Jag har gått igenom artiklar från den engelskspråkiga tidskriften "Fourth International" som behandlade Charles de Gaulle under perioden 1958-1963. Bakgrunden är att jag ville jämföra min beundran för de Gaulle från barndomen, med de mer vuxna kommentarerna från aktiva trotskister. Tidskriften representerade en av de två huvudfraktionerna i den trotskistiska världsrörelsen under dessa år.
Mitt projekt är ju lite hisnande - att jämföra min egen infantila hjältedyrkan av de Gaulle med sofistikerade kommentarer skrivna av intellektuella trotskister under ungefär samma tidsperiod. Men den ledde ändå till en del intressanta resultat.
När de Gaulle kom till makten efter hotet om en militärkupp 1958 beskriver tidskriften detta - ganska så logiskt - som ett nederlag för arbetarrörelsen och ett hot mot den borgerliga demokratin. Han kallades aldrig direkt för "fascist" men det finns inledningsvis spekulationer om att hans maktövertagande skulle kunna leda till en fascistisk utveckling. Detta tema lämnas dock snart och man övergår till att beskriva hans regim som "bonapartistisk".
Till och från kallas han faktiskt också för "diktator", vilket ju var ganska missvisande.
Men huvudanalysen är länge att han manövrerar på ett bonapartistiskt sätt utan att uppnå några verkliga resultat. På ett ställe kallas till och med hans manövrerande för "fegt".
Till författarnas fördel bör sägas att de tidigt inser att de Gaulle har en helt annan agenda än de högergeneraler som förde honom till maken. De beskrivs helt riktigt som ultrahöger. de Gaulle sägs representera borgarklassens ledande skikt, som insett att ett fortsatt krig i Algeriet kommer att skada Frankrike.
Men de Gaulle beskrivs som obeslutsam, en man som manövrerar för att vinna tid.
Det kanske han gjorde. Men samtidigt framgår att han redan från början systematiskt hade börjat omplacera högergeneraler, med det uppenbara syftet att försvaga arméns yttersta höger.
Men jag tänker på detta med det fega manövrerandet. För plötsligt får man ta del av andra formuleringar som inte passar in i den bilden. På ett ställe sägs det plötsligt att de Gaulle är den enda i den politiska hierarkin som öppet vågat konfrontera arméns ultrahöger. Och när kuppförsöket 1961 kommer noterar en av författarna - uppenbarligen med en viss förvåning - att de Gaulles direkta uppmaning till soldaterna att inte lyda några som helst order från högerofficerarna var djärvare än något uttalande som kom från Socialistpartiet eller Kommunistpartiet.
Det fegt bonapartistiska manövrerandet torde nog nu kunna ses från ett helt annat perspektiv. Någonstans nämns också i förbigående att medan de Gaulles motståndare bland dessa generaler, ca 20 år tidigare - 1940 - hade lytt de order som kom från marskalk Petain att kapitulera för Hitler hade de Gaulle vägrat lyda dessa order och lämnat Frankrike för att starta motståndet mot Nazi-Tyskland.
För att bedöma frågan om generalens eventuella feghet bör man ju känna till att den franska säkerhetstjänsten avslöjade uppemot 20 attentatsplaner mot Charles de Gaulle. De allra flesta avslöjandes innan de kom till skott, men det fanns några undantag.
Det mest allvarliga av attentaten ägde rum i augusti 1962, då högergeneralerna och deras terrororganisation OAS redan var besegrade, och Algeriet var befriat. Då utsattes de Gaulles bil för en intensiv beskjutning på en bilväg.
de Gaulle hade rykte om att driva den säkerhetspersonal som hade som uppgift att beskydda honom till veritabla nervsammanbrott. Det här var kanske ett sådant tillfälle. För när beskjutningen hade upphört tycker man att det mest logiska vore att han skulle uppmana sin chaufför att köra därifrån så snabbt som bara gick.
Det gjorde han inte. Han gick ut ur bilen och verkar ha sagt två saker. När han samtalade med människor utanför bilen lär han ha sagt "jag måste säga att dessa herrar uppenbarligen var mycket dåliga skyttar". Men omedelbart när han öppnade bildörren ska han ha ropat "de skjuter ju som grisar".
Ett uttalande från en fegt manövrerande bonapartistisk diktator?
Den militära terrororganisationen OAS´märke.
3 kommentarer:
Lite som "järnprefekten", Mussolinis handplockade polischef som fick i uppdrag att ta itu med Sicilianska maffian. Lustigt nog var han känd för sina socialistiska sympatier men handplockade ändå då han ansågs vara mycket orädd. När maffian försökte storma polisstationen i Palermo i gryningen gick han ut på balkongen i bara underkläderna och vrålade mitt i skottlossningen "Era satans imbeciller, ni vet mycket väl att jag endast tar emot besök på kontorstid".
Han var mycket för att bekämpa maffian psykologiskt. Så fort en maffiaboss burats in eller flytt upp i bergen fick Fru Mafioso välja på att också buras in och få barnen omhändertagna, eller så gick hon med på att låta polisen använda familjens bostad som en framskjuten polisbas. Samtidigt som hon och barnen bodde kvar där. Snart gick byskvallret, "Hans fru har låtit poliserna flytta in hos henne och hon är deras husa och kokerska och hans barn leker med poliserna" . Efter det var maffiabossen uträknad och ingen tog honom eller hans order på allvar efter att han återvände till byn.
Kanske vore något för svenska konstaplar att prova i våra "utsatta områden"? .
Jag har aldrig hört talas om den person du nämner, så jag avstår för närvarande att uttala mig mer än mycket allmänt om likheter och olikheter med de Gaulle.... Men jag anser nog definitivt att de Gaulle inte under några som helst omständigheter skulle kunnat tänka sig att arbeta för en fascistisk regering, ens för att bekämpa en organisation som maffian....
Skicka en kommentar