fredag 22 maj 2009

Truman Bethurum återbesökt - Clarion som egalitär utopi

När jag var sju-åtta år var min tillvaro otrygg, ja i det närmaste tröstlös. Jag letade efter hoppfulla trosföreställningar som kunde vara till hjälp.

En sådan fann jag i Max B Millers ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?”. I synnerhet i kapitlet ”Kontakt med rymdvarelser”. Där berättade till synes trovärdiga personer om möten med vänliga, förstående och av allt att döma goda rymdmänniskor.

Den mest fascinerande av dessa berättelser var Truman Bethurums möte 1952 med ett UFO från planeten Clarion och framförallt med dess kvinnliga kapten Aura Rhanes. Hon gav ett väldigt sympatiskt intryck, och det faktum att de hade en kvinnlig kapten tyckte jag ökade trovärdigheten i berättelsen. Jag hade aldrig hört talas om kvinnliga kaptener och att tefatet hade en sådan tyckte jag ökade tilltron till dess utomjordiska ursprung.

Att goda varelser cirklade runt vår planet och kunde ingripa en dag var trösterikt. Om himlen en dag hade varit fylld av flygande tefat hade jag blivit själaglad.

Men det dröjde inte länge förrän det blev snudd på omöjligt att tro på detta. Det var trist.

Nu, mer än 46 år senare, har jag just läst ut ”Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum”. Utgivet av något som heter ”Inner Light Publications”. Det innehåller en del texter av Bethurum, inklusive en del självbiografiska avsnitt.

Barnatro dör inte så lätt. Jag märker att jag innerligt hoppas att det inte ska finnas något uppenbart omöjligt i texten, så att jag på något plan åtminstone kan få behålla lite av vad Ingemar Hedenius kallat för ”patetisk tro”. Men, ack, nej. Även där blir man besviken.

Vi får nämligen läsa om hur Aura Rhanes talar om hur invånarna på Clarion, vars rumsliga läge i världsrymden är ganska så oklart, har ett nära samarbete med invånarna på Mars. Mars, förklarar hon, är en planet med en stor tillverkningsindustri, som gör att det förser hela solsystemet med avancerad teknologi. Ja, även materialet i Aura Rhanes tefat är tillverkat på Mars.

Adjö, Aura Rhanes. Adjö Clarion. Den man som berättade om er var oerhört dum, som inte nöjde sig med icke kontrollerbara uppgifter om de kosmiska vännerna.

Det är extra synd eftersom Clarion inte endast var sympatiskt, utan till och med sympatiskt på ett politiskt korrekt sätt. Politiskt korrekt i svenska vänstemiljöer idag, inte i USA 1952…

Clarion är enligt Bethurum/Aura Rhanes jämlikt, med en kooperativ ekonomi. Det finns inga rika och fattiga, inga klasser. Kvinnor är helt jämställda med män och Aura Rhanes sitter för övrigt i Clarions regering.

Clarion är inte uppdelat i nationer, planeten är en enhet, utgör en nation i sig.

Våld, krig och brottslighet är okända. Barnuppfostran är kärleksfull, och saknar våld, hot och bestraffningar.

Människorna lever mycket länge. Aura Rhanes sades se ut som om hon vore på sin höjd 40 år, men är i själva verket redan mormor, och berättade för Bethurum att hon själv kommer att leva i minst tusen år.

Och i motsatts till de contactees som brukar vilja beskriva tefatsmänniskorna som ”ariskt” ljushåriga, med blåa ögon, försäkrar Bethurum att de har mörkt hår, mörka ögon, med ett latinskt utseende.

Bethurum själv beskriver hur han ser fram emot en värld på jorden utan klasser, krig, kvinnoförtryck och rasförtryck – och försäkrar att Aura Rhanes och hennes kolleger åtminstone indirekt kommer att hjälpa oss med detta.

Själv kom han från arbetarklassen, och beskriver ett fattigt liv, och boken uttrycker en hel del missnöje med politiker, de rika, och arbetsgivarna. Det förklarar ju hans önskan efter jämlikhet.

Men att hans strävan efter jämlikhet också omfattar etniska minoriteter och kvinnor ger hela budskapet en ganska så "modern" vänsterprofil.

Personligen tror jag nog att Bethurum utnyttjade tefatsvågen för att få en chans att föra ut åsikter som låg honom varmt om hjärtat, och som han aldrig annars skulle kunnat nå ut med.

Det är ju den rimliga förklaringen. Den är ju milt sagt mer trolig än att Aura Rhanes existerar. Tyvärr.

Inga kommentarer:

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...