Är jag en "barbar?"

Läser en artikel i Aftonbladet om en dom i en iransk domstol. En kvinna som inte ville gifta sig med en man utsattes för en syraattack av mannen ifråga. Hon fick syra i ansiktet så att hon blev blind.

Hela mannens familj hade stått bakom honom i försöken att få henne att gifta sig med honom. Hon hade ändå vägrat. Därav den vidriga handlingen.

Nu har en iransk domstol beslutat att hon ska få hämnas. Hon ska få hälla syra i mannens bägge ögon så att han blir blind.

Alla åtta bloggkommentarer som länkas från Aftonbladetartikeln, utom en, fokuserar på den barbariska rättskipningen i Iran. En av dem ligger på en kristen blogg och talar om varför man är skyldig att förlåta oförätter.

Nej, jag vill inte alls verka för att införa en "öga för öga"-lagstiftning. Jag skulle aldrig föreslå en sådan lag.

Men... jag kommer på mig själv med att hoppas att inte någon överordnad instans i Iran plötsligt ska gripa in och upphäva domen. Ja, jag tycker att mannen får skylla sig själv. Och om brutalt våld mot kvinnor fick sådana konsekvenser lite oftare, skulle det nog minska kraftigt.

Jag kanske ska gå och titta mig i spegeln. Kanske ser jag en barbar där? Nåja, i så fall kan jag nog leva med det… utan alltför dåligt samvete.