Älgkon skapade världen

De svenska hällristningarna kan uppdelas i huvudsakligen två grupper. Dels bronsåldersristningarna i södra Sverige. De har uppenbarligen uppstått i ett patriarkalt samhälle, även om det inte är helt entydigt. Avbildningar av vapen och ityfalliska motiv talar dock ett ganska klart språk. Allt talar för att patriarkatet i Sverige uppstod i och med den mellanneolitiska stridsyxekulturen, och att kulturen under bronsåldern förblev patriarkal.

Den andra huvudgruppen är de ristningar i norra Sverige som uppenbarligen är äldre. De brukar ibland kallas jaktristningar, men denna term kan diskuteras. De uppstod kanske så tidigt som 3000 f.kr. och bland dem finns vare sig avbildningar av vapen eller ityfalliska män.

De dominerande motiven är huvudsakligen två – älgar och båtar. Av allt att döma är älgar de enda djur som avbildas. De har en helt unik ställning bland dessa ristningar. Uppemot hälften av alla bilder anses föreställa älgar. Tidigare har älgbilderna setts som jaktmagi – man avbildade älgar för att lättare kunna fånga dem.

Denna tolkning är dock problematisk. Ett exempel är ristningarna vid Nämforsen, som är de kanske mest kända. De anses allmänt ha ristats under sommaren, då älgarna inte alls var den dominerande födan i området. Och dessutom har det inte funnits några tecken på att älg överhuvudtaget jagats vid Nämforsen. Inga rester av älg har påträffats där.

I sin skrift ”Älgkon skapade världen” (Lofterud Produktion, 2002) har Curt Lofterud lagt fram en alternativ förklaring. Den är intressant, och har en hel del som talar för sig.

I denna skrift påpekar han ett uppenbart faktum, som ofta förbises – nästan alla älgar avbildas utan horn. Även om älgtjurarna under några månader på vintern också saknade horn låter det inte troligt att det är dessa som avbildas. Av allt att döma föreställer nästan alla dessa bilder inte älgar i största allmänhet – utan älgkor.

Varför skulle jaktmagiska ristningar så ensidigt inrikta sig på ett av könen hos en jagad djurart? Till yttermera visso var det dessutom så att båtar ofta avbildades med älghuvuden. Det är svårt att se det som något som är förenligt med en jaktmagisk tolkning. Dessutom förekommer bilder av älgstavar, men även skifferknivar har finnits med älghuvuden.

Vad kan detta bero på? Lofterud lägger fram en tolkning, som bland annat bygger på den kända forskaren Esther Jacobsons arbete ”The deer goddess of ancient Siberia”, men även på tidigare sovjetisk forskning,

Jacobson har studerat Sibiriens arkeologi och folklore och funnit att ett hjortliknande kvinnligt väsen verkar ha dyrkats över stora områden. I sin tidigaste form verkar detta dock ha avbildats som en älgko: ”In her most ancient incarnation, she took the form of a monumental and unantlered elk”. (Jacobson 1990: 2).
Jacobson lägger fram belägg för detta, från sibiriskt neolitikum. Hon skriver:
”The most characteristic image of the Baykal Neolithic period is that of the female elk. Monumental in effect and often in size, usually represented as in full stride to the right, the thousands of repetitions of her figure attest her centrality in contemporary religious beliefs.” (Jacobson 1990: 91). Hon lämnar en lång rad arkeologsikt dokumenterade exempel på detta.

Nu är arkeologiska fynd ofta svårtolkade. Det är svårt att entydigt ”bevisa” att avbildningar är kultiska och har en religiös innebörd. Men i det här fallet har vi, från samma regioner, sentida etnografiska belägg för en kult av en älgmoder.

De tungusiska evenkerna visar sig ha en kosmologi, där älgkon är central. De har föreställningar om två entiteter, som båda är såväl mödrar till klanen som till hela universum. De ses ibland som en kvinna, men ofta som just en älgko. Det anses att föreställningarna om dessa väsen som älgkor är äldre, och att de ses som mänskliga kvinnor är ett senare tillägg. (Jacobson 1990: 191)

Det här kan te sig spekulativt, men det är faktiskt en av de minst spekulativa, och mest substantiella tolkningarna av de nordliga hällristningarna. Man kan jämföra med exempelvis den ansedda postprocessuella arkeologen Christopher Tilleys halsbrytande spekulationer!

Så det faktum att kvinnofiguriner är så sällsynta i tidig svensk förhistoria betyder inte att det saknas tecken på någon form av gudinnekult. Jag har tidigare tagit upp megalitgravarna; hällristningarna kan mycket väl vara ett annat exempel.

Litteratur
Hällristningar och hällmålningar i Sverige (red. S. Jansson, EB. Lundberg, U. Bertilsson), 1989
Esther Jacobson, The Deer Goddess of ancient Siberia: A study of the ecology of belief, 1990
Curt Lofterud, Älgkon skapade världen, 2002