Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.
När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt
Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.
Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...
Och den kan alltså höras här.
3 kommentarer:
How does it feel som Bud Dolan sjöng i en välkänd låt från 60talet med
ett lätt föraktfullt tonfall, kanske än mer uppenbart i klassikern med
namnet Positively 4th Street ...
How does it feel?
How does it feel?
To be without a home?
Like a complete unknown?
Like a rolling stone?
"You see me on the street, you always act surprised
You say "how are you?", "good luck", but ya don't mean it
When you know as well as me, you'd rather see me paralyzed
Why don't you just come out once and scream it"
Glenmarks med släkt var ju så pass många att de hade kunnat byta ut en och annan
medlem och ändå leva upp till namnet. Finns exempel på sådant i stort antal ute i
musikvärlden ...
Jo, jag har hört de båda Dylan-låtarna. De är mycket bra båda två.
Skicka en kommentar