Sexualiserat våld och rituella övergrepp

Recension av Eva Lundgren m.fl. La de små barn komme til meg. Från Internationalen juni 1994.

/Denna recension skrev jag för över 16 år sedan och jag tycker att den i många avseenden står sig än idag.

Boken kan tveklöst rekommenderas! Det är fortfarande en av de bästa introduktionerna till ämnet.

Däremot tycker jag så här i efterhand att jag mer borde ha betonat en kritik som i recensionen endast var antydd. Det är författarnas ovilja att diskutera materiella belägg och andra indiciekedjor som stöder berättelser om rituella övergrepp. I flera av de fall de nämner fanns i själva verket en stark bevisning utöver berättelserna, men det berördes aldrig.

Denna underlåtenhet gjorde författarna till en lätt måltavla för de kritiker som hävdade att det här endast handlade om fantasier utan skymten av materiell bevisning. Det var som sagt inte sant, och det visste Eva Lundgren och hennes medförfattare. Men vare sig i boken eller i debatten som följde försökte de att bemöta denna kritik, trots att det inte skulle ha varit speciellt svårt. Jag tror att detta taktiska misstag gav backlashen en oförtjänt fördel i debatten och det var nog en av de orsaker (om än en underordnad sådan!) som gav media en förevändning att lämna det brännbara ämnet.

En annan invändning är att användningen av såväl begreppet "rituella övergrepp" som begreppet "satanism" på många sätt är problematisk. Men den diskussionen har jag tagit upp mer utförligt i andra sammanhang.

Jag har på några punkter ändrat otydliga formuleringar./

Eva Lundgren m.fl.
La de små barn komme til meg
J.W. Cappelens forlag A.S
Oslo 1994

För några veckor sedan hade Rapport ett inslag, där sociologiprofessor Eva Lundgren och Maggi Wikström från Umeå kvinnojour avbildades som spindlar i ett nät. Det hela var avsett att vara en symbolisk beskrivning av att dessa två människor var paranoida häxjägare, som jagade, underförstått oskyldiga, män och anklagade dem för att vara satanister som begick rituella övergrepp. Det var det sätt som Rapportredaktionen valde att kommentera den debatt om rituella övergrepp som aktualiserats av två uppmärksammade rättsfall de senaste åren.

För de som är lite mer intresserade av lidande barns verklighet än Rapportredaktionen verkar vara, har nu Eva Lundgren, tillsammans med medförfattarna Maggi Wikström, Kerstin Aldén, Agneta Lundström och Nea Mellberg på ett norskt förlag gett ut boken "La de små barn komme til meg", som handlar om sexuella och rituella övergrepp mot barn. De som påverkats av Rapports suggestiva reportage blir nog en aning förvånade när de läser boken. Författarna är nämligen inte några fanatiker som lider av satanismskräck - tvärtom är boken ett mycket seriöst och allvarligt menat försök att förstå övergrepp mot barn och hela det sexualiserade våldet utifrån maktstrukturen i vårt patriarkala samhälle. I det första kapitlet försöker författarna på ett övertygande sätt, inte att avslöja en "satanistisk komplott" utan att från ett feministiskt perspektiv analysera det sexualiserade våldets relation till den patriarkala makten.

Bokens första intervjuer är heller inte med offer för satanistiska övergrepp. De första intervjuerna är med barn till de kristna präster som Eva Lundgren tidigare intervjuat i boken "Gud och alla andra karlar". Det visar sig nu att dessa präster, som misshandlade sina fruar i Guds namn, i flera fall också våldförde sig på sina barn i Guds namn, i några fall i delvis rituella sammanhäng. (typ "demonutdrivelse"). Efter dessa kapitel kommer så än mer skakande intervjuer med barn som beskriver hur de utnyttjats och plågats i vad som ser ut att vara satanistiska sammanhang. Det märkliga är att även om det förvisso finns en stor skillnad i brutaliteten mellan de "kristna" och de "satanistiska" övergreppen är likheterna mycket slående. Läsaren stannar vid den otäcka frågan: är kanske vissa typer av kristendom endast en mildare form av satanism?

Förutom intervjuerna innehåller boken mer "teoretiska" avsnitt, som försöker tolka de djupt skakande intervjuerna och sätta in dem i ett sammanhang. En avgörande fråga i diskussionen är frågan om vilken plats det sexualiserade våldet har i vårt samhälle och om det går att tro på att dessa barns upplevelser avspeglar en verklighet. På den senare frågan svarar boken ja. Kerstin Aldén redovisar i ett utmärkt kapitel psykiatrins roll och hur Freud i slutet av 1800-talet skrämt flydde från sin egen upptäckt av hur sexuella övergrepp ligger bakom många psykiska problem.

Maggi Wikström diskuterar den internationella diskussionen om rituella övergrepp, utifrån amerikanskt, engelskt, holländskt och även svenskt material. Hennes behandling av frågan är mycket övertygande. I själva verket är ”bevisläget” nästan ännu klarare än vad som framkommer i hennes inlägg. Det finns i många fall "bevis", eller för att vara mer exakt mycket starka indiciekedjor som styrker barns berättelser om rituella övergrepp. Det innebär inte att varje berättelse om exempelvis rituella barnamord måste vara bokstavligt sann - vi får inte glömma att dessa barn varit utlämnade åt vuxna förövare som både har intresse av och förmåga till att bluffa, lura och skrämma barnen. Man kan för övrigt tillägga att det av allt att döma skulle finnas oerhört mycket starkare bevis om polisledningar och statsapparater i västvärlden verkligen var intresserade av att frågan skulle lösas. Men det verkar de helt enkelt inte vara.

Slutligen kan nämnas vad som på sätt och vis är bokens kärna - Eva Lundgrens kapitel om rituella övergrepp som "vår kulturs hemliga hjärta". I stället för att förklara det obeskrivligt fruktansvärda materialet och samhällets uppenbara försök att blunda för och tysta ned det hela som en "satanistisk komplott" , vilket många tyvärr gjort, försöker hon ställa det i relation till patriarkatets ideologi som sådan - byggd på makt, våld och sexuell dominans. Den feministiskt orienterade forskaren Jessica Benjamin har formulerat uttrycket "vår kulturs hemliga hjärta" , en ideologisk kärna som består av våld och rationalitet, eller mer exakt "rationellt våld och erotisk övermakt" .

Även om formuleringen kanske inte är den allra mest klara är den ändå begriplig. I de rituella övergreppen möts makt, våld, en iskall naken "rationalitet" och en "religion" där styrkan , våldet, makten och lusten i kombination uppfattas som en "övernaturlig" makt i vars namn man är beredd att både bokstavligen och bildligt offra de svaga och de värnlösa . I de rituella övergreppen möter vi den patriarkala våldsmakten i en renodlad och symbolisk form. Inte undra på att domstolar, massmedia och statsmakter i västvärlden verkar vara så angelägna om att vi ska tro att allt egentligen bara handlar om några fnoskiga paranoikers satanismskräck...