Läser en artikel i Aftonbladet om en dom i en iransk domstol. En kvinna som inte ville gifta sig med en man utsattes för en syraattack av mannen ifråga. Hon fick syra i ansiktet så att hon blev blind.
Hela mannens familj hade stått bakom honom i försöken att få henne att gifta sig med honom. Hon hade ändå vägrat. Därav den vidriga handlingen.
Nu har en iransk domstol beslutat att hon ska få hämnas. Hon ska få hälla syra i mannens bägge ögon så att han blir blind.
Alla åtta bloggkommentarer som länkas från Aftonbladetartikeln, utom en, fokuserar på den barbariska rättskipningen i Iran. En av dem ligger på en kristen blogg och talar om varför man är skyldig att förlåta oförätter.
Nej, jag vill inte alls verka för att införa en "öga för öga"-lagstiftning. Jag skulle aldrig föreslå en sådan lag.
Men... jag kommer på mig själv med att hoppas att inte någon överordnad instans i Iran plötsligt ska gripa in och upphäva domen. Ja, jag tycker att mannen får skylla sig själv. Och om brutalt våld mot kvinnor fick sådana konsekvenser lite oftare, skulle det nog minska kraftigt.
Jag kanske ska gå och titta mig i spegeln. Kanske ser jag en barbar där? Nåja, i så fall kan jag nog leva med det… utan alltför dåligt samvete.
måndag 30 mars 2009
söndag 29 mars 2009
fredag 27 mars 2009
Sammansvärjningen/Conspiracy theory
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
onsdag 25 mars 2009
Varför klarar sig Kina så bra i krisen?
/Tillägg 27/3. Vill bara påpeka att jag inte är riktigt lika tvärsäker som jag låter i inlägget. Ibland skriver jag hårt polemiskt, och då försvinner ju tveksamheter och tvivel från resonemanget./
Kapitalismen är i kris men i Kina går det i stort sett bra. Det måste vara förvånande för de som har utgått frän att Kinas ekonomiska framgångar berodde på att det blivit kapitalistiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer.
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
Kapitalismen är i kris men i Kina går det i stort sett bra. Det måste vara förvånande för de som har utgått frän att Kinas ekonomiska framgångar berodde på att det blivit kapitalistiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer.
För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?
Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.
Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.
Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?
På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.
I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.
Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.
I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.
Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.
Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.
Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.
TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.
måndag 23 mars 2009
Vuxenincest och Westermarckeffekten
För något år sedan fanns det på nätet en del så kallade sexliberaler som drev frågan om legalisering av vuxenincest. De menade att det inte fanns några skäl att förbjuda sexuella relationer mellan vuxna människor. Och de talade då inte endast om syskonincest, utan även om incest mellan föräldrar och (vuxna) barn.
Det är uppenbart att i det senare fallet är deras ståndpunkter rent absurda, och visar, i bästa fall, på en total oförmåga till ett elementärt psykodynamiskt tänkande. De beroendeförhållanden som grundläggs i barndomen är på ett djupare plan fundamentala även i vuxen ålder – de går inte att trolla bort. Det gäller i vilket fall som helst alla föräldra-barnrelationer som har varit sociala, och inte endast rent biologiska.
Ett barn som vuxit upp i en familj måste för att behålla någon form av psykisk balans frigöra sig från banden till föräldrarna. I en incestuös ”relation” mellan en förälder och ett vuxet barn kommer med oundviklighet infantila beroendekänslor och sexualitet att samverka till en veritabel häxbryggd. ”Slaveri” är en inte helt inadekvat term för ett sådant förhållande.
Men någon kan invända att så inte är fallet med syskonincest. Det kan medges att det kan finnas fall där barnen skiljts åt vid födelsen, och sedan träffar varandra 25 år senare. Men i de allra flesta fall är det ju inte så. Och då menar jag att syskonincest måste ses som något neurotiskt, troligen som ett resultat av sexuella övergrepp och bindningar från tidig ålder. Varför?
I början av 1900-talet uppstod en debatt bland forskare om varför incest universellt var förbjudet. Det uppstod två läger med två helt olika svar på frågan.
Det första lägret hävdade att det inte fanns någon instinktiv motvilja mot incest. Dit hörde bland annat Sigmund Freud och etnologen James G. Frazer. Freud var extremast – han hävdade att det hos alla människor fanns ett driftsmässigt behov av incest. Redan i barndomen fanns det behovet och de incestuösa önskningarna var de första sexuella önskningarna.
Nu behöver jag inte gå in här på varför jag anser att Freud, för att uttrycka det milt, hade fel om barnens ”sexualdrift”. Det har jag gjort på flera andra ställen, bland annat i min artikel ”Freudiansk psykoanalys – vapen mot överlevare” i Spegeln 2/2001. Men det löser ju i och för sig inte frågan om motviljan mot incest är social eller biologisk.
Den andra skolan bland forskarna företräddes främst av den finske etnologen Edward Westermarck. Han ansåg att motviljan mot incest ytterst hade biologiska grunder. Det kan verka förvånande, med tanke på de fall som ändå finns där biologiska syskon (och i några få extrema fall barn och föräldrar) som skiljts från födelsen träffas långt senare och blir förälskade. Han löste problemet med teorin om ”härdkamrater”.
Biologin verkade inte direkt, enligt Westermarck. Utan genom att de som fötts upp tillsammans och levde tillsammans under barndomen inte utvecklar sexuella känslor för varandra. Det var biologiskt förmånligt, eftersom härdkamraterna i människosläktet oftast är biologiskt besläktade. Och sexuella relationer mellan nära släktingar har biologiska nackdelar, vilket vi på nytt påmints om av ett program i Uppdrag Granskning.
Westermarcks teori blev en minoritetsuppfattning bland forskarna. De flesta delade Frazers och Freuds åsikt att incesttabut ingalunda var medfött, utan skapades av samhället. Och så var läget ända tills några forskare började studera äktenskapsval hos barn som fötts upp i israeliska kibbutzer.
Kibbutzerna var en form av radikala samhällsexperiment. Vi får minnas att den tidiga sionismen hade starka vänsterströmningar, och under de första åren av Israels existens fick den nyfödda staten i stort sett alla sina vapen från Sovjetblocket, framförallt Tjeckoslovakien. I kibbutzerna främjades en kollektiv livsstil, och det gällde även barnuppfostran. Barn från olika familjer växte upp nära varandra, och uppfostrades kollektivt.
Nu visade det sig att de barn som fötts upp i kibbutzernas barngrupper i princip aldrig gifte sig, eller inledde förhållanden, med varandra, vare sig de var släkt eller inte. De få undantagen visade sig bero på att de egentligen inte hade varit så nära varandra, utan långa perioder hade varit skilda åt av olika anledningar.
Plötsligt fick Westermarcks teori en ny renässans, och man började tala om Westermarckeffekten. Nu började man undersöka saken i andra samhällen och fann samma fenomen där: barndomens ”härdkamrater” blev, oavsett släktskap, inte sexuellt attraherade av varandra i vuxen ålder. Pendeln svängde i diskussionen, och motviljan mot incest började på nytt ses som biologiskt grundad,
Nu är jag medveten om att det finns freudianskt inspirerade forskare, som Melford Spiro, som med hjälp av ganska så invecklade konstruktioner fortfarande förnekar detta. Men det vikigaste är trots allt inte om det hela är biologiskt grundat eller inte – utan att det ser ut så här, oavsett orsakerna.
Det naturliga för människor är alltså att som vuxen inte vilja ha sexuellt umgänge med dem som de vuxit upp med i barndomen, oavsett åldersskillnad. Det innebär att om de ändå har det, så beror det snarare på dysfunktionella familjesystem, med inslag av sexuella övergrepp eller sexuella manipulationer.
Min slutsats av detta är att sexualiteten är en betydelsefull kraft för de barn som växer upp till tonåringar och vuxna, och en kraft som bidrar till frigörelsen från ursprungsfamiljen. De lagar som finns är ett stöd för den frigörande kraften. Hur ”rationellt” det ytligt sett än kan te sig att tillåta syskonincest (att vara för att tillåta incest mellan föräldrar och vuxna barn är inte ens ytligt rationellt, utan snarare resultatet av ett rent perverterat tänkande!) skulle en sådan lagändring endast gynna neurotiska och dysfunktionella drag i översexualiserade familjer, eller rena förövarfamiljer.
Ett tillåtande av vuxenincest skulle alltså hjälpa vissa typer av familjer att hålla kvar vuxna barn i regressiva infantila beroendeförhållanden.
Det är uppenbart att i det senare fallet är deras ståndpunkter rent absurda, och visar, i bästa fall, på en total oförmåga till ett elementärt psykodynamiskt tänkande. De beroendeförhållanden som grundläggs i barndomen är på ett djupare plan fundamentala även i vuxen ålder – de går inte att trolla bort. Det gäller i vilket fall som helst alla föräldra-barnrelationer som har varit sociala, och inte endast rent biologiska.
Ett barn som vuxit upp i en familj måste för att behålla någon form av psykisk balans frigöra sig från banden till föräldrarna. I en incestuös ”relation” mellan en förälder och ett vuxet barn kommer med oundviklighet infantila beroendekänslor och sexualitet att samverka till en veritabel häxbryggd. ”Slaveri” är en inte helt inadekvat term för ett sådant förhållande.
Men någon kan invända att så inte är fallet med syskonincest. Det kan medges att det kan finnas fall där barnen skiljts åt vid födelsen, och sedan träffar varandra 25 år senare. Men i de allra flesta fall är det ju inte så. Och då menar jag att syskonincest måste ses som något neurotiskt, troligen som ett resultat av sexuella övergrepp och bindningar från tidig ålder. Varför?
I början av 1900-talet uppstod en debatt bland forskare om varför incest universellt var förbjudet. Det uppstod två läger med två helt olika svar på frågan.
Det första lägret hävdade att det inte fanns någon instinktiv motvilja mot incest. Dit hörde bland annat Sigmund Freud och etnologen James G. Frazer. Freud var extremast – han hävdade att det hos alla människor fanns ett driftsmässigt behov av incest. Redan i barndomen fanns det behovet och de incestuösa önskningarna var de första sexuella önskningarna.
Nu behöver jag inte gå in här på varför jag anser att Freud, för att uttrycka det milt, hade fel om barnens ”sexualdrift”. Det har jag gjort på flera andra ställen, bland annat i min artikel ”Freudiansk psykoanalys – vapen mot överlevare” i Spegeln 2/2001. Men det löser ju i och för sig inte frågan om motviljan mot incest är social eller biologisk.
Den andra skolan bland forskarna företräddes främst av den finske etnologen Edward Westermarck. Han ansåg att motviljan mot incest ytterst hade biologiska grunder. Det kan verka förvånande, med tanke på de fall som ändå finns där biologiska syskon (och i några få extrema fall barn och föräldrar) som skiljts från födelsen träffas långt senare och blir förälskade. Han löste problemet med teorin om ”härdkamrater”.
Biologin verkade inte direkt, enligt Westermarck. Utan genom att de som fötts upp tillsammans och levde tillsammans under barndomen inte utvecklar sexuella känslor för varandra. Det var biologiskt förmånligt, eftersom härdkamraterna i människosläktet oftast är biologiskt besläktade. Och sexuella relationer mellan nära släktingar har biologiska nackdelar, vilket vi på nytt påmints om av ett program i Uppdrag Granskning.
Westermarcks teori blev en minoritetsuppfattning bland forskarna. De flesta delade Frazers och Freuds åsikt att incesttabut ingalunda var medfött, utan skapades av samhället. Och så var läget ända tills några forskare började studera äktenskapsval hos barn som fötts upp i israeliska kibbutzer.
Kibbutzerna var en form av radikala samhällsexperiment. Vi får minnas att den tidiga sionismen hade starka vänsterströmningar, och under de första åren av Israels existens fick den nyfödda staten i stort sett alla sina vapen från Sovjetblocket, framförallt Tjeckoslovakien. I kibbutzerna främjades en kollektiv livsstil, och det gällde även barnuppfostran. Barn från olika familjer växte upp nära varandra, och uppfostrades kollektivt.
Nu visade det sig att de barn som fötts upp i kibbutzernas barngrupper i princip aldrig gifte sig, eller inledde förhållanden, med varandra, vare sig de var släkt eller inte. De få undantagen visade sig bero på att de egentligen inte hade varit så nära varandra, utan långa perioder hade varit skilda åt av olika anledningar.
Plötsligt fick Westermarcks teori en ny renässans, och man började tala om Westermarckeffekten. Nu började man undersöka saken i andra samhällen och fann samma fenomen där: barndomens ”härdkamrater” blev, oavsett släktskap, inte sexuellt attraherade av varandra i vuxen ålder. Pendeln svängde i diskussionen, och motviljan mot incest började på nytt ses som biologiskt grundad,
Nu är jag medveten om att det finns freudianskt inspirerade forskare, som Melford Spiro, som med hjälp av ganska så invecklade konstruktioner fortfarande förnekar detta. Men det vikigaste är trots allt inte om det hela är biologiskt grundat eller inte – utan att det ser ut så här, oavsett orsakerna.
Det naturliga för människor är alltså att som vuxen inte vilja ha sexuellt umgänge med dem som de vuxit upp med i barndomen, oavsett åldersskillnad. Det innebär att om de ändå har det, så beror det snarare på dysfunktionella familjesystem, med inslag av sexuella övergrepp eller sexuella manipulationer.
Min slutsats av detta är att sexualiteten är en betydelsefull kraft för de barn som växer upp till tonåringar och vuxna, och en kraft som bidrar till frigörelsen från ursprungsfamiljen. De lagar som finns är ett stöd för den frigörande kraften. Hur ”rationellt” det ytligt sett än kan te sig att tillåta syskonincest (att vara för att tillåta incest mellan föräldrar och vuxna barn är inte ens ytligt rationellt, utan snarare resultatet av ett rent perverterat tänkande!) skulle en sådan lagändring endast gynna neurotiska och dysfunktionella drag i översexualiserade familjer, eller rena förövarfamiljer.
Ett tillåtande av vuxenincest skulle alltså hjälpa vissa typer av familjer att hålla kvar vuxna barn i regressiva infantila beroendeförhållanden.
söndag 22 mars 2009
Signs – otäck och fånig
Skräckfilmer om utomjordingar duggar tätt. Dagen efter att TV5 visat ”Världarnas krig” visade TV4+ Mel Gibsons ”Signs”. Det måste vara en av de fånigaste filmer jag har sett.
Det innebär inte att den inte var otäck. Omedelbart efter att den slutat slocknade plötsligt toalettlampan och eftersom hallampan inte fungerar fick jag gå in i en ganska mörk toalett och byta lampan. Jag tittade oroligt in i en dunkel spegel, rädd för att få se konturen av någon sorts varelse bakom mig. Det slapp jag dess bättre.
Men den är som sagt fånig i alla fall. Det handlar inte om ett i någon vettig mening organiserat anfall mot jorden. Istället springer nakna obeväpnade utomjordingar omkring och angriper människor en och en.
Mot slutet väljer Mel Gibson och hans familj att skydda sig mot dessa genom att barrikadera sig i sitt ensliga trähus på landet, i hopp om att utomjordingarna inte kan ta sig in genom låsta trädörrar och igenspikade fönster. Det visar sig egendomligt nog fungera. En civilisation som kan flyga mellan stjärnorna vet inte hur man slår in trädörrar.
Sedan drivs de bort från jorden. Anledningen verkar vara, om jag förstår filmen rätt, att de inte tål vatten. Varför intelligenta varelser som inte tål vatten väljer att försöka invadera en så vattenfylld planet förklaras förstås inte. Vad skulle de ha gjort om det börjat regna?
Men filmen har en mörk, ångestfylld stämning, som kan skrämma en mellan skratten.
Det innebär inte att den inte var otäck. Omedelbart efter att den slutat slocknade plötsligt toalettlampan och eftersom hallampan inte fungerar fick jag gå in i en ganska mörk toalett och byta lampan. Jag tittade oroligt in i en dunkel spegel, rädd för att få se konturen av någon sorts varelse bakom mig. Det slapp jag dess bättre.
Men den är som sagt fånig i alla fall. Det handlar inte om ett i någon vettig mening organiserat anfall mot jorden. Istället springer nakna obeväpnade utomjordingar omkring och angriper människor en och en.
Mot slutet väljer Mel Gibson och hans familj att skydda sig mot dessa genom att barrikadera sig i sitt ensliga trähus på landet, i hopp om att utomjordingarna inte kan ta sig in genom låsta trädörrar och igenspikade fönster. Det visar sig egendomligt nog fungera. En civilisation som kan flyga mellan stjärnorna vet inte hur man slår in trädörrar.
Sedan drivs de bort från jorden. Anledningen verkar vara, om jag förstår filmen rätt, att de inte tål vatten. Varför intelligenta varelser som inte tål vatten väljer att försöka invadera en så vattenfylld planet förklaras förstås inte. Vad skulle de ha gjort om det börjat regna?
Men filmen har en mörk, ångestfylld stämning, som kan skrämma en mellan skratten.
lördag 21 mars 2009
Världarnas krig
Medan radioastronomer förgäves letar efter tecken på intelligent liv, och medan teleskop letar efter planeter av jordens typ i andra solsystem, forsätter filmindustrin att producera filmer med slemmigare och slemmigare utomjordingar.
Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.
Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?
Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.
Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.
Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.
Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?
Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.
Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.
fredag 20 mars 2009
Det blir ingen recension
Läste ut "Låt den rätte komma in" för andra gången igår. Hade tänkt recensera den, men vid närmare eftertanke låter jag bli. Dess betydelse för mig är så speciell, att det inte är meningsfullt att recensera den.
Jag tänker heller inte gå in på vad den egentligen står för hos mig. Jag nöjer mig med att säga att det är en av de mest betydelsefulla böcker jag har läst i hela mitt liv, kanske den mest betydelsefulla.
Jag vill gå ett steg längre än så. Jag tror faktiskt att oavsett hur länge jag lever kommer jag att i mitt inre dela upp mitt vuxna liv i före och efter jag läste "Låt den rätte komma in". Låter det vansinnigt? Det kanske det är, också.
Men det kan finnas en djup sanning i vansinne också...
Jag tänker heller inte gå in på vad den egentligen står för hos mig. Jag nöjer mig med att säga att det är en av de mest betydelsefulla böcker jag har läst i hela mitt liv, kanske den mest betydelsefulla.
Jag vill gå ett steg längre än så. Jag tror faktiskt att oavsett hur länge jag lever kommer jag att i mitt inre dela upp mitt vuxna liv i före och efter jag läste "Låt den rätte komma in". Låter det vansinnigt? Det kanske det är, också.
Men det kan finnas en djup sanning i vansinne också...
torsdag 19 mars 2009
"Pedofillagarna efterföljs inte och barnen sviks"
Monica Dahlström-Lannes har skrivit en utmärkt artikel på Newsmill med ovanstående rubrik. Den rekommenderas varmt.
lördag 14 mars 2009
Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik
En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.
Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?
Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.
En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.
Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.
På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.
Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.
Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.
Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.
Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.
Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.
Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.
Precis som vad gäller kristendomen är slutresultatet ett milt sagt patriarkalt system – även om islamiska feminister som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.
Men om hennes feministiska tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilineära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…
Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?
Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.
En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.
Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.
På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.
Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.
Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.
Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.
Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.
Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.
Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.
Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.
Precis som vad gäller kristendomen är slutresultatet ett milt sagt patriarkalt system – även om islamiska feminister som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.
Men om hennes feministiska tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilineära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…
fredag 13 mars 2009
De vuxnas dumhet och elakhet - en orättvis betraktelse?
Vuxna är dumma. Och vuxna är elaka. Ofta.
När ett barn blir vuxen utvecklar det en större hjärna. Vuxna borde alltså bli förnuftigare än barn. Men att de ofta inte är det beror på att de samtidigt utvecklar något som kallas ”sexualitet”.
Kärleken är blind… sägs det. Men det gäller nästan bara vuxna. Visst kan barn älska föräldrar som gör dem illa. Men det beror på att de är tvungna. Så fort barn kan välja så älskar de dem som tycker om dem. Som inte är elaka.
Ett barn som tycker om ett annat barn kommer att sluta att göra det om det andra barnet systematiskt gör det illa. Men vuxna kan stanna kvar i destruktiva relationer därför att deras ”sexualitet” förmår dem att ”älska” de som gör dem illa.
Men det är än värre. Vuxna kan till och med älska inte bara de som gör dem illa, utan DET som gör dem illa. Inga barn tycker om att bli slagna. Men vuxna kan av mysko sexuella skäl tycka om det. Det är något som inget barn kan förstå. Men så är barn förnuftigare än vuxna. Sexualiteten har ännu inte fördunklat deras omdöme.
Någon kan invända att barn kan tycka om att slå andra barn. Det är sant, till viss del. Barnet kan vara argt, eller vill visa sin styrka, eller makt. Barn är inga änglar. Men i motsats till hos vissa vuxna är inte barnets slående kopplat till känslor av intensiv lust. Om ett barn får reda på att det just nu kan få äta en god chokladtårta om de lägger av med att slåss, kommer nästan varenda en att välja det, även de mest stökiga. Det är bara för vissa vuxna som njutningen i att slå någon är större än den man får när man äter något verkligt gott.
Om vi lämnar elakheten och går över till den rena dumheten skulle inga barn ägna sig åt något så fånigt som att slicka en sko, i varje fall inte mer än någon sekund. Det är bara vuxna som kan göra något så löjligt, under inflytande av denna mystiska ”sexualitet”.
Man kan gå vidare i dumheter och gräsligheter – alltifrån att äta bajs, bada i urin till monstruösa handlingar med lik (eller ännu värre, med de som ännu inte är lik).
Jesus lär ha sagt att bara den som blir som ett barn kan komma in i Guds rike. Det var kanske inte det här han syftade på men det är ju värt en tanke. Sexualiteten har å andra sidan förmågan att få många vuxna att gå in i dumhetens rike, elakhetens rike och grymhetens rike.
Och i värsta fall rikta sin dumhet, elakhet och grymhet mot barnen.
När ett barn blir vuxen utvecklar det en större hjärna. Vuxna borde alltså bli förnuftigare än barn. Men att de ofta inte är det beror på att de samtidigt utvecklar något som kallas ”sexualitet”.
Kärleken är blind… sägs det. Men det gäller nästan bara vuxna. Visst kan barn älska föräldrar som gör dem illa. Men det beror på att de är tvungna. Så fort barn kan välja så älskar de dem som tycker om dem. Som inte är elaka.
Ett barn som tycker om ett annat barn kommer att sluta att göra det om det andra barnet systematiskt gör det illa. Men vuxna kan stanna kvar i destruktiva relationer därför att deras ”sexualitet” förmår dem att ”älska” de som gör dem illa.
Men det är än värre. Vuxna kan till och med älska inte bara de som gör dem illa, utan DET som gör dem illa. Inga barn tycker om att bli slagna. Men vuxna kan av mysko sexuella skäl tycka om det. Det är något som inget barn kan förstå. Men så är barn förnuftigare än vuxna. Sexualiteten har ännu inte fördunklat deras omdöme.
Någon kan invända att barn kan tycka om att slå andra barn. Det är sant, till viss del. Barnet kan vara argt, eller vill visa sin styrka, eller makt. Barn är inga änglar. Men i motsats till hos vissa vuxna är inte barnets slående kopplat till känslor av intensiv lust. Om ett barn får reda på att det just nu kan få äta en god chokladtårta om de lägger av med att slåss, kommer nästan varenda en att välja det, även de mest stökiga. Det är bara för vissa vuxna som njutningen i att slå någon är större än den man får när man äter något verkligt gott.
Om vi lämnar elakheten och går över till den rena dumheten skulle inga barn ägna sig åt något så fånigt som att slicka en sko, i varje fall inte mer än någon sekund. Det är bara vuxna som kan göra något så löjligt, under inflytande av denna mystiska ”sexualitet”.
Man kan gå vidare i dumheter och gräsligheter – alltifrån att äta bajs, bada i urin till monstruösa handlingar med lik (eller ännu värre, med de som ännu inte är lik).
Jesus lär ha sagt att bara den som blir som ett barn kan komma in i Guds rike. Det var kanske inte det här han syftade på men det är ju värt en tanke. Sexualiteten har å andra sidan förmågan att få många vuxna att gå in i dumhetens rike, elakhetens rike och grymhetens rike.
Och i värsta fall rikta sin dumhet, elakhet och grymhet mot barnen.
onsdag 11 mars 2009
Mars, Venus och allas vår ensamhet
Har just sett den amerikanska sf-skräck-parodin "The Faculty" från 1998 på SVT. Temat är hur ondskefulla utomjordingar försöker ta över jorden, via en skola i USA.
Det är ju inte speciellt originellt. Möjligen bortsett från det där med skolan.
Men det hela får en att tänka på en märklig sak. För hundra år sedan, när även de mest seriösa akademiker trodde på existensen av intelligenta levande varelser i vårt solsystem, var den här typen av fantasier ganska så ovanliga. Efter hundra år av lönlöst letande efter utomjordiskt liv vimlar det nu av filmer, böcker och troligen även dataspel (ett medium jag inte vet ett skvatt om!) om de utomjordiska hoten. Mystiskt.
För hundra år sedan hade världens då kanske mest kände astronom, sir Percival Lowell, gett ut tre böcker om Mars, med titlar som Mars (1895), Mars and its Canals (1906) och Mars as the Abode of Life (1908). I dessa böcker drev han tesen om intelligenta marsinvånare, som på sin vattenfattiga planet hade utvecklat ett avancerat bevattningssystem, där vatten leddes från isfälten vid polerna, bland annat för att möjliggöra jordbruk närmare ekvatorn.
Det huvudsakliga beviset för detta var de så kallade kanalerna, som först ”upptäcktes” av den italienske astronomen Giovanni Shiaparelli. Han såg ett geometriskt mönster av linjer som genomkorsade Marsytan, och döpte dessa till ”canali”. Vid översättningen till engelska kom det att bli ”canals”, trots att den rätta översättningen egentligen var ”channels”. Ordet ”canals” implicerar att det handlar om av levande varelser byggda objekt, och det blev Lowells linje.
Efter Lowells död 1916 började kanalteorin, som i och för sig alltid hade haft sina kritiker, att gradvis överges. Många astronomer kunde ju inte se några kanaler alls, hur de än tittade, och de som ändå kunde göra det tenderade att se kanaler på helt andra ställen på Mars än där Lowell hade sett dem. (Se Moore 1998: 49-67)
Men drömmen om intelligent liv på Mars dog inte för det. Så sent som 1959 hävdade den sovjetiske astronomen Iosif Shklovsky att en av Mars månar, Phobos, inte var en måne utan en jättelik rymdstation byggd av marsmänniskor. Han försökte visa att dess bana visade att den var ihålig, och att detta inte kunde bero på något annat än att den var konstjord. Idén spreds, och någon förslog att anledningen att Phobos och dess systersatellit Daimos inte upptäcktes förrän 1877 var att de hade byggts bara några år innan upptäckten… (Moore 1998: 180)
Nu var inte Mars ensamt om att anses hysa liv. Spekulationerna om Venusmänniskor var mindre frekventa, utanför de mest svärmiska UFO- (eller snarare IFO-) entusiasterna men så sent som i mitten av femtiotalet kunde kända sovjetiska astronomer komma med utläggningar om färgen på växtlivet på Venus - G. A. Tichov föreslog att växterna på Venus var orangefärgade! (Hunt/ Moore 1982: 79).
Dödsstöten mot alla teorier om avancerat liv på Mars och Venus kom med de första (obemannade) rymdfärderna till dessa planeter. För Venus del (Hunt/Moore 1982: 113 – 127) visade framförallt sovjetiska rymdsonder (Sovjet lyckades t.o.m. med flera framgångsrika mjuklandningar på den kokheta planeten!) att värmen var så hög att allt liv torde vara helt uteslutet.
För Mars kom dödsstöten för idén om intelligent liv med den amerikanska rymdsonden Mariner 4 som 1965 passerade Mars och gav bilden av en planet som mer liknade månen än jorden – inga kanaler, inga sjöar, bara sten och grus. Visserligen fick bilden modifieras när Mariner 9 1971 sände nya bilder och upptäckte ett mer spännande landskap, med vulkaner, dalar, och berg. Men inga som helst tecken på något mer avancerat liv (Boyce 2002: 33-41).
Men det skulle bli värre ändå. 1976 landade den amerikanska sonden Viking 1 på Mars. Dess uppgift var just att söka efter (mikrobiskt) liv, och den fann inget. Det är visserligen sant att en del resultat inledningsvis på en del håll tolkades som tecken på liv, men det var med all sannolikhet orsakat av kemiska reaktioner. För det mest anmärkningsvärda var ändå att den inte ens fann organiska molekyler på Mars yta. Sådana var förväntade, eftersom de finns i meteoriter, och meteoriter hade träffat Mars i stort antal sedan planeten bildades. Men ingenting. Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars är självsteriliserande – någonting, troligen det lager av järnoxid (på mer lättfattlig svenska: rost), som täcker planetens yta, förintade de organiska molekylerna.
Tråkigt, eller? Vi slipper kanske oroa sig för otäcka utomjordingar när allt kommer omkring. Men… vilka gör det, på allvar, bortsett från små grupper av paranoiker.
Personligen misstänker jag att uppsjön av skräckfantasier om utomjordiska varelser innerst inne fyller funktionen att dölja besvikelsen över att inget utomjordiskt liv alls har hittats, (inte heller genom spaning efter radiosignaler!) och den nära till hands liggande skräcken för att vara helt ensam i ett universum som kanske är helt dött, förutom oss. Och för att vi förr eller senare i vår ensamhet kommer att möta en kosmisk katastrof som ingen kommer att kunna hjälpa oss ifrån.
Men vi kanske ska vara glada för att Mars inte verkar innehålla några mikroorganismer, åtminstone de av oss som läst slutet på HG Wells ”Världarnas krig”. För om människor någon gång lyckas landa på Mars behöver de nog inte vara rädda för otäcka Marsmikrober, och om det skulle gå att på ett avgörande sätt förändra atmosfären på Mars skulle kanske den planeten kunna bli ett tilltalande alternativ, exempelvis när solen blir för varm.
Hoppas kan man ju. Även om man själv inte kommer att vara med…
Referenser
James M. Boyce, The Smithsonian book of Mars, 2002
Garry E Hunt, Patrick Moore, The planet Venus, 1982
Patrick Moore, On Mars, 1998
Viking 1:s landningsplats
Det är ju inte speciellt originellt. Möjligen bortsett från det där med skolan.
Men det hela får en att tänka på en märklig sak. För hundra år sedan, när även de mest seriösa akademiker trodde på existensen av intelligenta levande varelser i vårt solsystem, var den här typen av fantasier ganska så ovanliga. Efter hundra år av lönlöst letande efter utomjordiskt liv vimlar det nu av filmer, böcker och troligen även dataspel (ett medium jag inte vet ett skvatt om!) om de utomjordiska hoten. Mystiskt.
För hundra år sedan hade världens då kanske mest kände astronom, sir Percival Lowell, gett ut tre böcker om Mars, med titlar som Mars (1895), Mars and its Canals (1906) och Mars as the Abode of Life (1908). I dessa böcker drev han tesen om intelligenta marsinvånare, som på sin vattenfattiga planet hade utvecklat ett avancerat bevattningssystem, där vatten leddes från isfälten vid polerna, bland annat för att möjliggöra jordbruk närmare ekvatorn.
Det huvudsakliga beviset för detta var de så kallade kanalerna, som först ”upptäcktes” av den italienske astronomen Giovanni Shiaparelli. Han såg ett geometriskt mönster av linjer som genomkorsade Marsytan, och döpte dessa till ”canali”. Vid översättningen till engelska kom det att bli ”canals”, trots att den rätta översättningen egentligen var ”channels”. Ordet ”canals” implicerar att det handlar om av levande varelser byggda objekt, och det blev Lowells linje.
Efter Lowells död 1916 började kanalteorin, som i och för sig alltid hade haft sina kritiker, att gradvis överges. Många astronomer kunde ju inte se några kanaler alls, hur de än tittade, och de som ändå kunde göra det tenderade att se kanaler på helt andra ställen på Mars än där Lowell hade sett dem. (Se Moore 1998: 49-67)
Men drömmen om intelligent liv på Mars dog inte för det. Så sent som 1959 hävdade den sovjetiske astronomen Iosif Shklovsky att en av Mars månar, Phobos, inte var en måne utan en jättelik rymdstation byggd av marsmänniskor. Han försökte visa att dess bana visade att den var ihålig, och att detta inte kunde bero på något annat än att den var konstjord. Idén spreds, och någon förslog att anledningen att Phobos och dess systersatellit Daimos inte upptäcktes förrän 1877 var att de hade byggts bara några år innan upptäckten… (Moore 1998: 180)
Nu var inte Mars ensamt om att anses hysa liv. Spekulationerna om Venusmänniskor var mindre frekventa, utanför de mest svärmiska UFO- (eller snarare IFO-) entusiasterna men så sent som i mitten av femtiotalet kunde kända sovjetiska astronomer komma med utläggningar om färgen på växtlivet på Venus - G. A. Tichov föreslog att växterna på Venus var orangefärgade! (Hunt/ Moore 1982: 79).
Dödsstöten mot alla teorier om avancerat liv på Mars och Venus kom med de första (obemannade) rymdfärderna till dessa planeter. För Venus del (Hunt/Moore 1982: 113 – 127) visade framförallt sovjetiska rymdsonder (Sovjet lyckades t.o.m. med flera framgångsrika mjuklandningar på den kokheta planeten!) att värmen var så hög att allt liv torde vara helt uteslutet.
För Mars kom dödsstöten för idén om intelligent liv med den amerikanska rymdsonden Mariner 4 som 1965 passerade Mars och gav bilden av en planet som mer liknade månen än jorden – inga kanaler, inga sjöar, bara sten och grus. Visserligen fick bilden modifieras när Mariner 9 1971 sände nya bilder och upptäckte ett mer spännande landskap, med vulkaner, dalar, och berg. Men inga som helst tecken på något mer avancerat liv (Boyce 2002: 33-41).
Men det skulle bli värre ändå. 1976 landade den amerikanska sonden Viking 1 på Mars. Dess uppgift var just att söka efter (mikrobiskt) liv, och den fann inget. Det är visserligen sant att en del resultat inledningsvis på en del håll tolkades som tecken på liv, men det var med all sannolikhet orsakat av kemiska reaktioner. För det mest anmärkningsvärda var ändå att den inte ens fann organiska molekyler på Mars yta. Sådana var förväntade, eftersom de finns i meteoriter, och meteoriter hade träffat Mars i stort antal sedan planeten bildades. Men ingenting. Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars är självsteriliserande – någonting, troligen det lager av järnoxid (på mer lättfattlig svenska: rost), som täcker planetens yta, förintade de organiska molekylerna.
Tråkigt, eller? Vi slipper kanske oroa sig för otäcka utomjordingar när allt kommer omkring. Men… vilka gör det, på allvar, bortsett från små grupper av paranoiker.
Personligen misstänker jag att uppsjön av skräckfantasier om utomjordiska varelser innerst inne fyller funktionen att dölja besvikelsen över att inget utomjordiskt liv alls har hittats, (inte heller genom spaning efter radiosignaler!) och den nära till hands liggande skräcken för att vara helt ensam i ett universum som kanske är helt dött, förutom oss. Och för att vi förr eller senare i vår ensamhet kommer att möta en kosmisk katastrof som ingen kommer att kunna hjälpa oss ifrån.
Men vi kanske ska vara glada för att Mars inte verkar innehålla några mikroorganismer, åtminstone de av oss som läst slutet på HG Wells ”Världarnas krig”. För om människor någon gång lyckas landa på Mars behöver de nog inte vara rädda för otäcka Marsmikrober, och om det skulle gå att på ett avgörande sätt förändra atmosfären på Mars skulle kanske den planeten kunna bli ett tilltalande alternativ, exempelvis när solen blir för varm.
Hoppas kan man ju. Även om man själv inte kommer att vara med…
Referenser
James M. Boyce, The Smithsonian book of Mars, 2002
Garry E Hunt, Patrick Moore, The planet Venus, 1982
Patrick Moore, On Mars, 1998
Viking 1:s landningsplats
tisdag 10 mars 2009
Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro
Den här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. Efter ett tag hörde "Kulturarv Kalmar Län" av sig och bad att få publicera den på sin webbsida, vilket de sedan gjorde.
--------------------------------
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.
Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)
(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)
--------------------------------
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.
Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)
(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)
söndag 8 mars 2009
Birgitta Allmo på Rädda Barnen i morgon
Vem vågar tro på ett barn? Seminarium med Rädda Barnen.
Samtal med Birgitta Allmo runt barnkonventionen med utgångspunkt från Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn? I samtalet deltar Pia Byhlin, polis, Fredrik Malmberg, Barnombudsman (BO) och Börje Svensson, psykolog, Rädda Barnen. Den 9 mars, 19.00 på Hotell Scandic Sergel Plaza, Brunkebergstorg 9, fritt inträde. Arrangör Rädda Barnens distrikt i Stor-Stockholm.
Samtal med Birgitta Allmo runt barnkonventionen med utgångspunkt från Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn? I samtalet deltar Pia Byhlin, polis, Fredrik Malmberg, Barnombudsman (BO) och Börje Svensson, psykolog, Rädda Barnen. Den 9 mars, 19.00 på Hotell Scandic Sergel Plaza, Brunkebergstorg 9, fritt inträde. Arrangör Rädda Barnens distrikt i Stor-Stockholm.
tisdag 3 mars 2009
Ingrid Carlqvists tidigare liv
Jag måste nog återkomma till Ingrid Carlqvist, och till och med bryta mot mitt löfte att inte länka till hennes blogg. För den 27 februari publicerade hon ett inlägg som ställer hela hennes kampanj mot de “orimliga” anklagelserna om övergrepp i en helt ny dager.
Vi får hålla i minnet att hon alltsedan 1995 med en oerhörd energi bekämpat barn och vuxna överlevare som berättar om övergrepp. Men en form av pseudorationell vädjan till ”det sunda förnuftet” har hon hånat och förlöjligat den ena berättelsen efter den andra. Att någon skulle kunna tränga bort en otäck händelse under många år – är absurt, enligt henne. Om barn berättar om övergrepp, och i något sammanhang uttrycker sig ologiskt betyder det enligt henne att berättelsen måste vara påhittad. Osv.
Man har undrat om hon kanske också skulle börja skriva på Vetenskap och folkbildnings forum, där hon säkert skulle kunna få visst medhåll i dessa frågor. Men efter att ha läst inlägget den 27 februari och några av kommentarerna under inser man att – nej, det är nog inte aktuellt.
Inlägget börjar med det sedvanliga gnället mot Liza Marklund, och man får läsa ganska länge innan Carlqvist släpper bomben. Men på näst sista stycket kan man läsa följande:
”I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas / Carolina Gynnings, min anm./ tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades - vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss - vi brändes på bål för häxeri ...”
Är det ett skämt? Nej, faktiskt inte. Hon försvarar sig mot skeptiska frågor i kommentarfältet, och framkastar sedan att det faktum att hon brändes på 1600-talet nog kan vara en förklaring till hennes nuvarande engagemang för anklagade män: ”Kanske är det för att jag själv (tillsammans med Carolina Gynning!) blev anklagad för häxeri och bränd på bål på 1600-talet som jag nu kämpar så frenetiskt för alla andra oskyldigt anklagade?!”
Och hon planerar till och med att ge ut en bok om saken: ”Snart kommer boken Ljusfolket som jag och mediet Benny Rosenqvist har skrivit om livet på andra sidan. Du behöver inte tro ett enda dugg på att det är så det funkar och jag garanterar dig att varken du eller någon annan kommer att lida någon som helst skada av den boken!”
Ja, hur ser Ingrid Carlqvist egentligen på världen? Att en vuxen människa minns grova övergrepp som hon tidigare helt eller delvis har glömt är enligt henne orimligt, strider mot förnuftet, och mot vetenskapen. Hennes vetenskapliga favorit på området är minnesforskaren Elizabeth Loftus, en av teoretikerna i False Memory Syndrome Foundation. (Loftus är nu inte riktigt lika kategorisk i frågan som Carlqvist, men det är en annan historia).
Men även om barn berättar om grova övergrepp utan att alltid exakt följa den formella logikens lagar är det ovetenskapligt att tro på dem, och man borde kalla in vittnespsykologer för att massakrera barnens ologiska berättelser.
Men om Ingrid själv går till ett medium som berättar för henne att hon brändes som häxa i Norge på 1600-talet tror hon det genast. Ja, hon tror det så mycket att hon till och med använder det som en förklaring till varför hon är så engagerad för ”oskyldiga” män.
Minnen kan enligt henne inte trängas bort i detta liv. Men minnen av att ha blivit bränd som häxa kan trängas bort i någon sorts astralvärld, för att återkallas, inte av en själv, men av ett medium som kan berätta för en vad man egentligen innerst inne minns.
Jag är tagen. Hade svårt att sova inatt för att jag låg och tänkte på Ingrid Carlqvists märkliga värld.
Men en mer taktisk del av mig själv känner någon form av bister tillfredställelse. Det är inte varje dag som en ettrig debattör på motståndarsidan i en debatt jag deltagit i under mer än 15 år sågar av inte bara den gren som hon sitter på utan rentav är i färd att fälla hela trädet.
.............................................
TILLÄGG 4/3 2009.
Ingrid Carlqvist har kommenterat mitt inlägg på sin blogg. Bland annat citerar hon från en kommentar till henne jag skrivit som jag sedan raderat, eftersom jag tyckte att jag redan sagt allt väsentligt.
Hon citerar också ett svar hon skrev till denna kommentar som jag också raderade. I övrigt handlar hennes inlägg mest om hennes samarbete med mediet Benny.
Jag har inte så mycket att säga om hennes nya inlägg. Mer än att de som påverkats av hennes ståndpunkter om bortträngda minnen gärna kan läsa de länkar jag samlat på min hemsida.
Och att jag personligen föredrar när hon skriver om den andra världen än när hon skriver om denna.
Vi får hålla i minnet att hon alltsedan 1995 med en oerhörd energi bekämpat barn och vuxna överlevare som berättar om övergrepp. Men en form av pseudorationell vädjan till ”det sunda förnuftet” har hon hånat och förlöjligat den ena berättelsen efter den andra. Att någon skulle kunna tränga bort en otäck händelse under många år – är absurt, enligt henne. Om barn berättar om övergrepp, och i något sammanhang uttrycker sig ologiskt betyder det enligt henne att berättelsen måste vara påhittad. Osv.
Man har undrat om hon kanske också skulle börja skriva på Vetenskap och folkbildnings forum, där hon säkert skulle kunna få visst medhåll i dessa frågor. Men efter att ha läst inlägget den 27 februari och några av kommentarerna under inser man att – nej, det är nog inte aktuellt.
Inlägget börjar med det sedvanliga gnället mot Liza Marklund, och man får läsa ganska länge innan Carlqvist släpper bomben. Men på näst sista stycket kan man läsa följande:
”I dag var vi hos mediet Benny för att få höra om Carolinas / Carolina Gynnings, min anm./ tidigare liv och då fick vi förklaringen till att vi känt oss så samstämmiga sedan första stunden vi träffades - vi var systrar i ett tidigare liv! Det var i Norge på 1600-talet och vi satte oss upp mot kyrkan och behandlade sjuka med örter och annan läkekonst. Givetvis slutade det illa för oss - vi brändes på bål för häxeri ...”
Är det ett skämt? Nej, faktiskt inte. Hon försvarar sig mot skeptiska frågor i kommentarfältet, och framkastar sedan att det faktum att hon brändes på 1600-talet nog kan vara en förklaring till hennes nuvarande engagemang för anklagade män: ”Kanske är det för att jag själv (tillsammans med Carolina Gynning!) blev anklagad för häxeri och bränd på bål på 1600-talet som jag nu kämpar så frenetiskt för alla andra oskyldigt anklagade?!”
Och hon planerar till och med att ge ut en bok om saken: ”Snart kommer boken Ljusfolket som jag och mediet Benny Rosenqvist har skrivit om livet på andra sidan. Du behöver inte tro ett enda dugg på att det är så det funkar och jag garanterar dig att varken du eller någon annan kommer att lida någon som helst skada av den boken!”
Ja, hur ser Ingrid Carlqvist egentligen på världen? Att en vuxen människa minns grova övergrepp som hon tidigare helt eller delvis har glömt är enligt henne orimligt, strider mot förnuftet, och mot vetenskapen. Hennes vetenskapliga favorit på området är minnesforskaren Elizabeth Loftus, en av teoretikerna i False Memory Syndrome Foundation. (Loftus är nu inte riktigt lika kategorisk i frågan som Carlqvist, men det är en annan historia).
Men även om barn berättar om grova övergrepp utan att alltid exakt följa den formella logikens lagar är det ovetenskapligt att tro på dem, och man borde kalla in vittnespsykologer för att massakrera barnens ologiska berättelser.
Men om Ingrid själv går till ett medium som berättar för henne att hon brändes som häxa i Norge på 1600-talet tror hon det genast. Ja, hon tror det så mycket att hon till och med använder det som en förklaring till varför hon är så engagerad för ”oskyldiga” män.
Minnen kan enligt henne inte trängas bort i detta liv. Men minnen av att ha blivit bränd som häxa kan trängas bort i någon sorts astralvärld, för att återkallas, inte av en själv, men av ett medium som kan berätta för en vad man egentligen innerst inne minns.
Jag är tagen. Hade svårt att sova inatt för att jag låg och tänkte på Ingrid Carlqvists märkliga värld.
Men en mer taktisk del av mig själv känner någon form av bister tillfredställelse. Det är inte varje dag som en ettrig debattör på motståndarsidan i en debatt jag deltagit i under mer än 15 år sågar av inte bara den gren som hon sitter på utan rentav är i färd att fälla hela trädet.
.............................................
TILLÄGG 4/3 2009.
Ingrid Carlqvist har kommenterat mitt inlägg på sin blogg. Bland annat citerar hon från en kommentar till henne jag skrivit som jag sedan raderat, eftersom jag tyckte att jag redan sagt allt väsentligt.
Hon citerar också ett svar hon skrev till denna kommentar som jag också raderade. I övrigt handlar hennes inlägg mest om hennes samarbete med mediet Benny.
Jag har inte så mycket att säga om hennes nya inlägg. Mer än att de som påverkats av hennes ståndpunkter om bortträngda minnen gärna kan läsa de länkar jag samlat på min hemsida.
Och att jag personligen föredrar när hon skriver om den andra världen än när hon skriver om denna.
måndag 2 mars 2009
"Män som hatar kvinnor"
/Med tanke på att Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" just haft biopremiär lägger jag in denna artikel, som jag skrev 2006./
Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
