-antologi, och översättningen var gjord av någon med namn C.F. Peterson. Jag föll för den direkt. Jag tror att det var min bror som tipsade mig om den första gången.
När jag senare läste Edgar Allan Poes original insåg jag att C:F. Petersoms översättning var mycket trogen originalet. Både i grundstämningen och i ordalydelsen. 'Så till exempel översattes korpens ord i "The Raven", "never more", logiskt nog med "aldrig mer".
Men döm om min besvikelse när jag insåg att i alla litteraturantologier med svenska översättningar av utländska dikter var det inte den som fick representera Poes odödliga dikt. Det var Viktor Rydbergs översättning - som uppriktigt sagt är dålig. Den var inte trogen originalet - man fick intrycket att Rydberg ville göra en egen dikt med "The Raven" som utgångspunkt. Och korpens ord översattes av honom, inte till "aldrig mer" utan till "förbi, förbi", vilket inte är riktigt samma sak.
Nu finns det också en nyutkommen version av Poes dikt där "aldrig mer" översätts med "allt förgås". Om möjligt än längre ifrån originalet. Den är även i övrigt missvisande, och ibland blir betydelsen helt annorlunda än hos Poe.
Jag har länge tänkt lägga ut C.F. Petersons översättning på nätet, men har oroats över eventuella upphovsrättsliga problem. Men nu har jag till min glädje kommit på att C.F. Petersons översättning gjordes 1892, och att översättaren av allt att döma är identisk med Carl Fredrik Peterson, en diktintresserad svensk-amerikan, som dog 1902. Alltså finns det inga upphovsrättsproblem alls.
Det enda problemet som återstår är att jag inte riktigt minns var jag hittade antologin med dikten, och när den kom ut. Men det problemet torde var överkomligt. Det kan inte finnas oändligt många Poe-antologier på svenska.
Att lägga ut Petersons översättning på nätet ser jag närmast som en kulturgärning. Och någon sådan har jag väl aldrig gjort, vad jag vet, så det ska bli en glädje att göra det när jag fått tag på någon bok där denna översättning ingår!
_______________________________________________
TILLÄGG 8/2 2012
Äntligen har jag lagt ut Petersons översättning av Korpen. Läs den gärna här .
När jag senare läste Edgar Allan Poes original insåg jag att C:F. Petersoms översättning var mycket trogen originalet. Både i grundstämningen och i ordalydelsen. 'Så till exempel översattes korpens ord i "The Raven", "never more", logiskt nog med "aldrig mer".
Men döm om min besvikelse när jag insåg att i alla litteraturantologier med svenska översättningar av utländska dikter var det inte den som fick representera Poes odödliga dikt. Det var Viktor Rydbergs översättning - som uppriktigt sagt är dålig. Den var inte trogen originalet - man fick intrycket att Rydberg ville göra en egen dikt med "The Raven" som utgångspunkt. Och korpens ord översattes av honom, inte till "aldrig mer" utan till "förbi, förbi", vilket inte är riktigt samma sak.
Nu finns det också en nyutkommen version av Poes dikt där "aldrig mer" översätts med "allt förgås". Om möjligt än längre ifrån originalet. Den är även i övrigt missvisande, och ibland blir betydelsen helt annorlunda än hos Poe.
Jag har länge tänkt lägga ut C.F. Petersons översättning på nätet, men har oroats över eventuella upphovsrättsliga problem. Men nu har jag till min glädje kommit på att C.F. Petersons översättning gjordes 1892, och att översättaren av allt att döma är identisk med Carl Fredrik Peterson, en diktintresserad svensk-amerikan, som dog 1902. Alltså finns det inga upphovsrättsproblem alls.
Det enda problemet som återstår är att jag inte riktigt minns var jag hittade antologin med dikten, och när den kom ut. Men det problemet torde var överkomligt. Det kan inte finnas oändligt många Poe-antologier på svenska.
Att lägga ut Petersons översättning på nätet ser jag närmast som en kulturgärning. Och någon sådan har jag väl aldrig gjort, vad jag vet, så det ska bli en glädje att göra det när jag fått tag på någon bok där denna översättning ingår!
_______________________________________________
TILLÄGG 8/2 2012
Äntligen har jag lagt ut Petersons översättning av Korpen. Läs den gärna här .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
