ATSUBs webbsida och Trasdockans blogg

ATSUB (Föreningen Anhöriga till Sexuellt Utnyttjade Barn) är en organisation som har gjort en enorm nytta genom åren. De står alltid på barnens sida, och är ett stöd för de anhöriga som vill skydda barn mot förövare.

Tidigare har dock deras webbsida varit lite tafatt, kan man nog säga, men på senare tid har den äntligen blivit både estetisk, informativ och lättöverskådlig.
.
Från den kan man också gå in på Trasdockans fina blogg . Trasdockan är alltså namnet på en mötesturne´ som varje år tar upp frågan om sexuella övergrepp mot barn, och kampen mot dessa. Den skapades på initiativ av ATSUB 2003. Och nu har de alltså skapat en blogg.
Den är som sagt väldigt fin, och allt är mycket läsvärt.

Båda sidorna är väl värda att besöka!

(Fast för min del kunde gärna Bengt Söderströms "Tal till Trasdockan" från 2004, med fördel kunnat utgå. Jag blev illa berörd av det redan då, och blir det fortfarande...)

"Världarnas krig" enligt Stephen Hawking

Jag har i flera blogginlägg suckat över xenofobiska och UFO-fobiska filmer som ”Världarnas krig”, ”Independence Day” och ”Signs”.

Nu visar det sig att ingen mindre än världens främste kosmolog, Stephen Hawking, upprepar samma skräckfantasi.

Hans argument är att människorna på vår planet är förfärliga och att eventuella utomjordingar kanske kommer att bete sig som de vita gjorde i Amerika.

Jag bara upprepar: en civilisation av general Custers, eller vår nuvarande, typ, lär förinta sig flera gånger om innan de kan utveckla förmågan att färdas mellan stjärnsystemen. Tanken att ett kapitalistiskt eller annat klassamhälle ”koloniserar” Vintergatan och utrotar allt de kommer i kontakt med är närmast otänkbar.

Hur galen Posadas än var (och ja, han var naturligtvis galen!) hade han nog ändå rätt i EN sak… :-)

Så om mot all förmodan inledningsscenariot i V skulle inträffa i verkligheten behöver vi nog inte befara att resten av historien kommer att slå in... Obs jag skrev alltså ”mot all förmodan”!

Fast det roligaste OM utomjordingar (alltså mot all förmodan…) skulle uppenbara sig på detta sätt vore förmodligen att besöka Vetenskap och Folkbildnings forum strax efteråt och studera diskussionen där. Det är faktiskt en av mina mer bisarra önskefantasier.

Lite om fadersrättsrörelsens guru

Läs gärna denna avslöjande citatsamling från fadersrättsrörelsens främste profet, den framlidne Richard Gardner.

Faders- eller papparättsrörelsen är en term som brukar användas på organiserade grupper av bittra fäder, som förlorat vårdnaden om barn, ofta efter att de på ganska så goda grunder anklagats för övergrepp mot barnen, eller mamman.

De vill få oss att tro att de alla är oskyldiga - men att de ständigt hänvisar till denne Gardner ökar ju inte direkt förtroendet för dem.

Värk

Värken i axlarna och armarna blir gradvis värre, framförallt på högra sidan.

Att sitta vid datorn förvärrar den.

Jag kommer att tvingas undvika datorn nästan totalt.

Det kommer självfallet i hög grad att påverka min hemsida och blogg.

För säkerhets skull

Syftet med mitt föregående inlägg var inte på minsta sätt att idealisera den katolska kyrkan, endast att slå fast det uppenbara.

Av en rad olika anledningar är det, för överlevare från övergrepp i barndomen, idag nästan enbart de som har utsatts för sexuella övergrepp som barn inom just denna kyrka, som har en (mycket!) stor möjlighet att få upprättelse, och att bli trodda -inom organisationen såväl som bland den breda allmänheten. Liksom att bli positivt behandlade, och få stor uppmärksamhet, i media.

Detta är ett faktum. Orsakskedjorna bakom allt detta tror jag är ganska så komplexa, men jag väntar tills vidare med att försöka föra fram min syn på saken...

Katolska - och andra - övergrepp mot barn

Den katolska kyrkan har som bekant under årtionden förnekat och tystat ner sexuella övergrepp mot barn.

Vad man mer sällan reflekterar över är att katolska kyrkan just nu är den institution i världen som MINST förnekar förekomsten av sexuella övergrepp mot barn.

Nyligen har två personer mailat katolska kyrkan i Sverige och berättat att de utsattes för sexuella övergrepp inom denna - för några årtionden sedan. Biskop Anders Arborelius uttalar sig i TV och säger att det är hemskt att någon som har vänt sig till kyrkan och hoppats få något gott istället utsatts för detta. Inte ett spår av försvarsreflexer och bortförklaringar.

De som har utsatts för sexuella övergrepp inom just katolska kyrkan är idag de som lättast blir trodda. Såväl av den institution som anklagas, som av media och allmänheten. Här är den välorkestrerade kampanjen om ”falskt anklagade” och ”falska minnen” numera nästan helt besegrad.

Tänk efter. Om två människor den senaste veckan hade mailat och sagt att de för några årtionden sedan utnyttjats inom familjen, eller på scoutläger, eller av poliser, skulle reaktionen bli densamma? Knappast. De anklagade skulle antagligen förneka och många skulle nog bara säga att ord står mot ord, och att inget är bevisat. Och media skulle antingen vara tyst eller skeptisk. Case closed. End of story.

Eller ta ett annat exempel. Om två personer den senaste veckan hade skickat mail och berättat att de för några årtionden sedan hade blivit sexuellt utnyttjade av satanister skulle det, med all säkerhet, inte uppmärksammas alls. Men OM det mot förmodan uppmärksammades, skulle förnekandet med all säkerhet dominera helt.

Uppmärksamheten skulle nog enbart ta sig formen av funderingar om ”satanistpanik” och ”moderna folksägner”, och någon lämplig ”expert” skulle kanske få lägga ut texten om detta intressanta ämne i någon TV-soffa.

Men är det inte lite konstigt att de som utsatts för övergrepp inom en organisation som säger sig verka för godhet och kärlek blir allmänt trodda, och får upprättelse, men att de som berättar om att de har utsatts inom grupper som öppet hyllar ondskan avfärdas nästan automatiskt?

Tillägg 14/4
Idag har papperstidningen SvD snudd på världskrigsrubriker och även på nätupplagan är det en mycket central nyhet. Utmärkt, men kontrasten till hur övergrepp i andra sammanhang bevakas är anmärkningsvärt. Varför är det nästan totalt tyst om Kalla Faktas avslöjanden i söndags, till exempel?

Bakom lynchmobben i Bjästa

Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.

Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?

Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.

Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.

De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.

Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.

Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.

Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering

Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.

Stenblomma igen

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Jag minns att Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Jag har inte hört den sen dess men jag minns att den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa något om att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom. Eller nåt.

Det är min minnesbild, och jag är övertygad om att den i alla fall inte i huvudsak är falsk.

Det var lite naivistiskt, oförstående människor skulle kunna säga ”barnsligt”. Ingenting för en intellektuell FK:are (se inlägget nedan) med andra ord. Men det var fint. Och det framfördes väldigt fint, och innerligt.

Men det var inget som jag sprang omkring och sa att jag älskade.

Men det gjorde jag.

Stenblomma

Kommer plötsligt på att tänka på en gång 1973, när jag lyssnade på en grupp som hette Stenblomma.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

Jag minns alltså att jag lyssnade på Stenblomma, man kommer inte ihåg om det var en koncert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag.

Vad jag minns speciellt var dock att jag satt bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Det fanns något innerligt fint hos dem som jag älskade.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet men jag hoppas jag kan få tag i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Det skulle verkligen vara roligt att lyssna på dem igen.
----------------------------
Se också "Stenblomma igen"!

Sarah Winchesters hus

Någon av er kanske såg skräckfilmen ”Ellen Rimbauers dagbok” på TV4. Det finns faktiskt ett centralt tema i den som har haft en motsvarighet i verkligheten.

Det är föreställningen om att ett hus ständigt måste byggas för att ingen ska dö. I filmen intalar husets ande Ellen detta.

Idén torde ha kommit från Sarah Winchester och hennes märkliga husbygge. Hon hade gift sig med sonen till ägaren av företaget som tillverkade den kända gevärstypen, Winchestergeväret. Efter att hennes man dött 1881 sägs ett medium ha övertalat henne att andarna från de som hade dött genom att bli skjutna av Winchestergevär var ute efter henne. Hennes enda chans att överleva var att hon skulle bygga ett mycket ovanligt hus.

Dels skulle huset vara byggt på ett speciellt sätt, för att lura andarna. Dels – och viktigast – måste det ständigt byggas – 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan, alla veckor på året. Eftersom hon var rik – inkomsterna kom från just Winchestergeväret! – hade hon råd.

Så huset byggdes ut dag och natt. Det var uppbyggt utifrån magiska, talmystiska och andra udda idéer. Det fanns exempelvis trappor som inte ledde någonstans – troligen för att förvirra andarna.

Efter hennes död 1922 upphörde arbetena med huset. Idag har den nuvarande ägaren gjort huset till en form av museum, och tar inträde för att man ska få gå runt i de labyrintliknande gångarna i det.

Om "Winchesteränkan" och hennes hus kan man läsa på engelska Wikipedia, som också har länkar till andra webbsidor om denna märkliga historia.

Datorrelaterad värk

Har gradvis fått allt mer ont i armar och axlar. Speciellt på högra sidan. Jag är ganska så säker på att det har något att göra med mitt flitiga datoranvändande.

Just nu har det gått så långt att jag har svårt att sätta på mig en tröja på morgonen. Och att sova på sidan, vilket jag gjort sedan jag var barn. (Får skräckkänslor av att sova på rygg).

Det är nog bäst att ta det försiktigt med datorn på ett tag.