/Från min hemsida. Ber på förhand om ursäkt för den kastrationsångest den skulle kunna skapa hos vissa typer av känsliga läsare :-)/
I dagens kultur är sexualiteten upphöjd till en Gud. Det gäller i synnerhet den manliga sexualiteten. Den är helig, och allt som står i dess väg betraktas som mer eller minde osunt.
Därför torde många människor idag få en smärre kulturchock om de får lära sig att kastrering vid vår tideräknings början i vitt skilda religiösa traditioner sågs som ett sätt att komma närmare det gudomliga. De skulle bli än mer förvånade av att det inte endast handlade om diverse exotiska "hedningar" utan även om ledande personer i den tidiga kristna kyrkan.
Romarriket var en religiös smältdegel. Från alla de erövrade folken kom nya religiösa impulser, som smälte samman i den hellenistiskt inspirerade kultur som dominerade romarriket. En av de kulter, som fick en stor spridning var den som idag allmänt brukar benämnas Attiskulten.
Attiskulten var från början en frygisk kult, som trots detta namn från början fokuserade på en dyrkan av Kybele, den stora gudinnan. Med centrum i Mindre Asien spred den sig över Asien och Europa. Den hade djupa rötter, somliga djärva forskare tror till och med att Kybele dyrkades i Catal Hüyük redan 7000 f.kr.
Nu hade Kybele i senare myter en ung mänsklig älskare, herdepojken Attis. I olika berättelser skildras deras olyckliga förhållande. Myterna skiljer sig åt en hel del, men alla slutar med att Attis i förtvivlan kastrerar sig.
I Attiskulten fanns både manliga och kvinnliga präster, men de män som ville bli präster måste kastrera sig, för att på det sättet identifiera sig med Attis och komma närmare Den stora gudinnan. Denna praxis ledde efter ett tag till att manliga romerska medborgare förbjöds att bli präster i denna kult. Detta trots att kejsare Julianus själv ansåg att den rituella kastreringen var en helig akt...
Nåväl, det fanns många män som inte var romerska medborgare så det var ingen brist på präster i alla fall. I mitten av mars inleddes varje år stora festivaler till Kybeles och Attis ära. Den stora höjdpunkten, kanske, var den 24 mars, Dies Sanguinis, "blodets dag". Den dagen högg de män som ville bli präster av sig sina könsorgan och kastade dem på Kybeles staty. Med tanke på nivån på den tidens sjukvård måste det ha varit en riskfylld operation. Dagen efter, den 25 mars, hölls stora glädjeceremonier på Roms gator då man hyllade Attis.
Någon kan tycka att det här var något olustigt "hedniskt" spektakel. Men föreställningen om att man kan komma närmare det gudomliga genom att kastrera sig fanns även inom kristendomen. I Matteus 19:12 talar Jesus om de som "själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull". I Bibelkommissionens fotnot till versen nämns att det ord som används i grundtexten betyder "kastrerad" men tillägger närmast skrämt att det "används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat". Bortsett från att det förstås är lite förbluffande att Bibelkommissionen gör anspråk på att veta vad Jesus "egentligen" menade är det i och för sig sant att en gren av esseerna verkar ha tillämpat celibat, men det är också ett faktum att religiöst motiverad kastrering var vanlig i regionen.
Och det är också ett faktum att kyrkofadern Origenes faktiskt kastrerade sig, och motiverade detta med det anförda Jesuscitatet! En av anledningarna till att han gjorde det lär för övrigt ha varit, att han undervisade unga flickor i kristendom, och ville slippa de många insinuationer att han skulle drivas av andra motiv än de religiösa.
Idag skulle varje religiös grupp där de manliga medlemmarna kastrerade sig förmodligen förbjudas. I vårt samhälle finns egentligen bara ett tillfälle där kirurgisk kastrering är tillåtet - vid cancer i testiklarna eller prostatan. Inte ens vid grova och upprepade sexualbrott tillämpas kirurgisk kastrering -och det inte heller när förövarna själv ber om det! Istället praktiseras ibland kemisk kastrering, som med säkerhet verkar endast vid de tillfällen då vederbörande ändå inte skulle kunna begå några övergrepp - dvs. när de är inlåsta.
En man som idag vill byta kön får ibland (långtifrån alltid) tillstånd att göra det. Men en man (eller för den delen en kvinna) som inte skulle vilja byta kön utan helt enkelt bli fri sin fysiska sexualdrift så långt som möjligt är, skulle närmast betraktas som galen och antingen ignoreras eller bli föremål för andra psykiatriska åtgärder.
Att byta mellan olika typer av sexualitet anses numera inte som "sjukt", men att vilja slippa den helt är något som detta samhälle inte godtar. Den manliga sexualiteten ses som helig, och fallos dyrkas mer än någonsin. Attiskultens präster var, liksom kyrkofadern Origenes, en gång respekterade och hyllade. Idag skulle mentalvården tagit hand om dem på ett tidigt stadium…
Litteratur om Attiskulten
Andrejs Johansons, Mysterier, ordnar och hemliga sällskap, Hudiksvall, Åsak, 1985
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
TILLÄGG
Se också min artikel om indiska Hijras, som än idag kastrerar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar