Den "svenska modellen" krossad

I nästan hundra år (eller i alla fall sedan 40-talet) har Sverige varit ett mycket ovanligt land i västvärlden. Genom arbetarrörelsens exceptionella styrka har ett system byggts upp som gett människor en social trygghet som varit nästan unik i den kapitalistiska världen.

I motsats till vad borgerliga olyckskorpar kraxade ledde det heller inte till att ekonomin kraschade, eller att människor slutade arbeta , eller till moraliskt förfall. Tvärtom blev "den svenska modellen" beundrad över hela världen, framförallt i tredje världen.

De borgerliga attackerna mot denna modell slogs framgångsrikt tillbaka under flera decennier. När den i början av 90-talet började attackeras på ett mer effektivt sätt berodde det på att soccialdemokratins ledning snabbt gick åt höger. De första framgångsrika attackerna kom från arbetarrörelsens ledning - inte från de öppna borgarna.

Den söndervittring inifrån som påbörjades i tidigt 90-tal fullbordas idag av de öppna borgarna - av Reinfeldts så kallade "arbetarparti". Svaret från socialdemokratin har varit vacklande, obeslutsamt, defensivt.

Och nu står vi där. Detta val måste nog ses som den svenska modellens slutliga begravning. Vi har nu en europeisk situation, med ett svagt och högervridet "socialistparti" och en stark och självtillräcklig borgerlighet. Vi har till och med fått vår egen parlamentariska motsvarighet till Le Pens och Haiders partier. Den svenska borgarklassen har nu nästan lyckats göra sig av med den barlast som en ovanligt stark arbetarrörelse utgör.

Men inte helt. LO:s och fackföreningsrörelsens styrka är fortfarande mycket större än i alla jämförbara länder. Den skulle kunna användas. Tyvärr har inte LO ett ledarskap som ens skulle drömma om att använda den på det sätt som skulle behövas för att effektivt sätta stopp för Reinfeldts drömmar om en fortsatt lugn och stillsam avveckling av välfärdssystemet.