Ser i DN att Dan Josefsson intervjuas angående att Socialstyrelsen ska göra en "utredning" om terapimetoder som utgår från att det går att få upp bortträngda minnen. Utgångspunkten verkar vara att ta reda på om detta kan leda till skador*, och det uppskattar förstås Josefsson.
I DN-intervjun kan man bland annat läsa:
"Enligt honom /Josefsson/ har fortfarande många psykoterapeuter en stark tro på att det går att få fram bortträngda minnen.
– Och samtidigt mycket liten respekt för att metoden bevisligen kan skapa falska minnen.
Han säger att en anledning till att terapimetoden fortfarande förekommer är att frågan är starkt ideologiserad.
– De här terapeuterna tänker inte som kyligt vetenskapligt resonerande läkare, som förutsättningslöst söker sig fram till bra behandlingsmetoder. De avfärdar rationella argument mot behandlingen och mot tron på bortträngda minnen med att det handlar om en förtäckt ideologisk strid från mörkermän som försvarar mäns rätt att förgripa sig på kvinnor och barn, säger Josefsson."
Det är dumt att kasta sten om man befinner sig så nära glashusets väggar. Dan Josefsson har i sin egen "ideologiska strid" skrivit en massa om bortträngda minnen - utan att någon gång på allvar gå igenom och allvarligt diskutera de vetenskapliga beläggen för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Dessa är helt överväldigande - och förnekas egentligen inte av någon seriös forskare. Vad forskardebatten handlar om är snarare en ganska så intrikat och på gränsen till sofistisk debatt om de traumatiska minnen som försvinner gör det pga "bortträngning" eller av någon annan orsak.
Josefsson har konsekvent gett en felaktig bild av den vetenskapliga debatten, vilket för honom varit nödvändigt för att driva sin ettriga kampanj på det mest effektiva sättet. "Kyligt vetenskapligt resonerande" är det sista man kan kalla honom.
Och angående det som står om att det bevisligen går att skapa falska minnen. Det är i och för sig sant, men detta är oerhört svårt. Det visas om inte annat av Råstams och Josefssons böcker om Quick/Bergwall. Trots att Sture Bergwall satt inspärrad på sjukhus under två decennier, trots att han där enligt egen utsago utsattes för en intensiv indoktrinering år efter år för att få upp bortträngda minnen, och detta tillsammans med att han kraftigt drogades, fick han inga "falska minnen".
Anledningen till att Bergwall låtsades få upp minnen var att han ville vara kvar på Säter, och få obegränsad tillgång till droger. Det är uppenbarligen inte speciellt lätt att skapa "falska minnen"...
Och apropå "mörkermännen" så finns de ju också bevisligen. Om dessa kan man ju läsa en hel del - bland annat i flera av de artiklar jag här har skrivit under rubriken "förövarförsvarare" .
------------------------------------------------------------------------------------
*Man kan förstås hoppas att de även förutsättningslöst går igenom de fall där människor mått mycket bättre efter att de fått upp minnen som de trängt bort under åratal....
söndag 12 oktober 2014
Tankeväckande...
"Look at the "Nicene creed" or the so called "Apostles creed" and you will see simply a succession of theological and mythological statements. Their content is scarcely more than thins: Jesus is God´s son, was born of a virgin, was crucified, rose in the third day, and will come again to judge the world; we believe in the authority of the church and the resurrection of the dead. There is no mention of simple living and nonviolence and no mention of the need to completely change one´s life. What happened to the message of Jesus in the creeds of the church? The answer is simple: it has been eliminated. Modern Christianity has given us a Messiah without a cause.
In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."
Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).
In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."
Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).
lördag 11 oktober 2014
Nu händer det igen
I juli 1995 dödades 8000 bosniska muslimer i Srebrenica. De sköts ihäll av serbiska soldater efter att dessa erövrat staden. De var alla män, men många av kvinnorna utsattes för massvåldtäkter innan de fick fly till Tuzla. De bosniska muslimerna var nästan försvarslösa eftersom de genom FN- och EU-beslut inte hade rätt att få köpa vapen för att försvara sig. Medan serberna satt på nästan hela ex-Jugoslaviens krigsarsenal!
NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".
Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.
Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.
Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.
NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".
Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.
Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.
Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.
fredag 10 oktober 2014
Kobane får inte bli ett nytt Srebrenica
Detta uttalande om Kobane från International Marxist Tendency är väl värt att läsa. Det är bra och klargörande, men jag vill tillägga att även om det är helt fel att ha förhoppningar på USA och Turkiet skulle ändå massiva bombningar av IS-styrkorna vara att föredra framför att dessa tar över Kobane.
Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.
De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.
Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.
Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...
Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.
De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.
Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.
Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...
tisdag 7 oktober 2014
Myrstacken
När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.
Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.
Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.
Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.
Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.
Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.
Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".
"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...
Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.
Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.
Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.
Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.
Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.
Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".
"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...
måndag 6 oktober 2014
KFML om Sovjet före augusti 1968
För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.
Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.
Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.
För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.
Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .
För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.
Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.
Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.
Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.
Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.
Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.
I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.
Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....
Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.
Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.
Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.
Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.
söndag 5 oktober 2014
En film om Enhet-Solidaritet 1973
Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973 . Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma år hade hetat KFML).
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.
Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....
KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...
Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...
Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.
Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.
Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.
En kvinnlig ledare i Nordkorea?
Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.
Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).
Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.
Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).
Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.
fredag 3 oktober 2014
Dawn Perlmutter i dåligt sällskap
Efter att ha läst Dawn Perlmutters bok Investigating religious terrorism and ritualistic crimes (CRC Press 2004) blev jag glad att en akademiker i USA kunde skriva så öppet om rituella våldsbrott. Det är ett ämne som blev nästan osynligt efter att den "anti-anti-satanistiska" backlashen segrade i USA i slutet av 90-talet.
Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:
"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).
Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.
Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.
Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.
Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.
Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.
Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....
När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.
Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.
Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv. Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.
Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:
"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).
Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.
Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.
Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.
Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.
Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.
Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....
När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.
Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.
Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv. Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.
onsdag 1 oktober 2014
Pippi Långstrump, Enid Blyton och rasismen
Vad gäller Pippi-debatten har jag tänkt lite fram och tillbaka. Redan från början ansåg jag att det var helt OK att klippa bort några ord ur en TV-version, men tyckte samtidigt att det var fel att ändra texten i barnböcker. Men jag har ändrat mig. Bland annat av denna orsak. Det finns redan nu barnvänliga versioner av vuxenromaner. Det finns exempelvis åtminstone en barnversion av Greven av Monte Christo. Dessa barnversioner skiljer sig från vuxenversionerna på tre olika sätt. Dels är de kortare. Dels har de ett mer lättfattligt språk. Men dessutom brukar de att klippa bort de mer otäcka eller på andra sätt problematiska partierna ur vuxenböckerna. Men ingen har här blivit upprörd över att detta skulle vara att censurera ex.vis Alexander Dumas.
Om man kan ändra i vuxenböcker för att göra dem mer barnvänliga borde man väl kunna ändra i äldre barnböcker för att ta bort sådant som kan verka stötande på många barn idag? Eller? Vari ligger den principiella skillnaden?
Som barn älskade jag Enid Blyton, trots att bibliotekarierna försäkrade mig att det var skräplitteratur som man inte borde läsa. Hade jag älskat dem också om jag hade haft romskt ursprung och fåt ta del i de många fördomsfulla beskrivningarna av romer ("zigenare")? Möjligen hade det varit ett avgörande hinder för att läsa dem.
Det kan finnas barnböcker som kan göra stort intryck på barn idag, där det enda störande är olika typer av fördomar som kan göra en del barn ledsna. Är det då helt fel att ge ut nya utgåvor av dessa med en språklig behandling som tar bort det mest stötande?
Nu syftar jag inte på att skriva om klassiska böcker där fördomar av olika slag utgör en nödvändig del av handlingen. Utan på just de barnböcker där de utgör en periferi - formuleringar som gärna kan tas bort utan att handlingen påverkas på något märkbart sätt.
Det innebär inte att de andra versionerna ska förbjudas. Men om - för att återgå till Blyton - alltså om ett barn av romskt ursprung visar ett oerhört intresse för just denna barnboksförfattare vore det kanske bra om det finns versioner som inte gör det nedstämt och ledset.
Om man kan ändra i vuxenböcker för att göra dem mer barnvänliga borde man väl kunna ändra i äldre barnböcker för att ta bort sådant som kan verka stötande på många barn idag? Eller? Vari ligger den principiella skillnaden?
Som barn älskade jag Enid Blyton, trots att bibliotekarierna försäkrade mig att det var skräplitteratur som man inte borde läsa. Hade jag älskat dem också om jag hade haft romskt ursprung och fåt ta del i de många fördomsfulla beskrivningarna av romer ("zigenare")? Möjligen hade det varit ett avgörande hinder för att läsa dem.
Det kan finnas barnböcker som kan göra stort intryck på barn idag, där det enda störande är olika typer av fördomar som kan göra en del barn ledsna. Är det då helt fel att ge ut nya utgåvor av dessa med en språklig behandling som tar bort det mest stötande?
Nu syftar jag inte på att skriva om klassiska böcker där fördomar av olika slag utgör en nödvändig del av handlingen. Utan på just de barnböcker där de utgör en periferi - formuleringar som gärna kan tas bort utan att handlingen påverkas på något märkbart sätt.
Det innebär inte att de andra versionerna ska förbjudas. Men om - för att återgå till Blyton - alltså om ett barn av romskt ursprung visar ett oerhört intresse för just denna barnboksförfattare vore det kanske bra om det finns versioner som inte gör det nedstämt och ledset.
tisdag 30 september 2014
Är du en illusion?
I en understreckare i SvD tipsas om moralfilosofen Mary Midgleys bok ”Are you an illusion?” (Routledge förlag).
Den verkar intressant. Midgley argumenterar tydligen mot de materialistiskt reduktionistiska strömningar som försöker reducera ner medvetande och vilja till hjärnfysiologi. Det skulle vara intressant att läsa boken.
Några citat från artikeln i SvD.
"Hjärnscanning ger hon inte mycket för. Också om man entydigt skulle kunna lokalisera enskilda sinnestillstånd i hjärnan skulle det inte innebära någon förklaring – annat än i samma begränsade bemärkelse som en bils motor förklarar bilens rörelser. Om man ser en främmande bil köra in på sin gårdsplan vill man inte bara veta hur motorn fungerar, man vill veta vad avsikten är. Bilar behöver mycket mer än motorer – till exempel bensin, vägar och en förare som vet vart han ska."
"Benjamin Libet har utfört några mycket uppmärksammade experiment som gick ut på att studera hjärnan hos försökspersoner som fått i uppgift att lyfta upp handen precis när det passade dem. Han fann att hjärnan reagerade något ögonblick innan försökspersonerna fattade sitt beslut och menade sig därmed ha bevisat att det var hjärnan som fattade beslutet. Men det här forskningsresultatet ger Midgley inte mycket för och hennes invändning är präglad av ett välgörande sunt förnuft. Hon undrar nämligen varför Libet inte frågade försökspersonerna vad de tänkte på ögonblicken innan de lyfte handen, för troligen tänkte de ungefär: ”Nu har jag väl ändå suttit tillräckligt länge” eller ”Nu måste jag faktiskt få klia näsan”."
"På 70-talet hånades biokemisten och författaren James Lovelock för sin Gaia-teori som innebar att hela jorden med allt sitt liv i vissa avseenden kunde ses som en enda organism, men enligt Midgley har forskningen nu börjat ge honom rätt. Hon är inte religiös, åtminstone inte kristen, men en och annan kan nog tycka att hon kommer snubblande nära något slags intelligent design för hon vill inte heller tänka sig materian som död; i likhet med en annan modern filosof, Thomas Nagel, tror hon att förutsättningarna för medvetna organismer måste ha varit inbyggda i jordens materia från begynnelsen."
Jag har stött på Midgley tidigare, när hon skrev mycket förnuftigt om ett helt annat ämne. Jag återkommer till detta, men innan dess ska jag nog försöka få tag i den här boken.
Den verkar intressant. Midgley argumenterar tydligen mot de materialistiskt reduktionistiska strömningar som försöker reducera ner medvetande och vilja till hjärnfysiologi. Det skulle vara intressant att läsa boken.
Några citat från artikeln i SvD.
"Hjärnscanning ger hon inte mycket för. Också om man entydigt skulle kunna lokalisera enskilda sinnestillstånd i hjärnan skulle det inte innebära någon förklaring – annat än i samma begränsade bemärkelse som en bils motor förklarar bilens rörelser. Om man ser en främmande bil köra in på sin gårdsplan vill man inte bara veta hur motorn fungerar, man vill veta vad avsikten är. Bilar behöver mycket mer än motorer – till exempel bensin, vägar och en förare som vet vart han ska."
"Benjamin Libet har utfört några mycket uppmärksammade experiment som gick ut på att studera hjärnan hos försökspersoner som fått i uppgift att lyfta upp handen precis när det passade dem. Han fann att hjärnan reagerade något ögonblick innan försökspersonerna fattade sitt beslut och menade sig därmed ha bevisat att det var hjärnan som fattade beslutet. Men det här forskningsresultatet ger Midgley inte mycket för och hennes invändning är präglad av ett välgörande sunt förnuft. Hon undrar nämligen varför Libet inte frågade försökspersonerna vad de tänkte på ögonblicken innan de lyfte handen, för troligen tänkte de ungefär: ”Nu har jag väl ändå suttit tillräckligt länge” eller ”Nu måste jag faktiskt få klia näsan”."
"På 70-talet hånades biokemisten och författaren James Lovelock för sin Gaia-teori som innebar att hela jorden med allt sitt liv i vissa avseenden kunde ses som en enda organism, men enligt Midgley har forskningen nu börjat ge honom rätt. Hon är inte religiös, åtminstone inte kristen, men en och annan kan nog tycka att hon kommer snubblande nära något slags intelligent design för hon vill inte heller tänka sig materian som död; i likhet med en annan modern filosof, Thomas Nagel, tror hon att förutsättningarna för medvetna organismer måste ha varit inbyggda i jordens materia från begynnelsen."
Jag har stött på Midgley tidigare, när hon skrev mycket förnuftigt om ett helt annat ämne. Jag återkommer till detta, men innan dess ska jag nog försöka få tag i den här boken.
lördag 27 september 2014
Jag är faktiskt imponerad av katolska kyrkan
Nedan kommer några citat från en artikel i Dagens Nýheter.
"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "
"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler.""
Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.
Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.
Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.
Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.
Det är både intressant och anmärkningsvärt.
"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "
"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler.""
Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.
Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.
Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.
Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.
Det är både intressant och anmärkningsvärt.
fredag 26 september 2014
torsdag 25 september 2014
Att ta skogsrået på allvar....
Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
------------------------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
------------------------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!
torsdag 18 september 2014
Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen
Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.
Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,
En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...
Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.
Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.
Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,
En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...
Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.
Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)