Indiankvinnor med makt

/Publicerad i Socialisten mars 2003./

I dessa dagar är det inte ovanligt att biologiskt orienterade författare påstår att kvinnoförtrycket har biologiska orsaker.

Eftersom "kvinnor är från Venus, män är från Mars" (för att nu citera en känd boktitel), det vill säga att män är aggressiva och kvinnor är omvårdande och tillika undergivna männen, kommer den politiska och ekonomiska makten att närmast automatiskt hamna hos männen. Denna uppfattning sprids av många antropologer, biologer och psykologer.

Men den är inte sann. Före klassamhället var den "naturliga" ordningen inte mansdominans, utan jämlikhet.

Från arkeologin kan vi hämta många exempel från samhällen som saknar tecken på ojämlikhet mellan könen, och som dessutom antyder att kvinnor spelade en större roll än männen i religionen. (Se Rosalie Lindvalls artikel "Kontroversiell arkeologi visar på samhälle utan förtryck" i Socialisten nr 56.) Nu är arkeologiska fynd sällan entydiga - det går att tolka dem på olika sätt, och somliga har ansträngt sig att bevisa att även uppenbara tecken på jämlikhet i det arkeologiska materialet kan tolkas som ett uttryck för "maskerad" ojämlikhet. Men nu finns det ju dessutom etnografiska exempel från modern tid på samhällen där kvinnor haft minst lika stor, och ibland kanske till och med större, makt än männen.

Dessa samhällen var samtidigt klasslösa. Det fanns inga härskande klasser och tillgångarna fördelas i stort sett lika.

Några av de mest tydliga exemplen på detta fanns hos de amerikanska indianerna. Innan de vita kolonisatörerna med våld erövrade den amerikanska kontinenten, var indiansamhällena med undantag för aztek-, maya- och inkakulturerna, jämlika samhällen, utan vare sig klasser eller skikt. Samtidigt finns det här otaliga exempel på att kvinnor hade en mycket starkare ställning i dessa samhällen än i klassamhällena.

Antropologen Eleanor Leacock (1922-1987) studerade Montagnais-Naskapi-samhället på Labradorhalvön i norra Nordamerika. Det var ett jägar- och samlarsamhälle, som fram till 1500-talet då de franska kolonisatörerna tog över området, levde i ett jämlikt och jämställt samhälle. Leacock har studerat missionärsrapporter från 1600-talet som visar hur jesuiterna på alla sätt försökte "civilisera" detta "vilda" folk. För det första innebar detta att hela befolkningen måste lära sig att lyda den politiska makten.

Missionärerna klagade på att "infödingarna" inte ens hade någon respekt eller rädsla för sina egna "hövdingar" och att de endast lydde dessa om de hade lust. När hövdingarna föreslog något som befolkningen inte höll med om var det ingen som lydde. Detta såg missionärerna som ett allvarligt problem.

Ett annat problem var att kvinnor inte lydde sina män. Missionären La Jeune beskriver hur han försökte förklara för de infödda männen att i det civiliserade Frankrike hade männen makten; det var inte männen som skulle lyda sina fruar utan tvärtom!

Men även barnen hade uppenbarligen en starkare ställning hos Montagnais-Naskapi än de hade hos de vita. Ett av de stora problemen för missionärerna var att övertyga urinnevånarna om nödvändigheten att kroppsligt bestraffa olydiga barn. Detta mötte mycket starka reaktioner hos de infödda. För dem var det otänkbart att slå barn, en inställning som skapade stora problem för missionärernas strävanden.

Inte heller tog de infödda speciellt allvarligt på frågan om otrohet. När missionärerna förklarade att en kvinna måste vara sin man trogen, annars kan han ju inte veta att barnen var hans, fick de till svar:

"Ni har inget vett. Ni fransmän älskar bara era egna barn, men vi älskar alla barn i vår stam".

Montagnais-Naskapi-samhället var var vid denna tidpunkt i huvudsak matrilineärt och matrilokalt. Det innebar att barnen ansågs höra till moderns, inte faderns släktskapsgrupp och att mannen normalt sett flyttade hem till kvinnan, och inte tvärtom, vid äktenskapet.

Denna ordning finns representerad på många andra håll bland de amerikanska indianerna. Ett av de mest anmärkningsvärda exemplen är kanske de jordbrukande irokeserna. I det irokesiska samhället fanns egentligen inget ägande i vår mening, men när irokeserna av de vita tvingades definiera sin ägarstruktur förklarade de att kvinnorna ägde både husen och jorden. I det politiska systemet var de formella ledarna visserligen män, men det var de kvinnliga ledarna för "långhusen" som tillsatte dem. Och de kunde när som helst avsättas av kvinnorna.

Irokessamhället var mer konsekvent matrilokalt än Montagnais-Naskapi, och om en kvinna ville skilja sig satte hon bara mannens ägodelar utanför dörren, och han var tvungen att flytta. Jorden "ägdes" kollektivt av kvinnorna, och kvinnorna hade makten över överskottet, och ägde jordbruksredskapen.

I en artikel av Diane Rothenberg i antologin "Women and Colonization" får vi reda på hur kväkarna försökte "civilisera" den irokesiska Seneca-stammen. En av de viktigaste uppgifterna var här att föröka pressa indianerna till att övergå till privat äganderätt av jorden, och sedan se till att männen skulle äga och bruka den. Åtminstone den första delen av denna uppgift misslyckades; enligt Rothenberg ägdes ännu 1980 Seneca-stammens jord kollektivt.

Missionären Lafitau beskrev redan på 1700-talet de irokesiska kvinnornas ställning: "All verklig auktoritet finns hos dem. De är det styrande rådets själ, de är skiljedomare över krig och fred".

När indianerna underkuvades krossades även kvinnornas starka ställning. Såväl kvinnor och barn skulle nu underordnas husfaderns tyranni, liksom hela befolkningen skulle underordnas den härskande klassens tyranni. Endast så kunde, enligt de vita kolonisatörernas ideologer, "civilisationen" byggas.


Litteraturtips:
Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, Praeger 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981


Erik Rodenborg