Jag hatar värme

En gång i barndomen, jag var kanske nio år, råkade jag få syn på en reklampelare som gjorde mig förbluffad. Det var en resebyrå som puffade för sina ”resor till solen”.

Jag visste en del om astronomi och rymdfärder och trodde inte mina ögon. Jag kände verkligen inte till att det fanns turistresor i rymden. Och även om det fanns det, vem i allsina dar skulle vilja åka till solen? Om man ville begå självmord fanns det både enklare, billigare och mera smärtfria metoder.

Det tog kanske en halv minut innan jag insåg att det handlade om resor till varmare länder. Det gjorde det en aning mer begripligt. Men bara en aning.

Jag visste att många vuxna var så konstiga att de ville använda sin fritid till att bränna sin hud på sandstränder. Sedan brukade de få röda utslag som gjorde ont. För att mildra smärtan köpte de salvor att smörja in på de röda fläckarna.

Jag förstod inte varför detta var så populärt. Det förstår jag fortfarande inte.

Nu behöver vi inte resa till solen för solen har kommit till oss. Inte i bokstavlig mening, förstås, för i så fall hade jag inte kunnat skriva detta. Men nu kan alltså var och en få plågsamma hudskador även hemma på balkongen.

Men om växthuseffekten fortsätter kommer resebyråerna, om några sådana finns kvar, att specialisera sig på att ordna resor till Antarktis för rika knösar. Och Antarktis kustförsvar kommer att lägga ner all sin tid på att jaga de klimatflyktingar som försöker ta sig i land på små bräckliga båtar.

Jag hoppas det aldrig behöver bli så.