Firar jag 6 juni?

I media kommer det till och från artiklar som verkar beklaga att ”vi svenskar” har en så svag nationalkänsla. För att råda bot på detta har de styrande sett till att 6 juni förvandlats till en ”riktig” nationaldag. Man har ersatt annandag pingst med 6 juni. Det var ju i och för sig för väl att borgarna inte var så starka så att det var 1 maj som fick stryka på foten.

Annandag pingst var dock bättre än 6 juni. Man kan tycka vad man vill om kristendomen, men det är ändå en religion som är internationell, och betonar det gemensamma som förenar alla människor oavsett nationalitet. 6 juni har så vitt jag fattar kopplingar till Gustav Vasa, och olika regeringsformer genom historien. Det är minnesdagar för de härskande, inte för folket. Inte något jag tycker är så mycket att fira.

Att svenskar är så lite nationalistiska är väl snarat en fördel. Det avspeglar kanske arbetarrörelsens styrka under 1900-talet. Nu när alla ideal ska upplösas i en allmän marknadsliberalism ska vi, som en kompensation, få några nationella ideal att samla oss runt. Eller så var det tänkt. Förhoppningsvis kommer det inte att fungera.

Själv tycker jag 6 juni i allmänhet är en obehaglig dag, och det har inte blivit bättre sedan den blev helgdag. Men jag har faktiskt en sak jag vill fira den dagen. För mig är 6 juni dagen då jag 1967 som tolvåring gick på min första klassfest. Jag hade isolerat mig från min grundskoleklass och äntligen lät jag övertala mig om att gå på en klassfest på kvällen. Det var faktiskt en underbar kväll. Jag fick plötsligt en del i en gemenskap jag hade gjort allt för att slippa vara med i åren innan.

Och detta år är det ju dessutom 40 år sen dess. Det gör att just idag faktiskt är en lite speciell dag för mig…