Hedendom, teofora ortnamn – och vad som gick förlorat...

Många tänker kanske inte på hur många tecken på den förkristna religionen som finns omkring oss. Men det finns det ju. Man behöver ju bara tänka på namn som Odensala, Torsåker, Tiveden, Ullevi, UIleråker, Nälsta, Närtuna, Frösåker, Frövi, Frötuna, Friggeråker och ett otal andra.

Det är fascinerande att tänka på det. Man kan undra över hur de människor tänkte och kände som såg de förkristna gudarna som en självklar del av sin tillvaro. Det är nästan omöjligt att föreställa sig.

Det är i alla fall bra att de tidiga kristna, som var så nitiska, inte tänkte på att bekämpa hedendomen genom att byta ut ortnamnen. I varje fall är det bra för religionshistoriker, och för nyhedningar.

Det är bra, men konstigt. Än konstigare är att de inte ens bytte ut veckodagarna.

Alla våra veckodagar utom lördag kan kopplas till ”hedniska” motiv. Och i engelskan kan även lördagen det. Engelskan ja. Genom att detta språk blev ett världsspråk är nu namnen på gudarna Tyr, Oden, Tor och (gudinnan) Frigg spridda över hela världen.
På något sätt känner jag just nu att det är lite hisnande.

Nåväl. Kristendomen segrade, på gott och ont. Själv har jag starka nyhedniska sympatier, men måste nog medge att just i Skandinavien var nog kristendomens seger på många sätt ett framsteg. Man behöver bara läsa Ibn Fadlans beskrivning över hur en slavkvinna ”frivilligt” följde med sin husbonde i döden eller Adam av Bremens (i och för sig omstridda) berättelser om människooffren i Uppsala för att komma fram till att kristendomens seger nog av många måste ha upplevts som ett klart framsteg....

Det var en helt annan sak, till exempel, för de nordamerikanska indianerna. Där stod ”kristendomen” mest för en yttre ondska, som grymma erövrare tvingade på en motvillig befolkning. Dessutom var den nordamerikanska ursprungsbefolkningens samhällen i hög grad jämlika och jämställda, vilket också gjorde deras variant av ”hedendom” mer sympatisk än den nordiska under vikingatiden.

Vår "hedendom" var alltså under sin slutfas på många sätt betydligt mer osympatisk.

Men...

Visst var det bra att vi med kristnandet slapp (officiellt sanktionerade) människooffer, och krigiska ritualer, och visst är det så att en viss typ av ”hedendom” i kombination med militarism, patriarkat och social ojämlikhet kunde få mycket obehagliga inslag. Men bakom detta låg något annat, bland annat en vördnad för det gudomliga i naturen. Och en religion där det ”heliga” inte placerades långt borta, i en avlägsen himmel, utan mitt ibland oss.

Det var innan naturen blev sekulär, det var när väsen som diser, landvättar och alver sågs som en näraliggande verklighet.

Jag vill inte tillbaka till den tiden, det gudinnan förbjude. Men jag skulle gärna vilja att vi ändå kunde komma tillbaka till en del av det som gick förlorat vid den gigantiska ”kulturrevolution” som påbörjades med kristnandet, fördjupades under reformationen och nådde sin kulmen med 1900-talets sekularisering…