onsdag 29 maj 2024

"The lies of the Satanic Temple"

Gruppen "Satanic Temple" brukar hävda att de står för en version av "satanism" som förespråkar empati och människokärlek. Samtidigt driver de en kampanj av trakasserier mot terapeuter som behandlar  utsatta för övergrepp i barndomen och/eller accepterar existensen av bortträngda minnen.

I denna video beskrivs dess kopplingar till ultrahögerorganisationer, förföljelser och trakasserier av avhoppare och kritiker,  korruption,  kvinnoförtryck, sexuella trakasserier, och övergrepp

Det bör noteras att den kvinna som gjort videon, själv verkar definiera sig som satanist. Men det framgår också att hon definitivt inte stöder False Memory Syndrome-teorier. (se 1.31.40).

Videon är lång, men värd att se.   

PS. Ofta stoppar videon vid 58.02.  Då kan man starta om programmet och sedan  gå tillbaks till denna punkt.

måndag 27 maj 2024

Elaka sånger om USA-presidenter

Polariseringen i USA har nått nivåer som liknar de som fanns under Vietnamkriget.  Ett av exemplen på detta är alla nidvisor som man kan hitta om Donald Trump och Joe Biden.

Det går säkert att hitta hundratals, men jag har inte letat så intensivt.Det måste också förstås sägas att både Trump och Biden är ovanligt lätta att parodiera.

Elaka sånger om presidenter i USA har ju funnits tidigare, exempelvis Tom Paxtons "Lyndon Johnson told the nation" från 1965, men det antal som numera kan hittas på YouTube överträffar nog allt som fanns tidigare.

Delvis beror det väl på att man genom internet nu kan få nidvisor spridda på ett sätt som tidigare inte var möjligt, men delvis beror det på att polariseringen i USA alltså nått nivåer som  är jämförbara med, och konstigt nog kanske till och med överträffar, de som fanns under Vietnamkriget.

Här en nidvisa om Trump från 2024. 

Den som vill hitta dito om Biden kan gå till YouTube och söka på orden Biden  och songs; de som vill hitta fler om Trump kan ju söka på YouTube på orden Trump och songs.

söndag 26 maj 2024

Det behöver inte vara hackers

Det verkar som om ett av mina gmail-konton är kopplat till ett Facebook-konto som jag inte längre använder. Från detta kommer hela tiden vänförslag från Facebook. Jag brukar ignorera dessa. Men så dök det upp ett vänförslag på en person jag känner till. 

Jag blev nyfiken. 

Så fort jag klickade på detta loggades jag ut från det fb-konto jag nu använder och loggades jag in på det fb-konto som var kopplat till detta gmail-konto. 

Det verkar ske även om jag klickar på andra vänförslag till detta konto.

Det finns hackers., och det händer till och från konstiga saker på min dator. Men det underliga som hänt just nu behöver inte alls vara ett resultat av hacker-aktivitet. Det kan vara ett exempel på hur fb-konton fungerar. 

Jag kommer i fortsättningen inte att klicka på några vänförslag från fb som jag får till denna specifika gmail-adress. Om jag då inte loggas över till det gamla fb-kontot kan jag se problemet som löst.


lördag 25 maj 2024

Hacker-attack?

Under den senaste tiden har det hänt konstiga saker med min dator. Under perioder har den inte kunnat komma ut på internet, och det har skett förändringar som jag inte själv har genomfört. 

Exempelvis ändrades plötsligt skärmbilden tillbaks till en som jag hade tagit bort för länge sedan. 

Men det konstigaste hände igår. Jag har flera facebook-konton, varav några är gamla, och inte används,

Ett av dem använde jag endast en kort tid, och var mest av allt avsedd för att undersöka om mitt huvud-konto hade blockats av andra facebook-användare. Jag kunde konstatera att så var fallet. 

Men detta konto användes inte till mer än det och jag har dessutom glömt lösenordet till det. 

Dröm om min förvåning när jag kom hem igår och upptäckte att jag hade loggats ut från mitt nuvarande FB-konto och istället loggats in på detta gamla  - som jag alltså inte ens minns lösenordet till...

Av två anledningar kan jag med bestämdhet säga att jag inte genomfört denna förändring själv. För det första - förstås - för att jag glömt lösenordet till det. 

Det enda sättet som det skulle gå till på är om jag omedvetet minns lösenordet och loggat in utan att veta om det... Jag skulle alltså ha en delpersonlighet som har kunskaper som mitt medvetna jag saknar - och som utifrån dessa agerar på egen hand. 

Det låter förstås milt sagt osannolikt, men  eftersom jag vet att jag kan dissociera är det kanske inte hundraprocentigt omöjligt...

Men det är inte endast osannolikt, det ÄR omöjligt,. Därför att förändringen skedde när jag var ute, utan tillgång till dator. Och jag har alltså INTE någon smartphone. Min mobil är gammaldags och kan inte surfa på nätet överhuvudtaget.  

Så någon som dessutom har tillgång till lösenord som jag själv har glömt verkar ha kunnat agera i min dator när jag själv inte är hemma. 

Ingenting verkar å andra sidan ha gjorts på denna övergivna fb-sida. Någon verkar ha loggat in på den, och sedan nöjt sig med det. 

Vad är syftet? Nån sorts obehaglig markering - vi kan ta oss in på datorn när vi vill - och du kan inte hindra det?

Det finns en mycket begränsad grupp personer som kan ha intresse av ett sådant agerande. Jag har en ganska bestämd uppfattning om vilka det kan vara. Och varför de i så fall gjorde det. 

Men jag loggade förstås ut på det gamla kontot och loggade på nytt in på det nuvarande. Det var inte alls svårt. 

Och jag kommer inte att ändra det jag skriver pga något sådant. De har väl haft sitt lilla roliga. Och jag fortsätter som förut. 

PS. Sedan har sidan ändrats tillbaks till den gamla konstiga,  två gånger. Jag har ändrat tillbaks till den nya lika många gånger. Det här är ju absurt.

onsdag 22 maj 2024

Hamas - inte en lösning, men en del av problemet

Att tro att det bästa sättet att bekämpa Israels utrotningskrig mot palestinierna är att stöda Hamas är ett fatalt misstag. En av de organisationer son fallit i denna fälla är den brittiska organisationen Socialist Workers Party (SWP),  som entusiastiskt hyllade Hamas oktoberattack. I denna artikel kan vi ta del av en genomtänkt kritik från vänster av SWP:s linje. 

De är hämtad från webbsidan från en annan brittisk vänstergrupp - Socialist Party. Det är en organisation som en gång kallades "Militant Tendency" och som för inte så länge sedan var systerorganisation  till den svenska gruppen Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv. 

Det är den inte längre nu, efter en splittring i den internationella organisation som  de båda grupperna ingick i. 

Jag har inga som helst åsikter om den splittringen, men Socialist Partys kritik mot SWPs linje är som sagt genomtänkt och tankeväckande. 

I själva verket ledde Hamas terrorattack till ett fruktansvärt bakslag för palestinierna - såväl i Gaza som på Västbanken. 

Att tro att "fiendens fiende är min vän" är att tankefel som ofta leder till katastrofala ställningstaganden.

Hamas är en organisation som inte alls förespråkar ett demokratiskt sekulärt Palestina. Det är en religiös högerorganisation  som vill upprätta en auktoritär teokratisk stat - med en kapitalistisk ekonomi.  Denna grundlinje kombineras med en terroristisk taktik. 

Denna linje har gett den sionistiska högern  i Israel en förevändning att starta en fruktansvärd utrotningskampanj mot palestinierna i Gaza, såväl som en ökad terror mot palestinierna på Västbanken. 

Hamas är alltså ingen lösning - de är definitivt en del av problemet.

tisdag 21 maj 2024

De sista rummen

Det är titeln på en roman av Inger Frimansson, utgiven av Norstedts. Jag har aldrig läst något av henne förut, och det är tveksamt om jag kommer att läsa något mer av henne. 

Det betyder inte att hon är en dålig författare.  Tvärtom lyckas hon skriva en bok som är osedvanligt kuslig. På ett sätt som jag inte riktigt står ut med. 

Det handlar om en kvinna som en dag vaknar i ett rum som hon inte känner igen. I ett hyreshus där ytterdörren är låst och inte verkar att gå att få upp. I början är hon helt ensam, men efter ett tag träffar hon andra hyresgäster. Hon minns inte vad hon heter, men en av hyresgästerna föreslår att hon kan kalla sig Viol. Det accepterar hon. 

Ingen av hyresgästerna har något svar på varför hon är där. Men det konstigaste av allt är att ingen verkar bry sig om det. 

Det är också oklart varför de andra är där. Och ingen av dem verkar vilja berätta varför de är där. 

Hon vet att hon vill ha tag på sina barn.. Men hon har ingen aning om hur hon ska få tag i dem.

Under samtal dyker det upp saker som påminner om hennes tidigare liv. Men alltid på ett overkligt sätt. 

Efter ett tag fattar hon, och läsaren, att de andra hyresgästerna vet mycket som de inte berättar. Varför de inte vill berätta något förblir hela tiden oklart. 

Samtidigt dyker det då och då upp korta kapitel, närmast snuttar, som kanske, eller kanske inte, syftar på hennes liv före vistelsen i detta hus. 

Det finns en hel del ledtrådar som får en att undra. Men i alla fall jag lyckades inte tolka dessa. 

Jag blev mer och mer frustrerad över handlingen, och när jag kommit till två tredjedelar, eller kanske tre fjärdedelar, av boken började jag läsa snabbare, eller rent av hoppa över sidor. 

För att göra en plågsamt lång historia kort. Vad man inser mot slutet är att hon har fått en stroke och ligger paralyserad.  Hela den obehagliga verkligheten runt henne är hennes förtvivlade fantasier i ett tillstånd som hon inte kan ta sig ut ifrån. 

Mot slutet byts perspektivet helt. Det centreras inte längre runt hennes upplevelser. Utan av de andra - de verkliga - människorna runt den de facto döende patienten. Jag läser snabbare och snabbare, vill bli av med boken så snabbt som möjligt. 

Mot slutet begravs hon. 

Otäckt är bara förnamnet. Det finns många som upplever världen som tröstlös på ett overkligt sätt. Och som vid en läsning kanske rent av funderar om det som de uppfattar som världen kanske inte existerar. 

Redan i maj 1968 - när jag var tretton år - hade jag undrat om det kanske inte var så för mig. Den verklighet som jag tyckte mig uppleva kanske inte fanns. Hur skulle jag kunna bevisa att den fanns?

Med andra ord. Just denna bok var inte en lämplig läsning för mig. 

För att uttrycka det lite försiktigt.

måndag 20 maj 2024

Trotskij-text om nazismen

/Denna text av Trotskij lägger jag ut som ett  historiskt dokument. Från Marxist Internet Archive, Jag har rättat en uppenbar felskrivning./

What Is National Socialism?

(June 1933)


Written in exile in Turkey, June 10, 1933.
Translated from Russian and from German.
Appeared in several versions in various journals, first being The Modern Thinker, October 1933.
Last two paragraphs added as postscript November 2, 1933.


Naive minds think that the office of kingship lodges in the king himself, in his ermine cloak and his crown, in his flesh and bones. As a matter of fact, the office of kingship is an interrelation between people. The king is king only because the interests and prejudices of millions of people are refracted through his person. When the flood of development sweeps away these interrelations, then the king appears to be only a washed-out man with a flabby lower lip. He who was once called Alfonso XIII could discourse upon this from fresh impressions.

The leader by will of the people differs from the leader by will of God in that the former is compelled to clear the road for himself or, at any rate, to assist the conjuncture of events in discovering him. Nevertheless, the leader is always a relation between people, the individual supply to meet the collective demand. The controversy over Hitler’s personality becomes the sharper the more the secret of his success is sought in himself. In the meantime, another political figure would be difficult to find that is in the same measure the focus of anonymous historic forces. Not every exasperated petty bourgeois could have become Hitler, but a particle of Hitler is lodged in every exasperated petty bourgeois.

The rapid growth of German capitalism prior to the First World War by no means signified a simple destruction of the middle classes. Although it ruined some layers of the petty bourgeoisie it created others anew: around the factories, artisans and shopkeepers; within the factories, technicians and executives. But while preserving themselves and even growing numerically – the old and the new petty bourgeoisie compose a little less than one-half of the German nation – the middle classes have lost the last shadow of independence. They live on the periphery of large-scale industry and the banking system, and they live off the crumbs from the table of the monopolies and cartels, and off the spiritual alms of their theorists and professional politicians.

The defeat in 1918 raised a wall in the path of German imperialism. External dynamics changed to internal. The war passed over into revolution. Social Democracy, which aided the Hohenzollerns in bringing the war to its tragic conclusion, did not permit the proletariat to bring the revolution to its conclusion. The Weimar democracy spent fourteen years finding interminable excuses for its own existence. The Communist Party called the workers to a new revolution but proved incapable of leading it. The German proletariat passed through the rise and collapse of war, revolution, parliamentarism, and pseudo-Bolshevism. At the time when the old parties of the bourgeoisie had drained themselves to the dregs, the dynamic power of the working class also found itself sapped.

The postwar chaos hit the artisans, the peddlers, and the civil employees no less cruelly than the workers. The economic crisis in agriculture was ruining the peasantry. The decay of the middle strata did not mean that they were made into proletarians, inasmuch as the proletariat itself was casting out a gigantic army of chronically unemployed. The pauperization of the petty bourgeoisie, barely covered by ties and socks of artificial silk, eroded all official creeds and first of all the doctrine of democratic parliamentarism.

The multiplicity of parties, the icy fever of elections, the interminable changes of ministries aggravated the social crisis by creating a kaleidoscope of barren political combinations. In the atmosphere brought to white heat by war, defeat, reparations, inflation, occupation of the Ruhr, crisis, need, and despair, the petty bourgeoisie rose up against all the old parties that had bamboozled i.e. The sharp grievances of small proprietors never out of bankruptcy, of their university sons without posts and clients, of their daughters without dowries and suitors, demanded order and an iron hand.

The banner of National Socialism was raised by upstarts from the lower and middle commanding ranks of the old army. Decorated with medals for distinguished service, commissioned and noncommissioned officers could not believe that their heroism and sufferings for the Fatherland had not only come to naught, but also gave them no special claims to gratitude. Hence their hatred of the revolution and the proletariat. At the same time, they did not want to reconcile themselves to being sent by the bankers, industrialists, and ministers back to the modest posts of bookkeepers, engineers, postal clerks, and schoolteachers. Hence their “socialism.” At the Yser and under Verdun they had learned to risk themselves and others, and to speak the language of command, which powerfully overawed the petty bourgeois behind the lines.  Thus these people became leaders.

At the start of his political career, Hitler stood out only because of his big temperament a voice much louder than others, and an intellectual mediocrity much more self-assured. He did not bring into the movement any ready-made program, if one disregards the insulted soldier’s thirst for vengeance. Hitler began with grievances and complaints about the Versailles terms, the high cost of living, the lack of respect for a meritorious non-commissioned officer, and the plots of bankers and journalists of the Mosaic persuasion. There were in the country plenty of ruined and drowning people with scars and fresh bruises. They all wanted to thump with their fists on the table. This Hitler could do better than others. True, he knew not how to cure the evil. But his harangues resounded, now like commands and now like prayers addressed to inexorable fate. Doomed classes, like those fatally ill, never tire of making variations on their plaints nor of listening to consolations. Hitler’s speeches were all attuned to this pitch. Sentimental formlessness, absence of disciplined thought ignorance along with gaudy erudition – all these minuses turned into pluses. They supplied him with the possibility of uniting all types of dissatisfaction in the beggar’s bowl of National Socialism, and of leading the mass in the direction in which it pushed him. In the mind of the agitator was preserved, from among his early improvisations, whatever had met with approbation. His political thoughts were the fruits of oratorical acoustics. That is how the selection of slogans went on. That is how the program was consolidated. That is how the “leader” took shape out of the raw material.

Mussolini from the very beginning reacted more consciously to social materials than Hitler, to whom the police mysticism of a Metternich [3] is much closer than the political algebra of Machiavelli. Mussolini is mentally bolder and more cynical. It may be said that the Roman atheist only utilizes religion as he does the police and the courts, while his Berlin colleague really believes in the infallibility of the Church of Rome. During the time when the future Italian dictator considered Marx as “our common immortal teacher,” he defended not unskillfully the theory which sees in the life of contemporary society first of all the reciprocal action of two classes, the bourgeoisie and the proletariat. True, Mussolini wrote in 1914, there lie between them very numerous intermediate layers which seemingly form “a joining web of the human collective”; but “during periods of crisis, the intermediate classes gravitate, depending upon their interests and ideas, to one or the other of the basic classes.” A very important generalization! Just as scientific medicine equips one with the possibility not only of curing the sick but of sending the healthy to meet their forefathers by the shortest route, so the scientific analysis of class relations, predestined by its creator for the mobilization of the proletariat, enabled Mussolini, after he had jumped into the opposing camp, to mobilize the middle classes against the proletariat. Hitler accomplished the same feat in translating the methodology of fascism into the language of German mysticism.

The bonfires which burn the impious literature of Marxism light up brilliantly the class nature of National Socialism. While the Nazis acted as a party and not as a state power, they did not quite find an approach to the working class. On the other side, the big bourgeoisie, even those who supported Hitler with money, did not consider his party theirs. The national “renaissance” leaned wholly upon the middle classes, the most backward part of the nation, the heavy ballast of history. Political art consisted in fusing the petty bourgeoisie into oneness through its common hostility to the proletariat What must be done in order to improve things? First of all, throttle those who are underneath. Impotent before big capital, the petty bourgeoisie hopes in the future to regain its social dignity through the ruin of the workers.

The Nazis call their overturn by the usurped title of revolution. As a matter of fact, in Germany as well as in Italy, fascism leaves the social system untouched. Taken by itself, Hitler’s overturn has no right even to the name counter-revolution. But it cannot be viewed as an isolated event; it is the conclusion of a cycle of shocks which began in Germany in 1918. The November Revolution, which gave the power to the workers’ and peasants’ soviets, was proletarian in its fundamental tendencies. But the party that stood at the head of the proletariat returned the power to the bourgeoisie. In this sense the Social Democracy opened the era of counter-revolution before the revolution could bring its work to completion. However, so long as the bourgeoisie depended upon the Social Democracy, and consequently upon the workers, the regime retained elements of compromise. All the same, the international and the internal situation of German capitalism left no more room for concessions. As Social Democracy saved the bourgeoisie from the proletarian revolution, fascism came in its turn to liberate the bourgeoisie from the Social Democracy. Hitler’s coup is only the final link in the chain of counterrevolutionary shifts.

The petty bourgeois is hostile to the idea of development, for development goes immutably against him; progress has brought him nothing except irredeemable debts. National Socialism rejects not only Marxism but Darwinism. The Nazis curse materialism because the victories of technology over nature have signified the triumph of large capital over small. The leaders of the movement are liquidating “intellectualism” because they themselves possess second- and third-rate intellects, and above all because their historic role does not permit them to pursue a single thought to its conclusion. The petty bourgeois needs a higher authority, which stands above matter and above history, and which is safeguarded from competition, inflation, crisis, and the auction block. To evolution, materialist thought, and rationalism – of the twentieth, nineteenth, and eighteenth centuries – is counterposed in his mind national idealism as the source of heroic inspiration. Hitler’s nation is the mythological shadow of the petty bourgeoisie itself, a pathetic delirium of a thousand-year Reich.

In order to raise it above history, the nation is given the support of the race. History is viewed as the emanation of the race. The qualities of the race are construed without relation to changing social conditions. Rejecting “economic thought” as base, National Socialism descends a stage lower: from economic materialism it appeals to zoologic materialism.

The theory of race, specially created, it seems, for some pretentious self-educated individual seeking a universal key to all the secrets of life, appears particularly melancholy in the light of the history of ideas. In order to create the religion of pure German blood, Hitler was obliged to borrow at second hand the ideas of racism from a Frenchman, Count Gobineau [4], a diplomat and a literary dilettante. Hitler found the political methodology ready-made in Italy, where Mussolini had borrowed largely from the Marxist theory of the class struggle. Marxism itself is the fruit of union among German philosophy, French history, and British economics. To investigate retrospectively the genealogy of ideas, even those most reactionary and muddleheaded, is to leave not a trace of racism standing.

The immense poverty of National Socialist philosophy did not, of course, hinder the academic sciences from entering Hitler’s wake with all sails unfurled, once his victory was sufficiently plain. For the majority of the professorial rabble, the years of the Weimar regime were periods of riot and alarm. Historians, economists, jurists, and philosophers were lost in guesswork as to which of the contending criteria of truth was right that is, which of the camps would turn out in the end the master of the situation. The fascist dictatorship eliminates the doubts of the Fausts and the vacillations of the Hamlets of the university rostrums. Coming out of the twilight of parliamentary relativity, knowledge once again enters into the kingdom of absolutes. Einstein has been obliged to pitch his tent outside the boundaries of Germany.

On the plane of politics, racism is a vapid and bombastic variety of chauvinism in alliance with phrenology. As the ruined nobility sought solace in the gentility of its blood, so the pauperized petty bourgeoisie befuddles itself with fairy tales concerning the special superiorities of its race. Worthy of attention is the fact that the leaders of National Socialism are not native Germans but interlopers from Austria, like Hitler himself, from the former Baltic provinces of the Czar’s empire, like Rosenberg; and from colonial countries, like Hess, who is Hitler’s present alternate for the party leadership. [5] A barbarous din of nationalisms on the frontiers of civilization was required in order to instill into its “leaders” those ideas which later found response in the hearts of the most barbarous classes in Germany.

Personality and class – liberalism and Marxism – are evil. The nation – is good. But at the threshold of private property this philosophy is turned inside out. Salvation lies only in personal private property. The idea of national property is the spawn of Bolshevism. Deifying the nation, the petty bourgeois does not want to give it anything. On the contrary, he expects the nation to endow him with property and to safeguard him from the worker and the process-server. Unfortunately, the Third Reich will bestow nothing upon the petty bourgeois except new taxes.

In the sphere of modern economy, international in its ties and anonymous in its methods, the principle of race seems unearthed from a medieval graveyard. The Nazis set out with concessions beforehand; the purity of race, which must be certified in the kingdom of the spirit by a passport must be demonstrated in the sphere of economy chiefly by efficiency. Under contemporary conditions this means competitive capacity. Through the back door, racism returns to economic liberalism, freed from political liberties.

Nationalism in economy comes down in practice to impotent though savage outbursts of anti-Semitism. The Nazis abstract the usurious or banking capital from the modern economic system because it is of the spirit of evil; and, as is well known, it is precisely in this sphere that the Jewish bourgeoisie occupies an important position. Bowing down before capitalism as a whole, the petty bourgeois declares war against the evil spirit of gain in the guise of the Polish Jew in a long-skirted caftan and usually without a cent in his pocket. The pogrom becomes the supreme evidence of racial superiority.

The program with which National Socialism came to power reminds one very much – alas – of a Jewish department store in an obscure province. What won’t you find here – cheap in price and in quality still lower! Recollections of the “happy” days of free competition, and hazy evocations of the stability of class society; hopes for the regeneration of the colonial empire, and dreams of a shut-in economy; phrases about a return from Roman law back to the Germanic, and pleas for an American moratorium; an envious hostility to inequality in the person of a proprietor in an automobile, and animal fear of equality in the person of a worker in a cap and without a collar; the frenzy of nationalism, and the fear of world creditors ... all the refuse of international political thought has gone to fill up the spiritual treasury of the new Germanic Messianism.

Fascism has opened up the depths of society for politics. Today, not only in peasant homes but also in city skyscrapers, there lives alongside of the twentieth century the tenth or the thirteenth. A hundred million people use electricity and still believe in the magic power of signs and exorcisms. The Pope of Rome broadcasts over the radio about the miraculous transformation of water into wine. Movie stars go to mediums. Aviators who pilot miraculous mechanisms created by man’s genius wear amulets on their sweaters. What inexhaustible reserves they possess of darkness, ignorance, and savagery! Despair has raised them to their feet fascism has given them a banner. Everything that should have been eliminated from the national organism in the form of cultural excrement in the course of the normal development of society has now come gushing out from the throat; capitalist society is puking up the undigested barbarism. Such is the physiology of National Socialism.

German fascism, like Italian fascism, raised itself to power on the backs of the petty bourgeoisie, which it turned into a battering ram against the organizations of the working class and the institutions of democracy. But fascism in power is least of all the rule of the petty bourgeoisie. On the contrary, it is the most ruthless dictatorship of monopoly capital. Mussolini is right: the middle classes are incapable of independent policies. During periods of great crisis they are called upon to reduce to absurdity the policies of one of the two basic classes. Fascism succeeded in putting them at the service of capital Such slogans as state control of trusts and the elimination of unearned income were thrown overboard immediately upon the assumption of power. Instead, the particularism of German “lands” leaning upon the peculiarities of the petty bourgeoisie gave way to capitalist-police centralism. Every success of the internal and foreign policies of National Socialism will inevitably mean the further crushing of small capital by large.

The program of petty-bourgeois illusions is not discarded; it is simply torn away from reality, and dissolved in ritualistic acts. The unification of all classes reduces itself to semisymbolic compulsory labor and to the confiscation of the labor holiday of May Day for the “benefit of the people.” The preservation of the Gothic script as opposed to the Latin is a symbolic revenge for the yoke of the world market The dependence upon the international bankers, Jews among their number, is not eased an iota, wherefore it is forbidden to slaughter animals according to the Talmudic ritual. If the road to hell is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.

Reducing the program of petty-bourgeois illusions to a naked bureaucratic masquerade, National Socialism raises itself over the nation as the worst form of imperialism. Absolutely vain are hopes that Hitler’s government will fail today or tomorrow, a victim of its internal inconsistency. The Nazis required the program in order to assume power; but power serves Hitler not at all for the purpose of fuming the program. His tasks are assigned him by monopoly capital. The compulsory concentration of all forces and resources of the people in the interests of imperialism – the true historic mission of the fascist dictatorship – means preparation for war; and this task, in its turn, brooks no internal resistance and leads to a further mechanical concentration of power. Fascism cannot be reformed or retired from service. It can only be overthrown. The political orbit of the regime leans upon the alternative, war or revolution.

Postscript

P.S.: The first anniversary of the Nazi dictatorship is approaching. All the tendencies of the regime have had time to take on a clear and distinct character. The “socialist” revolution pictured by the petty-bourgeois masses as a necessary supplement to the national revolution is officially liquidated and condemned. The brotherhood of classes found its culmination in the fact that on a day especially appointed by the government the haves renounced the hors d’oeuvre and dessert in favor of the have-nots. The struggle against unemployment is reduced to the cutting of semi-starvation doles in two. The rest is the task of uniformed statistics. “Planned” autarky is simply a new stage of economic disintegration.

The more impotent the police regime of the Nazi is in the field of national economy, the more it is forced to transfer its efforts to the field of foreign policy. This corresponds fully to the inner dynamics of German capitalism, aggressive through and through. The sudden turn of the Nazi leaders to peaceful declarations could deceive only utter simpletons. What other method remains at Hitler’s disposal to transfer the responsibility for internal distresses to external enemies and to accumulate under the press of the dictatorship the explosive force of nationalism? This part of the program, outlined openly even prior to the Nazis” assumption of power, is now being fulfilled with iron logic before the eyes of the world. The date of the new European catastrophe will be determined by the time necessary for the arming of Germany. It is not a question of months, but neither is it a question of decades. It will be but a few years before Europe is again plunged into a war, unless Hitler is forestalled in time by the inner forces of Germany.

November 2, 1933

Leo Trotskij talar i Danmark 1932.

lördag 18 maj 2024

Triggande dag

Det finns några dagar som jag intressant nog inte står ut med. Det här är en sådan dag. Det är min namnsdag (och nej, gratulera mig INTE, jag blir bara illa berörd!).

Jag blir nervös av dagen. Det ska bli skönt när den är över.

fredag 17 maj 2024

Sommartider

I morse vaknade jag överhettad, drypande av svett och med båda benen låsta i kramp. Efter att ha skrikit i panik lyckades jag till sist röra på benen.

Och kom sedan på att jag nog borde dricka mer vatten i denna värme.

torsdag 16 maj 2024

ChatGPT om kvinnor, män och att göra fler saker samtidigt

Apropå förra inlägger, frågade jag ChatGPT om idén att män i motsats till kvinnor inte kan göra två saker samtidigt var unik för Sverige eller om den fanns i andra länder.
 
Jag frågade alltså så här: 
"I Sverige finns det ett talesätt om att män, i motsats till kvinnor, inte kan göra två saker samtidigt. Finns denna föreställning i andra länder?"
 
ChatGPT svarade:
"Ja, idén om att män inte kan göra flera saker samtidigt och att kvinnor är bättre på att hantera flera uppgifter samtidigt är inte unik för Sverige. Det är en stereotyp som finns i många kulturer runt om i världen, även om dess uttryck och grad av acceptans kan variera. 
 
Liknande idéer om könsskillnader i multitasking har förekommit i populärkulturen, litteraturen och i vardagliga samtal i många samhällen. Det är dock viktigt att komma ihåg att sådana stereotyper inte nödvändigtvis reflekterar verkligheten för individer, utan är snarare en del av en bredare kulturell diskurs om kön och förmågor."
 
Lägg märke till den försiktiga formuleringen "inte nödvändigtvis"...

onsdag 15 maj 2024

Ja, hur är det egentligen?

Hemma har jag en rekryteringsaffich från Försvarsmakten som jag måste ha plockat ner på stan för X antal år sedan.

Jag minns inte när jag tog den, men jag minns varför. Det var väl det första exempel jag någonsin sett på att försvaret har humor.

Texten var denna.    

'"MÅSTE MAN KUNNA GÖRA TVÅ SAKER SAMTIDIGT ELLER KAN KILLAR OCKSÅ SÖKA?
Många har många frågor. Få svar och se vad vi kan erbjuda dig på forsvarmakten.se/fragorpadet."

måndag 13 maj 2024

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

lördag 11 maj 2024

Bjørn Lomborg och geoengineering

Bjørn Lomborg har under under ett antal år drivit linjen att den globala uppvärmningen inte är speciellt farlig. För några år sedan hävdade han att tre graders uppvärmning inte var något större problem eftersom det enligt hans egna ekonomiska beräkningar (ja, han är - nyliberal - ekonom,  och definitivt ingen klimatexpert!) inte skulle leda till några större minskningar av BNP.

Men nu tycks han ändå till sist  ha insett att uppvärmningen hotar jorden. Hans förslag till lösning (som kan läsas här ) är dock inte en reducering av utsläppen av växthusgaser utan "geoengineering", -ett sätt att på olika artificiella sätt sänka jordens temperatur. Exempelvis genom att spruta kemikalier i atmosfären.

Lomberg har genom åren skaffat sig en liten, men hängiven anhängarskara. En  del  av dem verkar dessutom ha varit mycket hårda motståndare mot geoengineering. Ska de ändra sig om denna fråga nu - eller kommer de kanske istället att ta avstånd från sin guru?

onsdag 8 maj 2024

Hossi

Sabine Hossenfelder har tydligen fått en asteroid uppkallad efter sig.

NASA ringde henne en dag och sa att de ville ha en asteroid uppkallad efter henne. "Sabinehossenfelder" var för långt, och det fanns redan en asteroid med namnet Sabine. Så vad  var lämpligt att kalla den?

Hon var väl fortfarande alldeles förbluffad, men kom på att Hossi var namnet hon hade kallats för i barndomen. 

Så hon sa det, och nu finns det en asteroid som heter Hossi. 

Hon är en av de allra främsta popularisatorerna av kunskaper om såväl  astronomi,  kosmologi, kvantteori som relativitetsteori. Jag gillar väl det mesta som hon  säger - med undantag när hon uttrycker borgerliga åsikter om politisk ekonomi.* Med det har hon veterligt endast gjort i en video, av alla  hundratals jag sett.

Så  jag tycker nog att det är ett bra val... 

*Dessutom är hennes världsbild mer materialistisk än min...

söndag 5 maj 2024

..."not just one of your toys"...

Ovanstående citat är från "Queens of Noise" med gruppen Runaways.

De senaste kanske tolv åren har jag alltid associerat den låten med bloggaren NoBoyToy (NBT) (jfr ordföljden "boys"..."toys").

NBT har varit en obekväm bloggare, som retat gallfeber på en del lättkränkta män. Inte helt oväntat,  då hon bland annat vågat göra djärva sammanställningar, som dessa.

Hon har utsatts för en intensiv hatkampanj, som till en början endast var virtuell, men som efter att tag uppenbarligen även blivit IRL

Hon har alltså vågat ta upp svåra frågor, på ett ofta mycket djärvt sätt.

Jag upptäckte hennes blogg ca 2010, och hon har sedan varit em stor inspirationskälla för mig.

Att kampanjen mot henne har växt över från att vara begränsad till nätet, till att uppenbarligen även operera i den materiella verkligheten, är oroväckande.

Så jag lägger på nytt ut en länk till "Queens of Noise", där huvudsångaren är Joan Jett. Jett är även en av NBT:s favoritartister. Därför tillägnar jag NBT denna låt, som kan höras här.

  

Bild av Joan Jett från 1980-talet

onsdag 1 maj 2024

Med Vänsterpartiet första maj

Jag demonstrerade med Vänsterpartiet i Södertälje idag. Samling 12.30, avgång 13.00 och vi gick till stora torget. Ett möte med bland annat flera bra tal.

Jag är inte bra på att räkna deltagare på demonstrationer men vi var definitivt färre än vi borde vara. Med den mest reaktionära regering Sverige har haft på över hundra år borde massor av människor demonstrera.

Men det kändes ändå bra att vara med och uttrycka sin avsky mot det högerstyre vi har idag.  Och sin önskan om en radikal vänsterpolitik.


"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...