"Att drömma mardrömmar om alliansen" - med nyskriven inledning

Det närmar sig val, och bisarrt nog leder alliansen på nytt opinionsundersökningarna. Därför lyfter jag på nytt upp denna artikel jag skrev strax före valet 2006.

Vad jag inte tidigare berättat om är vad som hände mig efter att jag skrivit den. Ångesten för en Reinfeldt-seger ökade gradvis, för att slutligen kulminera kvällen den 14 september 2006, då jag hade nått en så hög grad av panikångest, att jag för första gången på över två årtionden gick till en psykakut för att få ut något lugnande.

Jag gick till S:t Görans i Stockholm och beskrev för en ganska road läkare att jag hade panikångest för att alliansen skulle vinna valet. Han ville pracka på mig några starka ångestdämpande medel, men skeptisk som jag är till psykofarmaka, fick jag honom att skriva ut något mycket svagare, Atarax. Jag fick tabletter till valet.

Nu vann allianen som bekant valet. Så jag fick ringa en läkare jag känner för att skriva ut fler…

Men nu har jag ju börjat ställa in mig på att alliansen skulle gå mot sitt välförtjänta nederlag fyra år senare. Men det verkar ju som om mardrömsscenariot kommer att upprepas!

Det är dubbelt så otäckt. För nu vet alla vad alliansen går för. Det har också bitvis lett till superlåga siffror i opinionsmätningar, men som genom någon sorts svart magi, eller vad det nu är frågan om, lyckas tydligen alliansen förvända synen på människor, och egendomligt nog chockhöja sina siffror igen. Nej, jag tror normalt sett inte på svart magi, men ibland kan man ju undra...

Anledningen till att alliansens siffror höjs igen är väl annars snarare den usla oppositionspolitiken från Sahlin o co. Deras politik är inte ett trovärdigt alternativ, utan mest av allt en mer tam version av alliansens borgerliga politik – men på exempelvis sextio – och sjuttiotalen fanns så mycket av solidaritet och klassmedvetenhet att detta inte skulle ha lett till att traditionella socialdemokratiska väljare skulle börja överväga att rösta på moderater.

Gradvis, gradvis, håller alliansen på att montera ned välfärdssystemen. Privatiseringar, utförsäljningar, selektivt riktade skattesänkningar, bolagiseringar, ökade klyftor…

De som kokar kräftor (obs jag har aldrig gjort det!) sägs veta att om man höjer temperaturen långsamt kommer inte kräftorna att reagera – förrän de är döda. Alliansens strateger tycks ha lärt sig av den metoden.

Arbetarrörelsens landvinningar slås nu sönder en efter en. Det Sverige som blir slutresultatet av detta systemskifte kommer förr eller senare att skapa panikångest hos långt fler än mig.

........................................

Att drömma mardrömmar om alliansen: har Stephen King skrivit valrörelsens manus? (2006-09-07)

I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.

Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.

Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.

Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.

Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...

Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.

Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.

Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.

Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.

Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.

Erik Rodenborg