fredag 29 januari 2021

"Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer"

För att bara ta upp en sak som jag  i mitt senaste blogginlägg kanske tyckte var för självklar för att gå in på. Jag stöder Wikileaks tll hundra procent, och är till hundra procent mot att Julian Assange utlämnas till USA

Men jag reagerar samtidigt mot  de som -  tyvärr -  kombinerar detta (självklara) ställningstagande med  en hetskampanj mot de två kvinnorna för att de berättade.

För att nu  inte tala om de som struntar i Wikileaks och endast vill utnyttja fallet i en reaktionär kampanj mot alla som berättar att de utsatts för övergrepp.

Jag borde förstås ha slagit fast det klart, tydligt och grundligt  i mitt senaste blogginlägg., Det gjorde jag faktiskt när jag först skrev om fallet 2010. För att det inte ska råda något tvivel om vad jag anser om USA vs Wikileaks lägger jag ut detta inlägg igen.

 -----------------------------------------------------------------

/Från min blogg 8 december 2010/

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

19 kommentarer:

Hugge sa...

Jag tror inte heller att de två målsägarna hade några politiska intressen med sin anmälan. Däremot bars den återupptagna utredningen och processen mot Assange fram av mycket starka politiska intressen på hög internationell nivå. Detta är uppenbart oavsett vad man anser om skuldfrågan. Sverige hade bara att fråga "hur högt" när USA sa "Hoppa".

Erik Rodenborg sa...

Jag tvivlar ändå starkt på att Sveriges regering skulle ha vågat lämna ut Assange till USA. Det var en annan sak med de två egyptierna, son var relativt okända, och som kunde utvisas i hemlighet utan att någon märkte det förrän långt efteråt. Ett utlämnande av Assange till USA skulle ha blivit en mega-skandal, som skulle fått IB-affären att i jämförelse te sig som en stilla bris.

Anonym sa...

Sämsta landet att bege sig till om man är rädd för att bli utlämnad till USA är Storbritannien. Så det där med den stora "rädslan" att bli utlämnad av Sverige är bara efterhandskonstruktion av Assange.

Erik Rodenborg sa...

Det ser faktiskt ut så. Hans val av land är i alla fall mycket märkligt. Och om USA ville ha honom utlämnad borde de väl inte känna sig tvungen att ta den i så fall udda omvägen - att utnyttja en sexualbrottsanmälan.

Hugge sa...

Sverige har en lång och ärolös tradition av att göra allt den med mest muskler för tillfället begär. T.ex permite trafiken när tyskland var på topp och senare baltutlämninge när tyskland var uträknat.
USA såg gärna att Assagne hängdes ut som våldtäktsman. Det som framförallt skyddade honom var det enorma antalet sympatisörer.

Anonym sa...

Du ska ha cred för att du rekommenderar att läsa förundersökningen, men det är vänstermedia som har svårt att skilja på sak och person. Deras största lögn är att den som kritiserar den rättsliga hanteringen per automatik idoliserar den anklagande. Det är inte riktigt så det fungerar i verkligheten, men det är en effektiv retorik och ett praktiskt narrativ när man ska tysta kritik. Det är en slags censur genom svartmålning. Köp narrarivet som förmedlas, annars är du en idoliserande knappgök, med dålig kvinnosyn och stövlar mot asfalten. Det är historieförvanskning så det skriker om det, men det var väl allt som den soppan saknade, en påstådd religiös auktoritet som ger ut en bok full med lögner. Det är så skruvat och dysfunktionellt att det nästan blir underhållande. Folk vet inte om de ska skratta eller gråta längre så fram med en skål med popcorn.

Erik Rodenborg sa...

Anonym 01.23
Jag förstår inte vem du riktar dig till, eller vad du menar.
För övrigt har inte vad du kallar för "vänstermedia" någon gemensam syn på detta fall.

Anonym sa...

Va. Hur vet du det. Det är etablerad media som åsyftas, som har slagsida åt vänster. I alla fall om du frågar Janne Josefsson. Vilken nyhetskanal var kritisk mot innehållet i boken? Vem ställde kritiska frågor? Ingen. Det är gratisreklam för att det fyller ett politiskt syfte. Assangefallet har alltid varit föremål för politiska syften. Det användes för samtyckeslobbyism för tio år sedan. Det var ett misslyckat genrep inför metoo. Den lagstiftningen kan vara bra eller dålig, men hur "gräsrotsrörelsen" de facto tog fart var att några mediakåta damer med mediakontakter hetsade unga kvinnor att publicera privata trauman på nätet.

Kommentaren är kanske riktad mot media och passar inte in i din analys om anarkister och antifeminister där cirkeln är rund och extremisterna möts. Vad är en antifeminist för något. Är det någon som inte tror på sagorna Gudrun Schyman läste för alla barnen innan hon eldade upp deras pengar, eller är det någon som slår och misshandlar kvinnor till vardags. Det var en hel drös uttalande feministmän som åkte dit på metoo, då det visade sig råda milsvid diskrepans mellan ord och handling. Är det fortfarande retoriken vi premierar. Feminism idag är identitetspolitik och det är svårt att göra en annan analys än att den är kvinnofientlig.

Erik Rodenborg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Erik Rodenborg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Erik Rodenborg sa...

Jag raderade mina två svar eftersom de tedde sig nästan lika dunkla son anonym 22.02s kommentar.. Jag återkommer.

Erik Rodenborg sa...

*suckar*

Du skrev ett svar efter detta. Jag skrev ett svar till det och efter att jag gjort det upptäckte jag några stavfel, som jag skulle radera det och skriva ett nytt. Sedan upptäckte jag att jag hade raderat din kommentar - den jag svarade på - istället. Möjligen kan jag kommentera din tidigare kommentar, som jag också kommenterade sist. Så kan du ju ev. svara på det....


1. Jag anser inte att mainstream-media i Sverige är "vänster". Och jag ser kanske inte Janne Josefsson som någon auktoritet i denna, eller i några andra, frågor...
2. Jag vet inte riktigt vad som avses med "sagorna Gudrun Schyman läste för alla barnen"..
3. Jag vare sig förstår eller håller med om ett påstående som "Feminism idag är identitetspolitik och det är svårt att göra en annan analys än att den är kvinnofientlig."
4. Jag kan nog inte heller dela de värderingar, som jag tror kanske finns (eller kanske inte finns?) bakom en formulering som "mediakåta damer med mediakontakter hetsade unga kvinnor att publicera privata trauman på nätet".


Osv.

Erik Rodenborg sa...

PS. Om du svarar på mitt sista lovar jag att inte radera det av misstag igen.. I vilket fall som helst finn det stora underliggande skillnader i hur vi ser på dessa frågor...

Erik Rodenborg sa...

PPS. Att vi nog har mycket olika åsikter om MeToo visas väl i denna länk till ett antal olika inlägg jag skrivit om denna rörelse.
https://kiremaj70.blogspot.com/search?q=metoo

Anonym sa...

Ja det med Gudrun Schyman var ett skämt och lek med ord. Frågan var om den som inte skriver under på radikalfeministiska dogmer, eller i brist på bättre ord, låt kalla det feministiska sanningar, om dessa verkligen förtjänar benämningen kvinnohatare? Är de extremister?

Jag tror nämligen inte att majoriteten av människor skriver under på dessa sanningar, helt eller delvis, eller att de hatar kvinnor för den delen. Jag vet såklart inte säkert, men tänker att inte ens att de knäppgökar som bokstavligen skriver skit om kvinnor på nätet, oftast i affekt, kanske för att deras fru varit otrogen eller för att de har druckit för mycket whiskey den dagen, hatar kvinnor. Däremot är det fullständigt uppenbart att en person som Göran Lindberg, som kallar sig Kapten Klänning eller åtminstone feminist, som slår sig för bröstet för att arbeta för kvinnor och står på barrikaderna och håller hand, som sjunger med och säger alla de rätta orden, att han våldtog kvinnor och flickor på fritiden.

Då undrar man om inte de riktiga predatorerna gömmer sig i rörelsen, där de i skydd av kamouflage och konsensus kan verka ostört och vinna förtroende. Den som däremot är en sanningssökare och sticker ut hakan, den som diskuterar eller kritiserar säg en feministisk premiss, den blir snarare måltavla för rörelsens samlade vrede. Det är märkligt.

Det är kanske därför man blir cynisk och synar om människor verkligen lever som de lär och vilka motiv de har. Det finns de som gör allt för att synas och höras i media och i synnerhet om de kan utmärka sig som extra goda människor på kuppen. De är beredda att gå över lik för sin framgång. Bryr sig dessa människor om de fjortonåriga flickor som de uppmanar att publicera sina privata trauman på nätet som inte går att ångra. Nej inte en chans. Vi kan inte heller sticka under stolen med att det finns intressen med ekonomiska motiv.

Jag ser ett problem med att ord väger tyngre än handling i många ideologiska rörelser. Det där med identitetspolitik handlar kanske mer om att grupper väger tyngre än individer i rörelsen, men de som far illa i slutändan är alltid individer. Att vara kritisk betyder inte att man är inte motståndare till kvinnors rättigheter per se, men om vägen dit går över kvinnors lik så är man motståndare till det. För att handling väger tyngre än ord och individer väger tyngre än kollektiv.

Trollar man på nätet är det mer regel än undantag att kommentarer försvinner, men det är alltid mer intressant än att bara hålla med om allt och skriva puss och kram och handhjärtan.

Erik Rodenborg sa...

"Då undrar man om inte de riktiga predatorerna gömmer sig i rörelsen, där de i skydd av kamouflage och konsensus kan verka ostört och vinna förtroende."

Jag tror att "riktiga predatorer" kan ha flera olika sätt att gömma sig på. De kan ex.vis agera som anti-feminister, liksom som pseudo-feminister (som den dömde polischefen i Uppsala).

"Jag tror nämligen inte att majoriteten av människor skriver under på dessa sanningar, helt eller delvis, eller att de hatar kvinnor för den delen."

Det finns förstås en hel del feministiska eller radikalfeministiska teorier som jag inte håller med om, men jag har så vitt jag vet inte därför setts som kvinnohatare. Om man däremot inte delar helt CENTRALA utgångspunkter inom feminismen kan ju frågan ställas. Om någon exempelvis menar att det är män och inte kvinnor som är förtryckta, och att feministerna styr samhället och trampar ner män, finns det nog ganska så starka skäl att ana någon form av kvinnohat...

"Bryr sig dessa människor om de fjortonåriga flickor som de uppmanar att publicera sina privata trauman på nätet som inte går att ångra."

Jag känner inte till någon som uppmanar fjortonåringar att publicera trauman på nätet. Jag gör det i alla fall inte, men om de redan har publicerat det och sedan angrips för det, är jag för att försvara dem.

"Att vara kritisk betyder inte att man är inte motståndare till kvinnors rättigheter per se, men om vägen dit går över kvinnors lik så är man motståndare till det."

Det är ju självklart att vara motståndare till allt som "går över kvinnors lik". Men jag anser inte att ex.vis MeToo gör eller har gjort det...

Anonym sa...

Predatorer anpassar sig kanske efter omgivningen, men eftersom det förekommer inom rörelsen utan att någon i rörelsen genomskådar eller reagerar på det, så blir det ju konstigt, när de som kritiserar feminism med just det argumentet, att feministmän inte går att lita på, får rätt i sak.

Men poängen är inte att alla feministmän (tm) är opålitliga predatorer, utan att det läggs för stor vikt i ord, retorik och samstämmiga åsikter, när den egentliga värdemätaren är en persons handling. Det är nästan som att gränsen mellan ord och handling suddas ut, som i förlängningen kan få andra oönskade effekter, som berättigande av våld mot en avvikande och påstådd kränkande åsikt.

Riktigt så långt gick jag inte här, men menar att en man som misshandlar en kvinna i smyg är mycket värre än någon som kritiserar en central feministisk utgångspunk. Den centrala utgångspunkten inom radikalfeminism är väl patriarkatet. Andra centrala utgångspunkter i dag tycks vara genus och normteori, samt intersektionalitet. Jag tror att alla dessa kan ifrågasättas utan att man hatar kvinnor.

Att män är mer förtryckta än kvinnor skulle jag inte påstå, men när jag tänker på kvinnoförtryck så tänker jag i huvudsak på Afghanistan och Saudiarabien och sådana ställen. Inte Sverige.

Det enda jag finner lustigt är när man hävdar att man vill uppnå social jämlikhet mellan könen, när alla vet mycket väl att kvinnor åtnjuter sociala fördelar som inte män har. Det är ju inte så att jag missunnar kvinnor dessa fördelar, de får väldigt gärna ha dessa sociala fördelar i min mening. Det är retoriken och formuleringen social jämlikhet som skaver, att man först ignorerar sina egna sociala fördelar och sedan tillskriver män som grupp fördelar, som gemene man i 99,9 procent av fallen inte har. På ett rent retoriskt och logiskt plan kan jag inte köpa det argumentet om jämlikhet, men det betyder inte att jag motsätter mig att kvinnors situation förbättras, det är väl bara bra, men retoriken om jämlikhet klingar genomfalskt.

De som uppmanar till att publicera privata trauman på nätet är de som orkestrerar kampanjerna och hashtaggarna. De är dessa människor som vill slå och göra medialt genombrott. Det finns säkert unga tjejer som vill och kan publicera sitt privata, men för minst lika många kan det vara väldigt jobbigt. I de fallen angrips de redan innan de publicerar och utnyttjas för att agera en liten kugge i ett större drev på sociala medier.

Metoo som i grunden handlar om ett riktigt allvarligt problem utvecklades till en stor soppa i sociala medier. Plötsligt skulle alla ge igen för gamla oförrätter, folk fick minnet tillbaka och mindes vad de sedan länge hade förträngt och man skulle krama den sista saften ur stenen för att driva igenom en samtyckeslagstiftning samtidigt som unga kvinnor i korta kjolar dansade mot objektifiering i höstkylan.

Tänkte bredare än metoo vad gäller att gå över lik. När feminism blit ett identitetspolitiskt spel där kvinnor som grupp premieras över kvinnor som individer, eller när kvinnors rättigheter betyder mer än kvinnor som individer, uppstår situationer som inte gynnar någon. Det gynnar allra minst kvinnor. Sverige har den mest uttalade feministiska regeringen någonsin, samtidigt är samhället farligare för kvinnor än någonsin.

Erik Rodenborg sa...

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara, mer nn att våra grundläggande utgångspunkter är mycket olika.

Att skriva att "feministmän inte går att lita på" kan ju vara riktigt ("jfr "Every man is a potential rapist"), men man bör nog i så fall tillägga att anti-feministmän inte heller är att lita på - och i genomsnitt förmodligen ännu mindre att lita på!

"en man som misshandlar en kvinna i smyg är mycket värre än någon som kritiserar en central feministisk utgångspunkt"

Men det är ju inga motsatsgrupper - det finns absolut män som kritiserar centrala feministiska utgångspunkter som också misshandlar kvinnor i smyg. Det fanns i Amerika en man som begick massmord och bara sköt kvinnor, liggandes på ett hustak skrikandes "ni är feminister allihopa".

Jag är särartsfeminist och anser att det finns underliggande (och alltså även biologiska) egenskaper hos kvinnor som gör att en kvinnodominerat samhälle är bättre än ett mansdominerat.

Jag är alltså mycket "extrem" - i princip är jag för ett matriarkat. Och anser dessutom att de finns exempel på tidigare samhällen som varit matriarkala. Jag anser att mycket tyder på att alla de allra tidigaste mänskliga samhällena var matriarkala.

Varför i allsina dar 'går jag ut" med detta här? Kanske för att få dig att inse att just mina åsikter är i (kanske) 180 graders motsättning till dina - och att det inte är speciellt meningsfullt att övertygs just mig om att dina amti-feministiska åsikter är riktiga....

"när alla vet mycket väl att kvinnor åtnjuter sociala fördelar som inte män har"

Jo, visst, men det är inte fördelar som är kopplade till att ha makt. Män har absolut inte alla fördelar - men de har i vårt samhälle i genomsnitt (mycket) mer makt ä kvinnor. Och dessutom i snitt mer pengar...

"folk fick minnet tillbaka och mindes vad de sedan länge hade förträngt".

Ja, jag anser att minnen av trauman kan trängas bort. Det framgår inte i din text om du anser att det är möjligt eller inte möjligt. Jag anser alltså att det är möjligt.

Jag anser alltså att detta samhälle skulle bli (mycket) bättre om kvinnor som grupp fick mycket större makt än de har nu. Och då menar jag inte endast att det skulle bli bättre för kvinnor. Jag anser att det också skulle bli bättre för män.

"samtidigt är samhället farligare för kvinnor än någonsin".

Det beror knappast i så fall på att vi har en regering som påstår sig vara feministisk. Det går lätt att leta reda på land efter land efter land med regeringar som inte ens ens skulle vilja antyda att de är feministiska, där kvinnors situation är mycket värre än den i Sverige.

Slutligen. Vi ligger så långt ifrån varandra att vi nog aldrig kan påverka varandra. Vi påverkar knappast speciellt många andra heller - det är inte så många som kollar kommentarsfältet under det femte inlägget uppifrån i en inte speciellt välbesökt blogg... Det får mig att undra över om denna diskussion är så är så oerhört meningsfull....

Anonym sa...

Trenden är att kvinnor dominerar på universiteten i dag så det vänder säkert med ketchupeffekt vad gäller pengar i plånboken. Längre medellivslängd har de redan.

Är enig att diskussionen inte leder någonstans. Det är kanske dags att lägga på luren. Men det sista svaret var i alla fall väldigt intressant. Det där med matriarkat.

För mig låter det som en utopi, att när kvinnor har makten så blir allt fantastiskt. Men ser inte heller hur det skulle åstadkommas rent praktiskt när makt inte är något som ges till skänks från ovan från en god patriark, utan något som människor har slagits och krigat om i alla tider.

Intressant tanke dock!

over and out

Ostalgi

Lyssna gärna på denna sång . Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskla...