En kort diskussion om definitioner av begreppet ”satanism”.
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Den andra av länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
5 kommentarer:
Kanske lite väl sen kommentar, men men...
Nu har jag inte läst din uppsats, men jag såg din medverkan i Taxi - en dokumentär om satanism när jag var i tonåren, och blev bekant med den igen på nytt. I och med att jag är uppvuxen med black metal och umgåtts i likasinnade kretsar har jag svårt att se någon som helst giltighet i ditt resonemang om satanismen i Sverige. Det var ju en ungdomsrörelse, som punkvågen på 70-talet eller hip-hop på 90-talet. Det rörelsens folk hade gemensamt var att de vände sig emot det kristna hyckleriet och den kollektiva intoleransen i samhället och såg olika religiösa avvikelser som alternativa sätt att närma sig andlighet. Det är det enda.
I Norge blev det ännu mera hårdraget då landet ifråga var (och fortfarande är) ett djupt rotat konservativt kristet land. Och tränger man in en rörelse mot en vägg så tenderar det alltid att bli mera extremt än det var tänkt från början.
Hela biten med människooffer, världens undergång och Antikrists födelse var bara tonårsillusioner, image och provokation, inget annat, och väldigt få av banden hade ens läst Crowley eller Lavey (sistnämnde ansågs vara falsk och att driva sin kyrka för pengarnas skull). Jag kan inte komma på ett enda skandinaviskt band som uttalat sig som individualist-satanister eller crowleyaner, och det var dem som var Scenen och Rörelsen. Kanske om du ägnat några nummer i vilken valfri black metal fanzine som helst så hade du nog snabbt sett att det var mycket av det här beteendet som drev banden och personerna bakom rörelsen, istället för att sitta och dra fram aggressivt språk ur Crowley.
De folk som ändå begick grova brott på den här tiden hade gjort det ändå, om de så blivit skinnskallar eller kickers istället för hårdrockare av den grövre kalibern.
Det är samma sak med din syn på Crowley: Om man ska vara så anal och fastna vid isolerade meningar i en kontext kan man lika gärna dra fram Gamla Testamentet och likt Richard Dawkins massakrera ett helt religiöst fundament utifrån godtyckliga tolkningar och påstå att Gud är en småsint, nyckfull och grym herre. Och sen det här användandet av ordet Godhet och Ondska: Är inte det ett lite väl missvisande ord? I praktiken hade du kunnat avhumanisera många människor med sånt ordval.
Sen kan jag inte förstå hur du kunde ödsla så mycket forskning med en utgångspunkt som är så naiv och okunnig inför mysticismens och ockultismens huvudteman att religionsvetenskapliga institutionen borde ha ifrågasatt din huvudfråga på direkten.
Sen Per Faxneld, ptja, hans poänger var inte långt ifrån mina, fast han verkar ha undvikit den viktigaste frågan: Är Din association mellan dina vantolkningar av Crowley och black metal rörelsen ens godtagbar? Det luktar ju guilt-by-association på lång väg. Att inte Faxneld, som nu är doktorand, valde att ta upp detta är helt oförståeligt. Jag trodde den akademiska kvalitén var högre än så.
Hinkel påstår en rad saker om min uppsats och mina åsikter om Crowley och satanism som inte stämmer. Det är i och för sig inte så konstigt, då han själv erkänner att han inte har läst uppsatsen.
Jag har aldrig hävdat att Crowley hade ett stort inflytande på black metal-kulturen. Jag diskuterar överhuvudtaget inte black metal-satanismen i min lic-uppsats.
Din egen beskrivning av black metal missar de starkt destruktiva dragen i dess ideologi. Och människooffer var tyvärr inte enbart en fantasi - black metal-satanister dömdes för ett rått människooffer i Finland 1999.
Detsamma gäller i viss mån mordet i Göteborg 1997, som utfördes av black metal-satanister, även om det kanske inte rent strikt kan definieras som ett människooffer. (För en intressant beskrivning av fallet, se Johan Hiltons bok ”No tears for queers” 2005.) Liksom ”Grevens” mord i Norge.
För att övergå till Crowley: texter kan förvisso få otäcka följder. Det gäller såväl vissa partier i Gamla Testamentet som vissa ställen hos Crowley.
Det är svårt att bevisa att det eller det övergreppet influerades av just läsning av Crowley men det är inte svårt att förstå att förövare kan inspireras av partier i exempelvis ”Magick in theory and practice”.
Att jag ”kunde ödsla så mycket forskning med en utgångspunkt som är så naiv och okunnig” beror naturligtvis på att jag inte ansåg (och än idag inte anser) att den var naiv och okunnig.
Däremot är du bevisligen okunnig om vad jag skrev i min lic-uppsats, då du ju inte har läst den…
Vilken rörelse har inte destruktiva drag? "Kristendomen" malde ner otaliga offer för att påtvinga folk religionen, franska revolutionen kostade många livet till. Skillnaden är att satanismen försöker inte påtvinga någon någonting och agerar inte kollektivt som en domslägga för världens undergång. De enda som faller i den gropen är svaga personer som söker grupptillhörighet och självbekräftelse och blir utnyttjade av en frikyrklig sekt som i Knutby, något som jag borde veta eftersom jag kommer därifrån. Hela riskmomentet är klart överdriven, särskilt om man är bevandrad i den kulturen som pekas ut. Ledsen för att låta dryg, men det luktar skrivbordskunnande lång väg. Guilt-by-association kan aldrig appliceras på en rörelse som inte har någon konsensus om någonting whatsoever, och dessutom har ett symboliskt språk som bar KAN uppfattas som extern aggression om man inte är filosofiskt lagd. Men det är som sagt tusentals skrifter som är symboliska, gott om objekt att peka ut som inspiration.
"För att övergå till Crowley: texter kan förvisso få otäcka följder. Det gäller såväl vissa partier i Gamla Testamentet som vissa ställen hos Crowley."
Liksom inspireras av Bibeln, Koranen, American Psycho, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen etc ect... du ser inte irrelevansen?
Det finns alltid incitament för idioter att begå våldsbrott, de letar bara efter en ursäkt, och den kan de hitta varsomhelst.
Hinkel skrev
"Det finns alltid incitament för idioter att begå våldsbrott, de letar bara efter en ursäkt, och den kan de hitta varsomhelst."
Men i så fall är det väl lite dumt att producera musiktexter, böcker, och annat som ger dem sådana ursäkter? Eller?
Och att bilda grupper som säger sig "hata mänskligheten" och påstår sig vilja utrota denna mänsklighet och förstöra universum!
Det är omöjligt att avgöra om exempelvis de unga finska satanister som torterade ihjäl en kamrat, och efteråt styckade och åt delar av hans kropp, i slutet av 1998 (de dömdes 1999) skulle ha gjort detta även om de inte hade varit medlemmar i denna satanistgrupp. I motsats till dig tror jag mig inte ha några säkra svar på den typen av frågor.
Men det verkar väl inte helt otroligt att medlemskap i en grupp som är fylld med idéer om död, aggressivitet och "offer" ökar risken för att en del människor verkligen begår sådana handlingar.
Måste kommentera igen vad Hinkel skriver i ett av sina inlägg… ”väldigt få av banden hade ens läst Crowley eller Lavey ... Jag kan inte komma på ett enda skandinaviskt band som uttalat sig som individualist-satanister eller crowleyaner… Kanske om du ägnat några nummer i vilken valfri black metal fanzine som helst så hade du nog snabbt sett att det var mycket av det här beteendet som drev banden och personerna bakom rörelsen, istället för att sitta och dra fram aggressivt språk ur Crowley”…
Det är sant att jag mot slutet av min lic-uppsats tar upp minst tre exempel på mord och övergrepp som begåtts av vad som jag nu skulle vilja definiera som black metal-satanister och någon skulle kunna få uppfattningen att jag menade att de gjorde detta för att de läst Crowley. Det menade jag inte.
Däremot menade jag att de var en del av en vidare svartmagisk ockult idétradition där såväl ”blodiga offer” som ”sexmagi” var viktiga element. Och i denna tradition hade Crowley en gång i tiden spelat en viktig roll som teoretiker och inspiratör.
Det finns på det idéhistoriska planet en typ av samband mellan Crowley och black metal, men jag menar inte att det på något sätt är direkt och entydigt.
Skicka en kommentar