Chrusjtjov, Brezjnev, Putin och NATO

Sovjetunionen var naturligtvis aldrig kommunistiskt i den mening Marx lade i ordet. Men det var ett samhälle där kapitalismen var avskaffad och där det rådde en planekonomi.  En byråkratiserad sådan, men ändå en planekonomi.

NATO bildades 1949 för att skydda Europas och USA:s ställning mot detta system. Så länge Sovjetunionen existerade blev en svensk NATO-anslutning aldrig någon stor politisk fråga. Inget riksdagsparti drev linjen att vi skulle med i NATO.

Detta trots att det på många håll drevs linjen att kommunismen var ett hot mot hela den "fria" världen. Ett hot, ja, men aldrig av den digniteten att ens de borgerliga partierna ville driva NATO-frågan.

Som prenumerant på Svenska Dagbladet har jag SvD:s historiska arkiv. SvD drev inte ens under Stalintiden någon kampanj för att gå med i NATO.

De enda som aktivt drev frågan var några unga liberaler i slutet av femtio- och början av sextiotalet. Men när de blev lite äldre och fick makt i Folkpartiet lämnade de snabbt frågan.

Samtidigt drevs ändå en linje att den sovjetiska "kommunismen" var ett hot och att om bara denna kunde försvinna skulle världen bli mycket mer fredlig. Men Sovjet sågs alltså ändå inte som ett så stort hot att speciellt många tyckte att NATO var något nödvändigt för oss.

Så föll Sovjetunionen. Då lade sig Jeltsinregimen platt för västmakterna (och privatiserade sönder den postsovjetiska ekonomin) och freden sågs som säkrad. Internationellt blev Francis Fukuyama känd för synen att historien tagit "slut". Nu fanns marknadsekonomi nästan överallt och dennas harmoniska karaktär skulle leda till evig fred.

Trodde han. Men alla sådana bisarra illusioner började snabbt erodera  efter att Jeltsin efterträddes av Putin.

De som inte lyckades inpregnera befolkningen med Sovjet-skräck lyckades desto bättre med den "nya" Ryssland.  

Det är inte så konstigt. Sovjet under Chrusjtjov och Brezjnev var diktatoriskt men det var ändå rationellt. Det gick endast in i länder där redan sovjettrogna ledningar hade utmanats av krafter som var kritiska mot Sovjet.

Att det blev som det blev i Östeuropa efter 1945 berodde främst på Nazi-Tyskland. De hade ju invaderat Sovjet 1941, och i det långvariga krig som följde blev Sovjet mer eller mindre tvunget att ockupera hela Östeuropa, inklusive östra Tyskland, i sin kamp för att besegra den tyska armén.

När Sovjet till sist "befriades" från "kommunismen" och den stora freden skulle komma fick så Ryssland, efter en  tioårig parentes, en regim som upplevdes som så skrämmande att opinionen i land efter land snabbt blev mer NATO-positiv.

En förändring som, för att nu låtsa lite kvasidialektisk, tog ett kvalitativt språng när Ryssland angrep Ukraina.,

När de försiktiga sovjetledarna ersattes av en roffar-kapitalistisk stat, kunde NATO få sympatier även från många som förut varit negativa.

Västmakterna vann kalla kriget - och förväntade sig en servil  rysk ledning. Istället fick de Putin. Jag var aldrig oroad för att den försiktigt manövrerande Brezjnev-regimen skulle vara ett hot mot oss. Men till och med jag kan faktiskt känna en nervositet inför vad den oberäkneliga Putin och de kapitalistiska oligarkerna i Ryssland idag skulle kunna få för otäcka hugskott. 

Sovjet invaderade endast i länder där de såg att de snabbt, utan alltför mycket blod, skulle kunna stabilisera situationen. (Undantaget Afghanistan var en grov felbedömning,  men inte heller där kunde brutaliteten jämföras med den Ryssland visar upp i Ukraina idag).

Å andra sidan - om Sverige går med i NATO blir landet lierat med Erdogan - och kanske efter 2024 med i en militärallians som leds av Donald Trump i USA.

Stoppa världen, jag vill hoppa av. Typ.