Katolska - och andra - övergrepp mot barn

Den katolska kyrkan har som bekant under årtionden förnekat och tystat ner sexuella övergrepp mot barn.

Vad man mer sällan reflekterar över är att katolska kyrkan just nu är den institution i världen som MINST förnekar förekomsten av sexuella övergrepp mot barn.

Nyligen har två personer mailat katolska kyrkan i Sverige och berättat att de utsattes för sexuella övergrepp inom denna - för några årtionden sedan. Biskop Anders Arborelius uttalar sig i TV och säger att det är hemskt att någon som har vänt sig till kyrkan och hoppats få något gott istället utsatts för detta. Inte ett spår av försvarsreflexer och bortförklaringar.

De som har utsatts för sexuella övergrepp inom just katolska kyrkan är idag de som lättast blir trodda. Såväl av den institution som anklagas, som av media och allmänheten. Här är den välorkestrerade kampanjen om ”falskt anklagade” och ”falska minnen” numera nästan helt besegrad.

Tänk efter. Om två människor den senaste veckan hade mailat och sagt att de för några årtionden sedan utnyttjats inom familjen, eller på scoutläger, eller av poliser, skulle reaktionen bli densamma? Knappast. De anklagade skulle antagligen förneka och många skulle nog bara säga att ord står mot ord, och att inget är bevisat. Och media skulle antingen vara tyst eller skeptisk. Case closed. End of story.

Eller ta ett annat exempel. Om två personer den senaste veckan hade skickat mail och berättat att de för några årtionden sedan hade blivit sexuellt utnyttjade av satanister skulle det, med all säkerhet, inte uppmärksammas alls. Men OM det mot förmodan uppmärksammades, skulle förnekandet med all säkerhet dominera helt.

Uppmärksamheten skulle nog enbart ta sig formen av funderingar om ”satanistpanik” och ”moderna folksägner”, och någon lämplig ”expert” skulle kanske få lägga ut texten om detta intressanta ämne i någon TV-soffa.

Men är det inte lite konstigt att de som utsatts för övergrepp inom en organisation som säger sig verka för godhet och kärlek blir allmänt trodda, och får upprättelse, men att de som berättar om att de har utsatts inom grupper som öppet hyllar ondskan avfärdas nästan automatiskt?

Tillägg 14/4
Idag har papperstidningen SvD snudd på världskrigsrubriker och även på nätupplagan är det en mycket central nyhet. Utmärkt, men kontrasten till hur övergrepp i andra sammanhang bevakas är anmärkningsvärt. Varför är det nästan totalt tyst om Kalla Faktas avslöjanden i söndags, till exempel?