/Den här artikeln av mig publicerades (under en annan rubrik) för nio år sedan i tidningen Internationalen 20/2000. Jag skrev den som ett inlägg i en debatt om kultursyn. Jag har ersatt namnet på en person jag polemiserade mot med initialen NN. Syftet är ju inte att gräva upp en debatt med en namngiven person utan att föra fram principiella ståndpunkter, som jag tycker står sig, fast de kanske var aningen hårddragna./
När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.
Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.
På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.
Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.
Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.
Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?
Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.
Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.
Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.
Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar