Mordgåtan Olof Palme

Gunnar Wall har just kommit ut med en ny bok om Palmemordet. Den heter "Mordgåtan Olof Palme: makten, lögnerna och tystnaden" och är utgiven på Semic förlag.

Den kan i hög grad rekommenderas.

Samme författare gav 1997 ut boken "Mörkläggning", ett massivt verk om Palmeutredningen i två volymer, med över tusen sidor. Den nya boken är på cirka 500 sidor, och är betydligt mer lätttläst.

Boken fokuserar framförallt på polisutredningen, inte alternativa "spår" som exempelvis "polisspåret" eller "Sydafrikaspåret". Dessa tas förvisso upp, och läsaran får en någorlunda god bild av vad de handlar om. Och ställer sig förvisso frågan varför de aldrig togs upp seriöst av de poliser som utredde mordet.

Den frågan blir än mer angelägen när man ser vilka spår polisen verkligen följde och hur substanslösa de var. Huvuddelen av boken ägnas åt dels utredningen av Holmérs PKK-spår, dels utredningen av Christer Pettersson. Det första skulle kunna ses som att slå in öppna dörrar, eftersom PKK-spåret idag knappast försvaras av någon. Men boken visar med all tydlighet hur polisen under ett års tid ägnade nästan alla resurser åt att utreda ett uppenbart nonsens.

Frågan är förstås varför. Man får nästan intrycket att man medvetet valde att utreda något som man helt enkelt visste inte hade något med Palmemordet att göra.

Det intrycket förstärks av det andra huvudavsnittet av boken, om utredningen av Christer Pettersson. Jag har inte riktigt haft klart för mig hur svaga beläggen mot Pettersson egentligen var. Men det är uppenbart att det var mycket tunt. Inte riktigt lika entydigt trams som PKK-spåret, men ändå så tunt att man nästan undrar över varför det överhuvudtaget gick till åtal.

Gunnar Wall tycks mena att utredningens viktigaste uppgift var att endast leta efter saker som inte skulle leda till politiska obehagligheter för de som har makten. Och PKK-spåret och Christer Pettersson hade ju detta gemensamt. En inriktning på dessa skulle aldrig ställa farliga frågor om detta samhälle.

I det ena fallet skulle en terroriststämplad gerillagrupp som stöds av få svenskar få skulden, i det andra en arbetslös alkoholist.

Det enda verkligt konkreta som fanns mot Christer Pettersson var Lisbeth Palmes utpekande. Här går Gunnar Wall igenom omständigheterna kring detta utpekande, som verkligen är suspekta.

Wall verkar dessutom anse att Lisbeth Palme i själva verket trängde bort det traumatiska minnet av själva mordet. Det gör naturligtvis boken än mer kontroversiell. Att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort är ju en uppfattning som i dessa dagar inte är helt politisk korrekt...

Men detta skulle förklara varför Lisbeth inte har något minne som stöder vittnesuppgifter om att mördaren samtalade med paret Palme strax innan mordet.

För som Wall tar upp, finns det alltså vittnesmål som ganska så klart visar att mördaren inte smög sig upp bakom paret Palme, utan verkade gå i samspråk med dem. Utredarna verkade egendomligt nog vara väldigt angelägna om att inte alls beakta dessa. Även detta ställer ju frågor om vad det egentligen var för typ av utredning.

Som jag antytt - jag skulle gärna sett lite mer om alternativa "spår", i synnerhet polisspåret. Men boken visar som sagt att utredningens syfte inte verkar ha varit att ta reda på någon form av "sanning" utan att leta på garanterat ofarliga ställen. Att PKK och Pettersson utreddes men inte exempelvis "polisspåret", berodde faktiskt inte på att det låg mera substans i misstankarna mot Pettersson, för att nu inte tala om PKK-fantasin. Hur spekulativa idéerna om ett polisspår än var, var de ändå betydligt mer substantiella än de uppslag som utredningen följde.

Det behöver ju inte alls ha varit en "konspiration" med det helt medvetna syftet att skydda specifika mördare . Polisen och rättsväsendet har ju en ofta dokumenterad förmåga att inte vilja utreda obehagliga saker. Det förutsätter alltså inte med nödvändighet en medveten konspiration. Men det utesluter förstås inte heller möjligheten….